Land of Ashes and Diamonds. What if?

3:13
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in Land of Ashes and Diamonds,
alone?

3:18
Igen, avståndet mellan ljud.
Vågors vältande mot perfekt lena stränder,

som hud, vindens prassel i vissna strån och björnbärssnåren.

Måsars skriande på avstånd, småfågelkvitter i busken intill.

Gräset, det ännu levande viker sig för vind, men tyst.

Det är grönt, även om det är november nu och här.
Såg en säl som guppade i vågorna.

Det var förut, när jag lämnade stranden.
Det var som att gå i moln; längre ner där stranden var mer fuktig, mer motstånd; som ben.

Jag vände mig om då, för jag ville se hur mina fotspår såg ut när jag lämnade dem kvar hos havet.

3:33
Natten var svår.
Det var vakna, sova, vakna, upp och kissa, hela tiden i ett febrigt tillstånd, feberyra eller feberdröm eller bara till hälften sovande.
Så var det som att allt föll på plats, tredje eller fjärde gången jag satt där på vita toalettens träsits.
Allt föll på plats.
Det här är början på ett bra slut.

Tatar, Pantor, det där hade du tänkt ut bra, hörru.

4:12
Endast ett ljus,

molnet har gått sönder där, endast där, rivit upp tarmen på en tagg från ett törnesnår.

Det regnar, regnar i gardiner, men endast där.
Var där nu är nånstans.

4:14

Ilsket stirrande röda ögon, digitala siffror i mörkret. Räknar ner eller räknar om.
Vad om.
Vad om.

Vad om det här är den tiden jag har.

Vad om jag är 85 imorgon.

Det är klyschigt som fan.

Men jag är rädd.

4:16
En dag ska jag skriva tjugosex brev till någon jag bryr mig om.
Det tar år, men en dag ligger de där i brevlådan.

4:17
One is the loneliest number that you’ll ever know.

Och jag.

Stanna hos mig, stanna hos mig bara.

Vänta.

Försvinn inte.

Vänta med mig och Tatar.

4:48
Och det handlar om rymden. Om moln, om dem, om saltelliter och hav.
Stormarnas ocean, på månen finns ingen vind för månen har ingen atmosfär.
Den ensammaste människan i världen var Mike Collins.
Men han spelade ändå golf.
Golf i rymden.
Tänk om man tappar klubban bara så, bara där, bara då.

4:49
I slutändan, vad är man?
Kött, ben, kemiska substanser.
Väte, kväve, lite fosfor och mest kol.
Aminosyror, nitrater?
Alfahelixar, betaflak.
Glycin, sedan är det tomt.
Serin.
Seronin.
Sedan är det tomt.
Alanin. Fenylalanin.
Valin.
Sedan är det tomt.
Meteonin. Metionin. Metonin.
Asparaginsyra.
Sedan är det tomt.
Sedan är det tomt, det finns inga strukturer.
Bara så, borta.

5:01
När jag var liten svalde jag en legobit.

Jag satt och byggde lego och det blev tjockt i halsen, och jag gick ut i tvättrummet och kände med fingret och det kändes som att den satt fast.

Då gick jag och hämtade snuttis och min nalle och gick och la mej bland kuddarna i kuddrummet och väntade på att dö.

5:05
I slutändan, vad är?
Blankt som bladen.
Skarp som en kniv.
Det försvinner och det viktigaste måste jag spara i en liten ask, här, alldeles precis intill.
Resten stannar i fotspår på stranden, hos havet. Lämna det åt havet.
Gå till havet, med dina rädslor, J., ta en sten, väg den i handen.
Lämna det hos havet.
Lämna det åt havet.

Jag dog ju trots allt inte i kuddrummet.

5:46
Sömnlösa natt, kommer jag se gatlampan utanför slockna i råa blågrå gryningen?
Dessa gatlyktor.
Jag har ätit så många russin nu att jag tror att jag skulle kunna spy.

Russin och russin med salt.

Lite aktivt kol på det och en kuvös så skulle vi återuppfunnit livet.

Det börjar här.
Solitude. Craft. Revolt.

Jag önskar att jag var modig, men jag har alltid varit feg
Dessa gatlyktor, sneda också.

Men de lyser ännu.

5:47
Prinsessen på ärten kunde aldrig heller somna.
Så ömtålig hud hade hos att hos nästan förvandlades till en liten gräddbakelse per se.
Och håret, hennes hår.
Det skulle ta år att syntetisera något liknande.

