Vid hörnet, Pizza Hut

Har du sett rävarna?

Jag kan inte glömma den, den jag pratade om igår.

Den som stod blixtstilla och såg mig i ögonen.

I hörnet vid Pizza Hut, jag lovar.

Den var riktig.

Den såg mig, Barbie.

Jag tror inte på rävar, och jag tror inte på Gud.

Och minst av allt tror jag på Pizza Hut.

Dom är inte riktiga, dom har vitlökssmör i kanterna och man kan ha extrasåser på toppen.

Jag tror snarare på en karriär som advokat, eller egenföretagare.

Eller hemmafru.

Jag tror också på att borsta håret, minst 50 tag, uppdelat på två gånger per dag.

Det gör det mer slitstarkt, blir tunnhårig inte lika fort.

Inte för att jag skulle tappa mina lockar; jag tror på gener.

Jag tror gener och miljö, jag tror på framtiden så länge den skyndar sig på.

Och när jag behöver vila ut, så tror jag på klassisk musik.

Eller Lady Gaga, om jag bara behöver bli lite full.

Lady Gaga.

Lady Gaga kan jag också gå med att tro på.

Hon är ett fucking geni.

Mhm.

Men att hon klädde sig i kött var faktiskt bara vidrigt.

Säger den som inte är räv ja.

Du och dina rävar.

Jag tror inte på dom.

Släck nu.

From the window in the motel room, one can see the trees. One can see the Tree.

Vem ser du Barbie?
Alltid, och ständigt.
När du ser dig själv i spegeln, Barbie.
Vem ser du?

Och varför är det där trädet alltid där?
Alltid, och ständigt.
Varför sågar ingen ner det?!
Det hör inte hemma här.
Det har rymt från savannen. Eller helvetet, brännande sol.
Tillbaka dit.
Vissa förtjänar inte att leva. Vissa är svin.
Helvetet.

Har du sett rävarna?
De finns i staden, alltid, och ständigt.
Om natten kommer de fram.
Springer över genom gränderna, letar i soptunnorna efter mat.
I buskarna efter råttor, eller ekorrarna.
Sopor.
Jag ser dem ibland, om nätterna.
Aldrig på dagen.
Barbie?

Om du hade sju minuter kvar att leva, och du verkligen behövde skita, verkligen, verkligen behövde skita, skulle du göra det då? Ta två av de sista sju bara för att slippa dö full av skit? Eller skulle du låtit bli? Att skita eller inte skita, det är frågan Barbie, är det inte?

En del ser ut som bönder här.
Eller kusiner av bönder.
Kusiner till bönder från landet.
Landetkusiner.
Med kepsar och sånt.
Jag tänker att de smakar gödsel när jag hånglar med dom.
Att dom har skit under naglarna, och att små små bitar av ko och hö sitter fastetsat i deras hud.
Och dom, dom med sina Mercerdes, hemma hos dom och deras plasmaskärmar, allt är bara plast och dom med, dom smakar plats och när jag går hem luktar jag alltid svagt av herrparfym.
Herrparfym och plats.
Det är bara ibland, ibland när dom luktar som dom ska.
Som människor.
Nysvettad svett, och svagt av rök om man träffat dom ute.
Dom svettas alkohol. Det gör inget. Men inte bara svetten och röken, som människor, utan också något annat.
Ibland när dom är och duschar lukar jag på deras kuddar, och ibland luktar dom alldeles speciellt.
Inte parfym, inte plats och inte ko eller gödsel, hö, utan mänska.
Sovande mänska.
Riktig mänska.

Det tar ungefär sju minuter för ljuset att färdas från solen till jorden.
Så när den stänger av kommer det vara en sjuminutersfördröjning innan apokalypsen är här.
I princip, rent teoretiskt alltså, så skulle det redan kunnat ha skett. De sista sju. Skulle du skitit eller inte? Det här är ju också ett ställe att dö på. Lyckat.

Har du sett rävarna Barbie?
De är bara framme på natten.
Då letar de mat i soporna.
Jagar råttor och sånt.
Häromnatten såg jag en räv.
Den stod helt blixtstill i hörnet till Pizza Hut.
Den kollade rakt på mig.
Den kollade rakt i mig, ett par sekunder i alla fall.
Den såg mig.
Sedan sprang den runt hörnet. Jag gick till Fat Mama’s.
Jag åt deras Late Night Breakfast,
bönor, ägg och bacon, stekt svamp, sandwhiches, sånt crap.
Tittade efter räven när jag gick tillbaka till Trafalgars.

