Aldrig sluta dansa

Lite som en hostattack.
Gammal, men inte ännu riktig färdig.
Världen där alla bara har en vecka kvar är en värld av jämställdhet.
Det står ett paket naturläkemedel precis till höger.
Om jag fick välja, välja helt själv, skulle jag vara över hundra år nu.
Om jag fick välja helt själv skulle jag bo i en vagn av trä och kunna hjula.
Jag skulle äta jordgubbar varje morgon, ananas varje kväll.
Jag skulle inte uppfinna något sådant som oxeltänder.
Jag skulle plantera flera oxelträd.
Jag skulle göra himlen mer blå om natten, och lite mera grön.
Jag skulle hitta små roliga tändsticksaskar på gatan minst en gång i månaden.
Jag skulle öppna en kokosnöt lite oftare.
Jag skulle köpa nagellack i glada färger, och små slitna plåtbilar.
Jag skulle bara ha min mat i plåtaskar och glasburkar.
Jag skulle torka mitt eget te och odla mina egna tomater.
Jag skulle se nya städer, människor, platser, hundar, parker.
Jag skulle inte bli cynisk.
Jag skulle aldrig bli cynisk.
Jag skulle se T. i ögonen och jag skulle dansa som en orm.
Jag skulle dansa som en orm lite oftare, och sitta i solen en stund.
Och blunda och dricka kaffe och tänka att om man stannar i det som var så stannar man där själv.
Jag skulle knäcka en öl med en hemlös.
Jag skulle bygga lego med nån liten.
Eller med nån stor.
Jag skulle bli ett hus som träden bryter igenom, där duvorna fick bo.
Något som vittrar, något som andas.
Jag skulle antagligen bli en fisk nånstans.
I pölarna i Central Park.
Och jag skulle aldrig sluta dansa.