Barbiedockorna kommer alltid ha skruttiga höfter.

Jaja.
Hon i alla fall, Prinsessan på ärten, hon envisades med att åka i det där skruttiga pariserhjulet nere vid torget trots sina konstanta sömnproblem.
Vi är bara på genomresa.
Och ändå skulle hon upp i det, rangligt och dant och säkert lite rostigt under den där Hobbexfärgen.

Upp och upp och kolla på utsikten; ett skitigt parkeringhus.
Och det händer olyckor,

det är ett hav,

och havet ger vind;

kyla och värme och skillnader och hav ger vind.

Det är klantigt, men så gick det.

Hunden, Mr Doggy, satt kvar i hennes Louis Vuitton, men själv blåste hon ur korgen med sina frasiga klänningar.
Ur, men inte ner.
Hennes kjolar bar henne som en luftballong ända bort till militärbasen på the Island.
Där togs hon emot med öppna armar.
Bara för att man är militär är man inte bög.

Bara för att man är disciplinerad är man inte hungrig.

Och det såg ut som hon hade badat i en av de där kemikalierna sen, de som gör en blå.

Alldeles och fullständigt blå.

5:59
Jag är inte bitter.
Jag är inte mad.
Jag är inte ensam.
Jag är inte nöjd.
Jag är inte bortglömd.
Jag är inte framme.
Jag är inte riktigt sovande.
Men jag är rädd att jag blir det,

att jag en dag är allt det och att jag för alltid stannar där.

6:02
Jag har alltid varit feg.
Det är en självbevarelsedrift.

6:03
Men en gång var jag inte rädd.
En gång, det var nog efter att jag trodde att jag skulle dö i kuddrummet, var jag modig.

Då ville jag se på mänskor, uppifrån, när jag gett upp hoppet om att hitta en lekhörna.

Skoaffärer får mig fortfarande att gäspa.
Och jag ville bara se på mänskor.
Mitt allra innersta.
Så jag letade mig in under en klädställning i en klädaffär, kanske KappAhl.
Och där tittade jag på dem, hur de nu kunde vara så små.
De små mänskorna.
Och jag var inte rädd; jag somnade med de små bara en glasskiva ifrån, små som mina fyraåriga fingrar.

6:32
Som om.
Ja, som om.

Det stora som sovit ute i världen vaknar till sist.
Nattvarelsen, draken, tar andetag.
Han har sovit, skakar av daggen från sina vingar.
Det är rått i luften.

Gråblå gryningen är. Här.

Han, eller om det är en hona, drar in ljusen från alla gatlyktor i näsborrarna.
Sedan; breder vingarna och samtidigt som de ilsket stirrande digitalsiffersögonen tjuter vakna på andra sidan glasrutan, mitt rum, så lyfter han, lämnar och lämnar för Land of Ashes and Diamonds.

6:33
Och det är en sak om parenteser också.

Vad livet är.

En parentes mellan två enorma mörker, säger filosoferna, och de som inte litar, Tatar.

Och vad är parenteser?

Något man egentligen fyller med vad man vill, verkligen.

Det är ju ändå så att säga inte helt obligatoriska att läsa.

6:34

Vad om lämna.
Vad om lämna alla dom rädslor någon annanstans?
Utanför parenteser.

Skriva något galet och lite kul istället.

Vad om våldsamt kidnappa alla dom rädslor, men huva för huvudet, och med förvrängd röst,

kanske helium, så att de aldrig anar att det var jag som förde bort dem.

Vad om kidnappa alla dom rädslor och gömma dom.

(De smakar som koriander i min mat.

Lite som diskmedel.)

Vad om gömma dom, gömma dom under en sten,
Kanske i en park, under ett träd.
Under ett träd som skulle kunna stå på savannen.
Ett träd där Ariels pappa slutligen dör.
Där diktatorer bränns på bål, intill biosalonger där revolten för ögonblicket brinner.
Under det trädet, vid havet, gömma dem, lämna dem och följa drake.

Flygande drake.
Mina fotspår tar havet hand om hur som helst.

6:35
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in the Land of Ashes and Diamonds,
alone; so go.

6:37

Lär mig skriva nått nytt då, för i helvete, Tatar!

Repriser har jag inte tid med.

Det visste jag redan i kuddrummet.