Beethoven, Tesco, Spöket, Herr P:s dåliga andedräkt och jag

1.
Håller andan tills bubblan spricker.

Det finns en tid,
det finns en tid för oss,
lilla kråka, hej kråka,
lilla löv, hej löv,
lilla gubbe, hej gubbe,
lilla Göteborg, hej Göteborg!

Fladdra lågt över marken.
Tills bubblan spricker.

Lilla livet, lilla lilla lilla.
Gå i Central Park.
Lyfter upp barnen som inte är mina,
och jag provar deras stövlar, bara för att de ler med hela gummit.
Äh, äh, äh, äh.
Det är ändå inte vad det brukade.

2.
Känslan av feber bakom ögonlocken går att sudda bort.
Tvätta bort med tvål, eller Carlsberg - probably the best beer in the world -
och probably the best - whatever.
Vad jag menar är att allt är bättre än ingenting.
Med allt menar jag vad som helst.
Med vad som helst menar jag till exempel Central Park och stövlarna,
eller liten kråka som går på promenad,
eller öl i ett smutsigt takrum,
eller en hemlig kyss,
eller tulpaner som redan börjar vissna
eller något litet pretto som tolkar Edit Piaf,
eller ett liv i rosa
eller till och med kiwi, kiwi med skal,
och filmer från åttiotalet där de har på sig jeans.
Det är ganska bra lösningsmedel, vad som helst, förutom
det som inte är, det som är whatever.

3.
Och på tal om lösningsmedel; Beethoven låg och snoozade alldeles för länge här om kvällen.
Han skulle ut och spela biljard men tänkte meditera lite snabbt, bara lite snabbt precis innan.
Och tända ljus och lite rödvin och som vanligt tuggade han sakta på bly.
Så hörde han ett pys och insåg att stearinet runnit ner för hans notställ,
och fotot av Inga-Lill var förstört, helt och hållet.
Hon såg skrynklig ut i ansiktet.
Då fick han brått ska du veta, att lägga Inga-Lill i frysen.
Det går nämligen att peta bort stearinet när det är stelfruset.
Hur det står till med rynkorna efter istiden kvarstår att se.

4.
Ha! Och hon Dolly, som hittade en hjärtformat löv,
tänkte på henne häromdagen, henne och Herr P
som på alla hjärtans dag publicerade ungefär 46
dikter om att leva och dö och att därmellan vara ensam
på sin hemsida.
Fortfarande utan kommentarer.
Och inga exemplar sålda de heller.

5.
Ett spöke gick vid min sida,
hela tiden när jag var inne på Tesco häromdagen.
Det höll mig i handen när jag svängde förbi fruktavdelningen,
köttet,
flingorna,
toapappret,
vinet,
tobaken,
skraplotterna.
Och när jag betalade stod det och strök mig över axlarna,
precis som Herr P. en gång brukade göra,
och när jag tog plastpåsarna, som skar in i handlflatorna,
gick det med mig, bredvid,
och vi tittade på tågen tillsammans, och hundbajset,
vid det rostiga järnstaketet.
Och just nu sitter det och tittar på TV medan jag lagar lasagne.

6.
Säg vad som helst,
var tar de goda vägen?
Det är okej, förresten, det är okej att vi skyller på mig,
om någon undrar VEM det är som HAR SLAGIT SÖNDER VASEN
som brukade stå på bordet i hallen.
Det är okej att säga att det var jag, när jag skulle byta vatten till de vissnande tulpanerna,
fast egentligen var det inte det.
Det var inte mitt fel.
Lova mig, att det
aldrig
aldrig
är mitt fel när det blir fel.
Det skulle kännas bra,
om jag visste att det aldrig vad mitt fel eller ansvar, och att det enda som krävdes av mig i livet,
var att samla på penntroll och barbapappanyckelringar,
kapsyler kanske, eller pogs,
eller Pokémon,
eller Hockeykort,
eller bokmärken, suddigummin,
till och med kända människors sopor,
det hade känts bra att veta att det var allt som krävdes av mig.
Fan.

7.
Skulle du skratta åt mig, om jag sa att jag häromdagen bröt ihop på Tescos?
Ramlade ihop vid mejeriavdelningen, drog med mig flera burkar turkisk yougurt i fallet, och några ägg, så att det bara rann och skvalade, och mina tårar blandades med osockrad rabarbersmak och ekologiskt producerad äggula, rann ner i en gyllene flod för golvet, ner till kassorna, ut för gatorna, upp för backen till Central Park och tillbaka, tillbaka till Herr P, tillbaka till Herr P och Herr P:s stora mage, och sedan en U-sväng till Göteborg, vad röran nu skulle ha där att göra, och det bara rann och rann och där satt jag, i kletet och kunde inte sluta gråta.
Jag hoppas att du inte skulle skratta, för det kändes lite sorgset.

8.
Slår hål på mina jeans.
Det är spöket som hjälper mig upp.
Och Beethoven ringer och jag förstår inte vad han säger för att han är så fruktansvärt upprörd. Det har med Inga-Lill och sterin och rynkor att göra.
Han har frusit in henne, säger han, han har frusit in henne, men det verkar inte hjälpa.
Han vill att jag ska komma över.
Så jag tar med mig Spöket, lasagnen och tar mig dit.

9.
Det spelar faktiskt inte någon större roll att jag går dit.
När jag kommer dit står dörren på glänt.
TV:n står på, men bara testbild,
”Beethoven” ropar jag, ”Beethoven”, men han är inte kvar.
Han har lämnat.
Ur frysen rinner smält BigPack-glass och blandar sig med isvattnet.
Småsmå bitar av lax simmar omkring i röran.
Jag stänger av TV:n och går hem, men lämnar dörren på glänt om han skulle komma tillbaka.