Och jag, jag kommer tillbaka, fastän jag inte gillar det här.
Det är smutsigt, och det har jag svårt för.
Gardinerna, heltäckningsmattan.
Jag kommer tillbaka igen.
Varje morgon kan vara första morgonen,
spelar ingen roll för mig, så länge du betalar.
Men det som stör mig mest är inte smutsen, snusket, utan att jag ser det härifrån,
Central Park och träden, Trädet.
Vad gör det där?
Varför växer det sig högre än staden?
Jag ser det överallt, alltid.
Det hör inte hemma här.
Jag borde inte bry mig.
Träd talar inte, träd bryr sig inte, träd tänker inte och träd luktar inte.
Det borde vara jord nu, förresten.
Det är inte hemskt.
Han förtjänade inte att leva.

Men så vaknar jag igen.
Det är första morgonen,
gardinerna går inte att dra för.
Och varmvattnet har slutat att fungera.
Bara står där, bara så.
Tittar i spegeln och jag vet inte vad du ser Barbie, när du ser dig själv i spegeln, men jag vet vad jag ser.
Alltid, och ständigt.

Land of Ashes and Diamonds. What if?

3:13
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in Land of Ashes and Diamonds,
alone?

3:18
Igen, avståndet mellan ljud.
Vågors vältande mot perfekt lena stränder,

som hud, vindens prassel i vissna strån och björnbärssnåren.

Måsars skriande på avstånd, småfågelkvitter i busken intill.

Gräset, det ännu levande viker sig för vind, men tyst.

Det är grönt, även om det är november nu och här.
Såg en säl som guppade i vågorna.

Det var förut, när jag lämnade stranden.
Det var som att gå i moln; längre ner där stranden var mer fuktig, mer motstånd; som ben.

Jag vände mig om då, för jag ville se hur mina fotspår såg ut när jag lämnade dem kvar hos havet.

3:33
Natten var svår.
Det var vakna, sova, vakna, upp och kissa, hela tiden i ett febrigt tillstånd, feberyra eller feberdröm eller bara till hälften sovande.
Så var det som att allt föll på plats, tredje eller fjärde gången jag satt där på vita toalettens träsits.
Allt föll på plats.
Det här är början på ett bra slut.

Tatar, Pantor, det där hade du tänkt ut bra, hörru.

4:12
Endast ett ljus,

molnet har gått sönder där, endast där, rivit upp tarmen på en tagg från ett törnesnår.

Det regnar, regnar i gardiner, men endast där.
Var där nu är nånstans.

4:14

Ilsket stirrande röda ögon, digitala siffror i mörkret. Räknar ner eller räknar om.
Vad om.
Vad om.

Vad om det här är den tiden jag har.

Vad om jag är 85 imorgon.

Det är klyschigt som fan.

Men jag är rädd.

4:16
En dag ska jag skriva tjugosex brev till någon jag bryr mig om.
Det tar år, men en dag ligger de där i brevlådan.

4:17
One is the loneliest number that you’ll ever know.

Och jag.

Stanna hos mig, stanna hos mig bara.

Vänta.

Försvinn inte.

Vänta med mig och Tatar.

4:48
Och det handlar om rymden. Om moln, om dem, om saltelliter och hav.
Stormarnas ocean, på månen finns ingen vind för månen har ingen atmosfär.
Den ensammaste människan i världen var Mike Collins.
Men han spelade ändå golf.
Golf i rymden.
Tänk om man tappar klubban bara så, bara där, bara då.

4:49
I slutändan, vad är man?
Kött, ben, kemiska substanser.
Väte, kväve, lite fosfor och mest kol.
Aminosyror, nitrater?
Alfahelixar, betaflak.
Glycin, sedan är det tomt.
Serin.
Seronin.
Sedan är det tomt.
Alanin. Fenylalanin.
Valin.
Sedan är det tomt.
Meteonin. Metionin. Metonin.
Asparaginsyra.
Sedan är det tomt.
Sedan är det tomt, det finns inga strukturer.
Bara så, borta.

5:01
När jag var liten svalde jag en legobit.

