Mer än ord

Det handlar inte bara om ord, om nyanser.
Det handlar inte bara om förmågan om att kunna välja rätt, ty ibland är ord bara ord och ingenting annat än livlöst, intetsägande tomhet.

Det handlar om att kunna se också.
Se poesin i samspelet mellan kroppar, handlingar och ord.

Man måste kunna se.

Lyssna till mörkret

Innanför och utanpå.
Blå moln, blå himmel.
Åska.

Vad spelar det för roll i alla fall?
Lyssna till mörkret i ditt bröst liten fågel
lyssna till mörkret omkring dig
och försök att inte drunkna.

Under linden

Det finns ett träd.
På en kulle.
Ibland sitter jag där
och nedanför,
vid kullens fötter,
sover staden.
Det är natt.

Sitter där ensam.
Alltid ensam.
Men jag ser.
En stad.
Många människor.
Bilarna nedanför,
jag vet ju att det sitter någon där i,
med ett hjärta i sin kropp,
med ögon,
med läppar,
och därför ser jag dem,
tänker jag,
fastän det enda jag verkligen ser
är bilarnas ljuskäglor som söker sin väg genom mörket.

Det är en lind.
Jag sitter under.
Och där är jag ensam.
Så ensam
i mörkret
ibland ledsen
ibland lycklig
ibland bara trött
fundersam
drömmande
men det jag räds mest,
det jag tror är sant,
är att alltid när jag sitter där
vad jag än känner och gör
så är jag bara
så fruktansvärt



tom.

Vackre bror

Vackre bror och jag.
Efter sångerna, efter vittrandet.
Då vackre bror.

Genom alla huvudstäder ska vi.
Sitta dingla benen över alla kanaler ska vi.
Lukta träden gatorna stenarna människorna ska vi.
Leta mannen kvinnan döda barnet ska vi.
Kyrkogårdarna, apelsinlundarna, kastanjeträden, tegelmurarna de vita de gula de röda ska vi.
Vakna i Paris ska vi.

Jag måste våga

”Språket: upprättandet av ett förhållande till verkligheten. Träda i förhållande till verkligheten
– gå in i den, krossas, krossas till slam, försvinna och ständigt försvinna mer. Att våga ha ett språk.
Att våga träda i förhållande till verkligheten. Att utlämna sig till att offras: och alltid.”

ur Ett landskap av Birgitta Trotzig

Jag måste våga.
Annars är jag ingen människa, bara en liten lort.

Ensamheten

Andie och jag.
Det finns något vemodigt över allt hon rör.
Till och med hur röken stiger från hennes cigaretter.
Hon är ensam och vacker.
Vacker, men trasig.

Mandie.
Olof.

De finner varandra på busshållplatsen.
Han sitter där med en kartong munkar.
Hon har precis blivit släppt från behandlingshemmet.
Deras smärta flyter i mitt blod nu.

Jag har precis lärt känna er, men jag ska aldrig glömma våra tårar.

Delirium

Med risk för cirkulationskollaps.
Mandie togs om hand av staten när hon var fjorton till det att hon var arton.
Då skriver hon ut sig själv, hon letar upp Andie.

Andie har under tiden haft ett förhållande från och till med Connie.
Han har försökt att sköta sig, men han förstör för sig själv.
Mandie hittar honom.
Hon ser hur hans hjärta är krossat och för första gången så förstår hon att det bara är Connie som Andie vill ha.
Hon bestämmer sig för att hämnas på Connie, som för henne representerar hela staten och "det normala samhället".

Hon åker till Connie, misshandlar henne och trampar sönder Connies ägg.
Ägg, som senare visar sig vara Andies också.
Andie säger upp bekantskapen med Mandie när detta händer.
Han lämnar både Mandie och Connie.

Han hittar Olof.