Söndag: skymning

Går i gamla fotspår igen. Detta är vad jag ser.

1.
Vid kyrkogården håller ett träd på att bryta genom muren. Pressar och pressar och snart, snart bryter stammen genom stenarna. Jag bara väntar.

2.
En skata strax under månen som är ett snett leende bara idag, snett och svagt för att mörkret ännu inte fallit, svagt för att det skymmer. Vi springer mot natten, och skatan cirklar där, kring det där leendet innan det brister.

3.
I Central Park, precis vid basebollplanen, ett annat träd. Eller, ett f.d. träd, trä utan liv inuti, bara utanpå; murgrönan klättrar och kväver. Två grenar sticker ut, spretiga, spretiga fingrar. Det är alldeles tydligt en varelse som håller upp en mindre; sträcker sig mot basebollplanen och drömmer om att få ta lyra efter lyra efter lyra.

4.
Fem killar som slåss högst upp på kullen, under himlen, precis där. Gräset har ännu inte hämtat sig från vintern; de är leriga som leran själv. Det skymmer.

5.
En tolvårig pojke med ett huvud som egentligen är för stort för hans kropp. Han bär på ett sönderblåst paraply, och slår omkring sig med det som att han försökte skörda någonting. Det ser ut som en lie. Han tittar på mig när vi passerar varandra.

6.
Skuggorna i kastanjeallén, efter grenarna i natriumljus.
Inte riktigt skuggor, inte riktigt ljus.

7.
Esso, bensimacken som ligger under en stor gran som luktar som hemma.
Det är en röd skylt och det känns som hemma.
Det är det fina med bensinmackar: det är ett ställe man kan gå vidare ifrån.
Och så kan man köpa kaffe därinne och kaffe tycker jag om.

8.
Bella's Pet supplies på Weston Park Road.
Jag tänker mig att Bella är en person som verkligen gillar hundar och att klä dem.
Och hon är livrädd för att någon ska sno hennes hundstaty som står utanför affären.
Det är därför hon har kedjat fast den.

9.
En bil som tutar, en stadsjeep.
Blir nästan påkörd också, i nästa korsning.

10.
Savannträdet, som en siluett mot en blånande himmel.
Solen har gått ner, men det ser fortfarande ut som att solnedgången sitter fast på himlen;
ljusen från Stadion.

11.
Rök som stiger från ett rör från en husvägg.
Jag går igenom den och det luktar lite klor.
Nästan precis under har någon spillt ut en tallrik pommes frites.
De ser ledsna ut.

12.
Strax därefter; en alldeles tydlig doft av salami.

13.
Vid bilaffären; en gul BMW à la Beatrix Kiddo som jag vill ha om jag bara hade 7540 £.
Precis därefter; en kinarestaurang, take away, som fortfarande är öppen. Inga kunder i affären. En kines som stödjer armbågarna på disken och låter huvudet vila i händerna. Han ser mig inte.

14.
En liten pojke som står i en trappa. Jag ser honom inte förrän jag är precis bredvid honom; han smälter in i mörkret och bara hans vita ögonlober avslöjar honom. Jag tittar på honom men han verkar inte se mig. Jag går förbi. Jag vänder mig om och tittar på honom. Han tittar tillbaka. Han ser mig.

15.
En gata som går upp i himlen och försvinner.
Bara gatlyktorna hänger ovanför, men de lyser inte.

En fix idé: skärvor av honom/henne

En dag hade han/hon fått nog.
Han/hon var trött på livet som han/hon levde och det fick vara nog, sa hon/han till sig själv, nu är det nog, nu får det vara nog.

Så han/hon gick raka vägen till garderoben, slog upp bägge dörrarna med en smäll och öste ner allting i en flyttkartong, huller om buller bara.
Samma sak med böckerna,
med porslinet,
med möblerna,
med filmerna,
med tidningarna,
med allt det som en gång var han/hon.

Nu får det vara nog! sa han/hon, och öppnade ett retrocafé.
Hon/han bodde i sin tomma lägenhet, bara en lampa och en tallrik hade hon/han sparat,
på fatet låg det en ananas och ett par apelsiner,
lampan var tänd,
och täcket,
täcket hade hon/han också sparat.

Vi börjar om här.
Det är tomt.

Det han/hon lämnat bakom sig (allt till salu för rimliga priser):

• ungefär femton tidningar och fotografi och lika många om woodcarving.
• En teach yourself book - badminton
• fyra böcker om GI-metoden
• ett kassettband med Roxette
• två EP med Banamas
• tre vykort från Tates (cirklar och fyrkanter och färger; modernt)
• tre teckningsböcker; flora- och fauna (akvarell)
• mormorskoppar, flera set
• ett inomhusbouleset
• tre koppar med fåglar på
• en bok om drottningen
• en påse med intruktioner till ett dataspel om en clown.

Och retrocafét gick lite knackigt i början.
Men hon/han var i alla fall fri, från det han/hon inte längre ville vara.

Och kaffet var helt okej.

Dewdrops

Två små gubbar gungar gungbräda i mitt huvud så fort de får tillfälle.
De är fruktansvärt blyga och kommer oftast inte fram förrän de tror att jag sover.
Vad de inte fattar är att jag är uppe och kissar oftare än vad de märker.
Då hinner de inte undan.
Igår var de fulla och hade fruktansvärt roligt åt något som inte var så kul.
Det var outrageous.
Jag menar, fulla - de som redan är så ologiska.