Någons anteckningar

Var och såg teater idag. Genrep på en teater med ett kliande namn.
Riktigt, riktigt bra.
Även om jag inte förstod så mycket så kittlade den i innanför bröstbenet.
Det är allt jag kräver för att teater skall vara bra.
Satt i solen efteråt med min teaterkompanjon med stora drömmar som dock lider av kronisk skrivkramp.

Försök att vänd på det, sa jag åt honom.
Vänd på det varje gång det krampar.
Det handlar inte om vad världen tycker om dig.
Det handlar om vad du tycker om världen.

Hela tiden. Vänd på det. Då slutar det att krampa.

Ikväll utmanar jag mig själv. Ikväll skriver jag vad jag kallar min första 3 dagars 12-h pjäs.
Betyder: den skrivs på mindre än tolv timmar fördelade på tre dagar.
Första dagen skrivs grovmanus.
Bearbetas sedan dag två och dag tre.
Kravlöst. Det behöver inte bli bra. Jag skriver den för att lösa upp knutar. För att flumma ut. För att hitta det som man glömmer ibland. Glädjen.

Inget namn ännu, men efter förbrukade 5 h: femton sidor dialog.
Helt buskigt.
Det blir en mess att reda ut det där i morgon.

Inte idag heller...

...vill jag leva om.

Idag vill jag gråta över människor och biljettsystem som sviker och stress som håller på att riva hål i magen på mig. Snart kommer en av de vassa taggarna ha hål i säcken och hela jag kommer rinna ut i en liten pinsam fläck på golvet.
Igår skrev jag att jag känner mig sviken av våren och idag kan jag inte något annat än att hålla med.

Ingenting är vackert, ingenting är kul.
Detta är ett fult liv, ett smaklöst liv och jag själv är väl inte så mycket mer spännande än en kall klump havregrynsgröt som vrider sig av genansen över att vara ensam och utspild.

Fy fan.

Jag håller inte att stå på.
Inte för någon.
Inte ens längre för mig själv.
Jag kanske har murknat sönder under alla höstregn som jag vägrat gå in för att sova?

Men som man bara kan konstatera när man ser marshimlens återvändande mot universum:

grå är den himmel som aldrig gråter.

Kanske är det vad jag måste göra.
Gråta. Igen.

Fuck this day.

Galenskap

Jag drivs till galenskap.
Det kliar under min hud.
Jag kommer inte åt det.
Jag är uttråkad och stressad,
jag har alldeles för mycket att göra,
men förmår mig inte att göra någonting.

Jag håller på att explodera av det här, vad det nu är.
Jag håller på att bli galen.

Jag kan inte skriva, jag kan inte tänka, jag kan inte nå ut till människorna.
Jag är helt ensamensamensam fastän jag träffar folk hela tiden.
Det är som att jag krymper inåt, jag fryser som en besatt, men ingen kan komma nära mig.
Inte nu.
Jag tycker allt är tråkigt, att ingenting är värt att ödsla tid på.
Det finns ingenting som är viktigt nog, roligt nog.
Ingenting är värt.

Bara mina drömmar är fina nog. Jag drömmer om vackra öar med gröna, branta kullar och havet och skepp och maneter och äventyr och is och

ja, jag drömmer om att flyga, flyga över kyrkogården, flyga bort mot stan, över byggnaderna. Att flyga mot solen.

Men det är bara drömmar. När jag är vaken är ingenting vackert längre, fastän det är blå himmel och väluppfostrade molntussar som tyst betraktar min galenskap.

Jag når inte någon och jag tappar greppet om mig själv.

Idag är en dag som jag aldrig vill leva igen.

Snälla. Bota mig från detta tillstånd.

Någon.

Hunger

Ibland inbillar jag mig att jag genomgår samma kval som en drug addict.
Jag kan gå fram och tillbaka i samma rum i flera timmar, utan att kunna göra något, utan att vilja göra någonting.
Jag lider av abstinensbesvär.
Jag behöver mer och mer för att få kicken.

Jag går runt och är ständigt hungrig.
Det är bra, på ett sätt, men som det är just nu så äter hungern upp mig inifrån.
Jag går mot min egen undergång.
Allt tack vare mitt beroende.
Fan.

Ibland önskar jag att jag inte var så hungrig, att jag kunde nöja mig någon gång.
Men då skulle jag inte varit jag.

Krångel

Jag har sagt det förut: jag vet vad som ligger i mina fotspår.

Offer.

Hur mycket får en dröm kosta egentligen?

Hur ska man veta när det har gått överstyr? Hur många vänner i kött och blod kan man såra genom att inte ha tid innan det har kostat för mycket?

Återblick

Jag säger inte att jag vet vad som är rätt och vad som inte är rätt.

Inte för någon annan.

Men för mig finns det bara en väg, och det är att leva min dröm.
Det är plikten jag har gentemot mig själv.
Det är något jag måste göra, för annars är jag inte jag.

Jag måste leva min dröm.
Kompromisslöst, jag är ledsen.

***

Det finns en ny melodi som inte lämnar mig ifred.
Det är Vennbergs dikt som spökar. Kanske.

Hur som helst hoppas jag, att ur all ångest skall hon resa sig, ta steget genom gallrena och vakna i Eiffeltornets stad.

Helvete

Åt helvete är det som åt helvete kan vara.

Finns det några ord?

Nej. Inte längre.

De har tagit slut.
Jag är ledsen.