Jag satt och byggde lego och det blev tjockt i halsen, och jag gick ut i tvättrummet och kände med fingret och det kändes som att den satt fast.

Då gick jag och hämtade snuttis och min nalle och gick och la mej bland kuddarna i kuddrummet och väntade på att dö.

5:05
I slutändan, vad är?
Blankt som bladen.
Skarp som en kniv.
Det försvinner och det viktigaste måste jag spara i en liten ask, här, alldeles precis intill.
Resten stannar i fotspår på stranden, hos havet. Lämna det åt havet.
Gå till havet, med dina rädslor, J., ta en sten, väg den i handen.
Lämna det hos havet.
Lämna det åt havet.

Jag dog ju trots allt inte i kuddrummet.

5:46
Sömnlösa natt, kommer jag se gatlampan utanför slockna i råa blågrå gryningen?
Dessa gatlyktor.
Jag har ätit så många russin nu att jag tror att jag skulle kunna spy.

Russin och russin med salt.

Lite aktivt kol på det och en kuvös så skulle vi återuppfunnit livet.

Det börjar här.
Solitude. Craft. Revolt.

Jag önskar att jag var modig, men jag har alltid varit feg
Dessa gatlyktor, sneda också.

Men de lyser ännu.

5:47
Prinsessen på ärten kunde aldrig heller somna.
Så ömtålig hud hade hos att hos nästan förvandlades till en liten gräddbakelse per se.
Och håret, hennes hår.
Det skulle ta år att syntetisera något liknande.

Barbiedockorna kommer alltid ha skruttiga höfter.

Jaja.
Hon i alla fall, Prinsessan på ärten, hon envisades med att åka i det där skruttiga pariserhjulet nere vid torget trots sina konstanta sömnproblem.
Vi är bara på genomresa.
Och ändå skulle hon upp i det, rangligt och dant och säkert lite rostigt under den där Hobbexfärgen.

Upp och upp och kolla på utsikten; ett skitigt parkeringhus.
Och det händer olyckor,

det är ett hav,

och havet ger vind;

kyla och värme och skillnader och hav ger vind.

Det är klantigt, men så gick det.

Hunden, Mr Doggy, satt kvar i hennes Louis Vuitton, men själv blåste hon ur korgen med sina frasiga klänningar.
Ur, men inte ner.
Hennes kjolar bar henne som en luftballong ända bort till militärbasen på the Island.
Där togs hon emot med öppna armar.
Bara för att man är militär är man inte bög.

Bara för att man är disciplinerad är man inte hungrig.

Och det såg ut som hon hade badat i en av de där kemikalierna sen, de som gör en blå.

Alldeles och fullständigt blå.

5:59
Jag är inte bitter.
Jag är inte mad.
Jag är inte ensam.
Jag är inte nöjd.
Jag är inte bortglömd.
Jag är inte framme.
Jag är inte riktigt sovande.
Men jag är rädd att jag blir det,

att jag en dag är allt det och att jag för alltid stannar där.

6:02
Jag har alltid varit feg.
Det är en självbevarelsedrift.

6:03
Men en gång var jag inte rädd.
En gång, det var nog efter att jag trodde att jag skulle dö i kuddrummet, var jag modig.

Då ville jag se på mänskor, uppifrån, när jag gett upp hoppet om att hitta en lekhörna.

Skoaffärer får mig fortfarande att gäspa.
Och jag ville bara se på mänskor.
Mitt allra innersta.
Så jag letade mig in under en klädställning i en klädaffär, kanske KappAhl.
Och där tittade jag på dem, hur de nu kunde vara så små.
De små mänskorna.
Och jag var inte rädd; jag somnade med de små bara en glasskiva ifrån, små som mina fyraåriga fingrar.

6:32
Som om.
Ja, som om.

Det stora som sovit ute i världen vaknar till sist.
Nattvarelsen, draken, tar andetag.
Han har sovit, skakar av daggen från sina vingar.
Det är rått i luften.

Gråblå gryningen är. Här.

Han, eller om det är en hona, drar in ljusen från alla gatlyktor i näsborrarna.
Sedan; breder vingarna och samtidigt som de ilsket stirrande digitalsiffersögonen tjuter vakna på andra sidan glasrutan, mitt rum, så lyfter han, lämnar och lämnar för Land of Ashes and Diamonds.

