Offer

Offer.
Jag vet vad som ligger i mina spår.
Det visste jag redan från början kanske, att det skulle bli sådana, när jag började ta mina drömmar på allvar.

Men hur mycket ska man behöva offra?
Jag har fått tusen nya pappersvänner
men förlorat två i kött och blod.

Eller?

Är det kanske de som har förlorat mig och inte tvärtom?
För att de inte kan acceptera att jag måste göra det här för min egen skull?
För att det inte handlar om dem.

Jag vet inte.
Men det gör mig ledsen i alla fall.

Rädd igen

Nu är min vän Ångesten här och hälsar på igen.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:

D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K

Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,

då orkar jag faktiskt inte leva.

Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.

Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?

Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?

Jag är rädd.
Livsrädd.

Olycklig kärlek

Vad ska man göra
när man inte vet vart man ska ta vägen
när man älskar något så mycket
att man vet att man kan leva om man är en del av det
men samtidigt att man är ingenting när man håller på med det
för jag kan inte ens bli en skugga i dess härlighet
jag är bara ett dammkorn som svävar i luften

vad ska jag göra
när jag vet att det bara är genom det jag älskar som jag kan komma nära fullkomligheten
känna tillhörighet
men samtidigt
att det kommer göra mig så olycklig