Rädd igen

Nu är min vän Ångesten här och hälsar på igen.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:

D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K

Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,

då orkar jag faktiskt inte leva.

Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.

Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?

Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?

Jag är rädd.
Livsrädd.