6:33
Och det är en sak om parenteser också.

Vad livet är.

En parentes mellan två enorma mörker, säger filosoferna, och de som inte litar, Tatar.

Och vad är parenteser?

Något man egentligen fyller med vad man vill, verkligen.

Det är ju ändå så att säga inte helt obligatoriska att läsa.

6:34

Vad om lämna.
Vad om lämna alla dom rädslor någon annanstans?
Utanför parenteser.

Skriva något galet och lite kul istället.

Vad om våldsamt kidnappa alla dom rädslor, men huva för huvudet, och med förvrängd röst,

kanske helium, så att de aldrig anar att det var jag som förde bort dem.

Vad om kidnappa alla dom rädslor och gömma dom.

(De smakar som koriander i min mat.

Lite som diskmedel.)

Vad om gömma dom, gömma dom under en sten,
Kanske i en park, under ett träd.
Under ett träd som skulle kunna stå på savannen.
Ett träd där Ariels pappa slutligen dör.
Där diktatorer bränns på bål, intill biosalonger där revolten för ögonblicket brinner.
Under det trädet, vid havet, gömma dem, lämna dem och följa drake.

Flygande drake.
Mina fotspår tar havet hand om hur som helst.

6:35
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in the Land of Ashes and Diamonds,
alone; so go.

6:37

Lär mig skriva nått nytt då, för i helvete, Tatar!

Repriser har jag inte tid med.

Det visste jag redan i kuddrummet.

Hon hade inga tändare, bara ett paket Lucky Strike

Har dom inte det ibland?

Som dom där reklamsakerna, tvålar, kammar, biblar, sånt?

Brukar dom inte ha tändstickor då också?

Du är så jävla korkad Barbie, är du inte?

Vad tänker du där?

Om du skulle hamna ensam, ta en cigg ensam…

Gör du aldrig det?

Mr Lucky Handsome Strike.

Som att han alltid har tändaren då.

Yeah, my ass.

Det enda han vill sätta eld på är din fitta ändå.

Somewhere, somehow; a phone is ringing.

Har du något emot att jag svarar? Jag väntar på ett samtal.

Det skulle kunna vara mamma.

Det skulle också kunna vara Mr Dark-Eyed Handsome Stranger.

Jag har väntat så länge på att han ska ringa.

Vi träffades ute för ett tag sedan, och han sa att han skulle ringa någon dag, och det är antagligen idag, för det var inte igår eller någon annan dag före det.

Jag kan väl få svara?

Jag har väntat så länge på det här samtalet att bli samtalat.

Jag tror att han kan vara min Lucky Strike.

Så, kan du bara flytta dig, snälla, lite grann.

Jag kommer snart tillbaka.

Då tar vi hand om den här skiten, jag kan köra.

Plastic Virgin and The Whore

1.
Förut levde jag i ett vykort.
Det var blått och glatt och grekiska getter lite här och lite där.
En dag dånade det ovanför.
Det knackade tydligen på himlen, och alla feta turistbarn flydde upp i bergen. Själv låg jag på standen med en Cola Light nedborrad i sanden intill mig, och hade Ipoden i öronen såklart, så fattade inte vinken.
Dånet igen, och nu kunde man också se hur handen pressade på.
Himlen sprack med ett plopp, det var inte mer våldsamt än så.
Och handen satt fast i en arm, som kom ner, närmre, tills alldeles precis bredvid.
Tummen och pekfingret bara, den lyfte mig i bikinisnöret.
Upp mot himlen och ut.

7.
Jag är på stranden. Igen. Brukade åka dit ibland. Hoppas att åka dit igen, nån gång.
Det var ett motell jag hade kommit till. Det var när jag rymt hemifrån, och jag var pank igen.
Så jag liftade, jag skulle egentligen längre bort, men mannen som körde var en idiot. Först var han trevlig, hans bil luktade wunderbaum och vi lyssnade på Dylan. Sen ville han att jag skulle suga hans kuk, och så lämnade han mig där, på motorvägen. Gick en bit, fick syn på en restaurang, det var vid stranden. Jag köpte en äppelpaj för mina sista pengar, sedan gick jag och satte mig på stranden. Det var ganska kallt och det började regna sen, dugga, men orka bry sig alltid om regn. Och där, sittande i regnet, träffade jag Andrew. Han hittade mig.

