Offer

Offer.
Jag vet vad som ligger i mina spår.
Det visste jag redan från början kanske, att det skulle bli sådana, när jag började ta mina drömmar på allvar.

Men hur mycket ska man behöva offra?
Jag har fått tusen nya pappersvänner
men förlorat två i kött och blod.

Eller?

Är det kanske de som har förlorat mig och inte tvärtom?
För att de inte kan acceptera att jag måste göra det här för min egen skull?
För att det inte handlar om dem.

Jag vet inte.
Men det gör mig ledsen i alla fall.

Rädd igen

Nu är min vän Ångesten här och hälsar på igen.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:

D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K

Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,

då orkar jag faktiskt inte leva.

Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.

Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?

Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?

Jag är rädd.
Livsrädd.

Olycklig kärlek

Vad ska man göra
när man inte vet vart man ska ta vägen
när man älskar något så mycket
att man vet att man kan leva om man är en del av det
men samtidigt att man är ingenting när man håller på med det
för jag kan inte ens bli en skugga i dess härlighet
jag är bara ett dammkorn som svävar i luften

vad ska jag göra
när jag vet att det bara är genom det jag älskar som jag kan komma nära fullkomligheten
känna tillhörighet
men samtidigt
att det kommer göra mig så olycklig

Kristaller

En dag när universum gråter i sin ensamhet.
Fem dagar i januari återstår.
Fem dagar.
Mitt liv.
Det är inte som det låter.
Men ibland är det som att man inte vågar tro.
Inte vågar hoppas.
Är livet verkligen så förutsägbart?
Vad är Gud för dramaturg i så fall?
Men hur det än blir.
Hur det än slutar och vilken lastbil vi än möter på motorvägen så har jag dem kvar för alltid sedan.

Fem dagar i januari.

***

Det är natt nu, och det snöar och hela dagen har jag varit ensam fast bland folk.
Runt mitt huvud har det varit alldeles tyst, så jag har kunnat höra hur rösterna i mitt huvud viskar till mig.
För ett år sedan dog en person i min närhet och nu är jag rädd och ensam.
Jag har aldrig varit modig.
Bara tyst.
Men jag har alltid tittat, jag har försökt att inte blunda.

Min vän Andie kommer att följa med mig.
Under hans vingar kommer jag sova hela vägen upp till mörkret och kylan och jag kan bara hoppas att jag vaknar på andra sidan.
Det finns en gräns för när man inte kan skita i att ta ansvar längre.
Den dagen kommer.
Snart.
Snart är jag där.
Men är jag redo?

Jag tror att man aldrig blir redo om jag ska vara ärlig.

En jävla anka

Nej, jag bara skojade. Det är ju faktiskt en and.
En hårt kriminell and som drar ner vår kära Mandie.
Och Olof och Nora då? Vad händer med dem nu?
Och Kari?
Panikkänsla.

Välkomna, vi kommer ha en trevlig jul tillsammans.

Att hoppa eller släppa ett krampaktigt grepp

Så nu har vi en ram, Mathilda.
En gammal stuga vars röda färg har bleknat med åren.
Ett hopptorn som är påväg att kollapsa.
En död ägarinna och hennes levande son.
En storasyster och en halv lillasyster.
En död tvillingsyster.
Idag. Februari.
Tio år tillbaka. Augusti, sju dagar innan olyckan.
Två samtal om livet, om döden, om saknaden och om att kunna släppa taget.

Ett samtal.
Så en upptäckt.
En tom säng och ett par skor, men inga fötter.
De nykära springer ner till hopptornet.
Det blåser.
Hon är däruppe.

Men vad är det som händer?
Vad är det som gör någonting annorlunda?
Vem är det som får Mathilda att inse?
Att våga släppa taget?
Är det tvillingsystern?
Eller är det något som de andra säger?
Det här är svårt.

Vad är det egentligen som händer?

Hoppa då!

Så står vi där åter.
Jag och min syster.
Lika som bär, men ändå inte alls.
Vi är som natt och dag.
Jag är blyg, hon är nyfiken.
Jag föddes till förlorare, hon till vinnare.
Jag är Ronja, hon är Birk.
Men framförallt.
Jag lever fortfarande.
Hon är död.