drops

Det låg en sten på en ö bland tusentals andra stenar och därpå växte det mossa och ringlade ormar och därpå sken solen medan mossan växte till ett hjärta på en sten bland tusentals andra stenar.

Groteskt och jättefult, om man skulle köpt den på en käck prylhandel i Grebbestad.
Men nu --- det är mossans eget fel, klumpighet, en defekt, det var aldrig meningen, det var ingen smart idé därbakom.

Det bara blev ett tarvligt hjärta av sig självt.

Vi kan hoppa i hur många vattenpölar vi vill, det spelar ingen roll, Älvsborgsbron försvinner ändå inte, det brinner däruppifrån och papperssvalor störtar genom luften igen, som för ett år sedan och det är ett år sedan nu, det har gått ett år men är fortfarande samma ---

Bor i ett museum över mitt eget liv,  min egen tid här på jorden,
lindblommor i min ficka, doften pulserar som om den ville klättra upp till mosstenen, eventuellt.
Inuti har det varit badmintonmatch med köttknivar och det är så finskuret nu att det inte finns något svar på någonting, det är bara ganska lättsmält, alltsammans faktiskt.

Inga broskklumpar (thank God!).

Man skulle kunna anlägga en parkeringsplats, man kanske skulle ta och anlägga en parkeringsplats, ja, det gör vi. Så att små pappersflygplan kan landa därinne någongång och be om att få se färdbevis och lyfta mig ur köttfärslandet.

(har fortfarande en tröja som inte är min, den känns som en kram).

Det är en ruin, det är kablar som ligger bland stenarna och köttfärsen och dem kan man sno och skala och sedan: sälja kopparn.

Vill vägra H.

Mitt i det, jag trodde det skulle vara svårare att komma fram.
Varv efter varv med stela tampar.
Men det var det aldrig.