2.
Det var november och det var natt, dit jag kom, när jag kom dit.
Jag hade glömt nästan allt, också vem jag varit.
Jag saknade havet dock, havet och pappa och att sjunga, allt det där.
Det var en brand, vill jag komma ihåg.
En brand, eller, en bonfire.
Det blev dag, jag satt på sängkanten hela tiden.

8.
Han var trevlig, Andrew. Han frågade mig varför jag satt i regnet, och frågade inget mer när jag bara ryckte på axlarna. Han satte sig bredvid mig, utan att säga något mer. Sedan la han sin jacka över mina axlar. Vi satt där en stund, han kändes som en father och sen gick vi till motellet där han hade ett rum och hade sex. Rummet var ganska sunkigt, det var heltäckningsmatta. Det var grått ute, fönstret stod halvöppet. Man kunde höra havet, och regnet. Allting var vackert.

3.
Sedan var dagen borta, och det blev natt och sedan dag och sedan natt igen.
Hela tiden satt jag i min bikini på sängkanten.
Jag kände mig ensam.
Rent krasst så var jag ganska ensam.
Så kom det sig att jag gav mig ut, ut i natten igen.

9.
På morgonen kom Andrew in med två koppar te och sedan hade vi sex igen, två gånger. Jag lånade en av hans skjortor medan han var och duschade. Jag försökte se havet från fönstret, men såg bara en parkering. Men jag hörde det fortfarande. Från badrummet kunde jag Andrew sjunga. Han hade en vacker röst.

4.
Lamporna är annorlunda här. Lamporna, eller ljuset. Det är gulare. Och bilarna kör annorlunda. Jag gick längs stora vägen, alla bilar som körde förbi mig fick mig att känna mig mindre ensam. Jag blev bländad hela vägen. På asfalten låg en liten krokodil. Den var nästan genomskinlig, och jag ljuset reflekterades i gelatinet. Jag försökte krossa den mot marken med foten, men den var för seg. Den kröp långsamt långsamt, och den kröp mot Central Park. Och det kändes som att jag letade efter något, och det kändes som att den också gjorde det. Så jag följde helt enkelt efter den.

10.
När jag kom ut från duschen satt Andrew på sängen. Han hade på sig kostym, och skorna och jackan. Vid dörren stod hans väska. Det såg ut som att han hade väntat på mig. Han ställde sig upp. Han sa att han hade betalat rummet och sa att han ville säga hejdå innan han gick. Han tog fram sin plånbok och tog ut några sedlar. Jag stod med handduken och det blev en liten pöl runt mig, droppade från mitt hår. När jag inte tog emot dem direkt la han dem på sängbordet. Så gick han fram och pussade mig på håret. Bara så, sedan borta.

5.
Det finns ett träd där, jag vet inte om du har sett det? Det ser ut som att det skulle kunna vara på savannen, i Afrika. Det ser ut som himlen och molnen, molnen innan åska, när de tornar upp sig, uppåt bara, men fortfarande är platta under. Så såg det ut. Jag tänker att det kanske var dit som krokodilen var på väg, och eftersom det gick så långsamt så lyfte jag upp den och bar den i handen. Jag gick till trädet, och det var där det egentligen började. Allting börjar med trädet, för jag träffade någon där.
Jag träffade någon. Jag vill inte prata om det, men jag är inte ensam längre.
Jag har träffat någon, och då menar jag inte den där skejtaren.

11.
Mina strumpor var fortfarande våta, men jag tog på mig dem ändå. Jag tog med mig tvålen från badrummet, och, utan att veta varför, bibeln som låg där också. Pengarna låg kvar på sängbordet, jag ville inte titta på dem. Tog på mig skorna. Och ja, sedan tog jag dem. Jag ville inte titta på dem, men jag tog dem. Jag var pank och orkade inte suga av någon för att komma in till civilisationen igen. Det var första gången nån betalade mig för det. Det var när jag slutade vara jag och när jag blev nånting annat. Jag lämnade något när jag klev in i det där motellrummet, och steg in i något annat när jag lämnade det.
Innan jag gick därifrån stängde jag fönstret.

6.
Förresten är det här inte himlen.
Eller så är himlen ett motellrum en natt i november.
Jag har fortfarande bara bikini på mig.
Fortfarande precis lyft upp från bilden jag var fångad i.