The Deadly Theater

Vad är det som drabbar?
Som gör det så fantastiskt?

Inga teckensystem är tillräckliga för att förklara, man kan inte täcka in det där viktiga.
Inte det som skiljer levande från dött.
Vad är det som drabbar?

Kunde man bara komma åt det så skulle det aldrig vara någon risk att någon i publiken sitter där, tittar på klockan, längtar efter katten, undrar om de ska gå i pausen.

Teater som drabbar.
Hur gör man?

Hemåt, januari, hemåt

På väg att hitta hem.
Kanske.

Det är ett steg i rätt riktning.
Augusto Boal fångar mig, och jag inser att jag kommer för sent.
Jag kan inte längre träffa honom, kan inte längre fråga honom vad han menade med allting det där.

Det får jag hitta svaret på själv.
Som alltid, januari, får vi hitta det viktiga helt ensamma.
Ingen kan hjälpa oss där.
Säga vilka vi är och varför.
Vilka vi är på väg att bli och vilka vi skulle kunna vara.
Allt det där får du hitta själv, januari.
Du är inte den enda som behöver gå igenom det ensam.

Jag med.

Och de andra.

Även om de inte vet om det.