1.
Håller andan tills bubblan spricker.
Det finns en tid,
det finns en tid för oss,
lilla kråka, hej kråka,
lilla löv, hej löv,
lilla gubbe, hej gubbe,
lilla Göteborg, hej Göteborg!
Fladdra lågt över marken.
Tills bubblan spricker.
Lilla livet, lilla lilla lilla.
Gå i Central Park.
Lyfter upp barnen som inte är mina,
och jag provar deras stövlar, bara för att de ler med hela gummit.
Äh, äh, äh, äh.
Det är ändå inte vad det brukade.
2.
Känslan av feber bakom ögonlocken går att sudda bort.
Tvätta bort med tvål, eller Carlsberg - probably the best beer in the world -
och probably the best - whatever.
Vad jag menar är att allt är bättre än ingenting.
Med allt menar jag vad som helst.
Med vad som helst menar jag till exempel Central Park och stövlarna,
eller liten kråka som går på promenad,
eller öl i ett smutsigt takrum,
eller en hemlig kyss,
eller tulpaner som redan börjar vissna
eller något litet pretto som tolkar Edit Piaf,
eller ett liv i rosa
eller till och med kiwi, kiwi med skal,
och filmer från åttiotalet där de har på sig jeans.
Det är ganska bra lösningsmedel, vad som helst, förutom
det som inte är, det som är whatever.
3.
Och på tal om lösningsmedel; Beethoven låg och snoozade alldeles för länge här om kvällen.
Han skulle ut och spela biljard men tänkte meditera lite snabbt, bara lite snabbt precis innan.
Och tända ljus och lite rödvin och som vanligt tuggade han sakta på bly.
Så hörde han ett pys och insåg att stearinet runnit ner för hans notställ,
och fotot av Inga-Lill var förstört, helt och hållet.
Hon såg skrynklig ut i ansiktet.
Då fick han brått ska du veta, att lägga Inga-Lill i frysen.
Det går nämligen att peta bort stearinet när det är stelfruset.
Hur det står till med rynkorna efter istiden kvarstår att se.
4.
Ha! Och hon Dolly, som hittade en hjärtformat löv,
tänkte på henne häromdagen, henne och Herr P
som på alla hjärtans dag publicerade ungefär 46
dikter om att leva och dö och att därmellan vara ensam
på sin hemsida.
Fortfarande utan kommentarer.
Och inga exemplar sålda de heller.
5.
Ett spöke gick vid min sida,
hela tiden när jag var inne på Tesco häromdagen.
Det höll mig i handen när jag svängde förbi fruktavdelningen,
köttet,
flingorna,
toapappret,
vinet,
tobaken,
skraplotterna.
Och när jag betalade stod det och strök mig över axlarna,
precis som Herr P. en gång brukade göra,
och när jag tog plastpåsarna, som skar in i handlflatorna,
gick det med mig, bredvid,
och vi tittade på tågen tillsammans, och hundbajset,
vid det rostiga järnstaketet.
Och just nu sitter det och tittar på TV medan jag lagar lasagne.
6.
Säg vad som helst,
var tar de goda vägen?
Det är okej, förresten, det är okej att vi skyller på mig,
om någon undrar VEM det är som HAR SLAGIT SÖNDER VASEN
som brukade stå på bordet i hallen.
Det är okej att säga att det var jag, när jag skulle byta vatten till de vissnande tulpanerna,
fast egentligen var det inte det.
Det var inte mitt fel.
Lova mig, att det
aldrig
aldrig
är mitt fel när det blir fel.
Det skulle kännas bra,
om jag visste att det aldrig vad mitt fel eller ansvar, och att det enda som krävdes av mig i livet,
var att samla på penntroll och barbapappanyckelringar,
kapsyler kanske, eller pogs,
eller Pokémon,
eller Hockeykort,
eller bokmärken, suddigummin,
till och med kända människors sopor,
det hade känts bra att veta att det var allt som krävdes av mig.
Fan.
7.
Skulle du skratta åt mig, om jag sa att jag häromdagen bröt ihop på Tescos?
Ramlade ihop vid mejeriavdelningen, drog med mig flera burkar turkisk yougurt i fallet, och några ägg, så att det bara rann och skvalade, och mina tårar blandades med osockrad rabarbersmak och ekologiskt producerad äggula, rann ner i en gyllene flod för golvet, ner till kassorna, ut för gatorna, upp för backen till Central Park och tillbaka, tillbaka till Herr P, tillbaka till Herr P och Herr P:s stora mage, och sedan en U-sväng till Göteborg, vad röran nu skulle ha där att göra, och det bara rann och rann och där satt jag, i kletet och kunde inte sluta gråta.
Jag hoppas att du inte skulle skratta, för det kändes lite sorgset.
8.
Slår hål på mina jeans.
Det är spöket som hjälper mig upp.
Och Beethoven ringer och jag förstår inte vad han säger för att han är så fruktansvärt upprörd. Det har med Inga-Lill och sterin och rynkor att göra.
Han har frusit in henne, säger han, han har frusit in henne, men det verkar inte hjälpa.
Han vill att jag ska komma över.
Så jag tar med mig Spöket, lasagnen och tar mig dit.
9.
Det spelar faktiskt inte någon större roll att jag går dit.
När jag kommer dit står dörren på glänt.
TV:n står på, men bara testbild,
”Beethoven” ropar jag, ”Beethoven”, men han är inte kvar.
Han har lämnat.
Ur frysen rinner smält BigPack-glass och blandar sig med isvattnet.
Småsmå bitar av lax simmar omkring i röran.
Jag stänger av TV:n och går hem, men lämnar dörren på glänt om han skulle komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar