An entrance

1.
Jag firar en tants födelsedag.
Han säger att hon fyller åttio, men på tårtan är det bara sexton ljus.
Det var allt som fanns plats, säger han, och förresten så är det så gammal han ser henne.
Hon verkar inte alls vara sexton.
Men det gör det samma.
Det är ett bra försök när sanningen inte duger.
Sanningen? De hade inte råd med något annat än Frödinges djupfrysta prinsesstårta
eller
hon hade inte fler vänner så, tårtan kommer ändå trots sin ringa storlek stå och bli gammal i kylen
eller
hon har ju ändå diabetes.

2.
Jag kan inte förstå tiden.
Jag kan inte förstå tiden som rusar som en psykopat.
Eller månen.
Eller magen.
Eller dagen.
Eller värmen.
Eller sömnen.
Eller natten, eller rättare sagt, det i natten, det i det i sömnen, fast det är inte jag.
Det är inte jag som sover, eller drömmer jag bara, jag vet inte, vill inte prata om det.
Jag kommer ändå inte fatta, haha, det trodde du inte va, men det är fine, det är okay, det är just fine, whatever.
Det är i alla fall natt igen.
En mås ligger död på bron över järnvägen.
Du kommer aldrig förstå vad jag menar.
Du har inte varit där.
Det gör inget.
Det är ingen spektakulär bro eller spektakulär stad eller spektakulär järnväg,
och det var inte en spektakulär mås heller för den delen.
Framför allt var den död och sånt är ju ändå aldrig kul.

3.
Hon har smala ben, och brunt hår.
Häromdagen träffade jag henne på Americano där jag satt och drack cappucino.
Jag och A. brukar gå dit ibland, ganska ofta nu på sistone när den dumma tanten på Marina Bar har kommit och gör blaskkaffe. Americano är ett hyvens ställe, för man får själv pudra på kakaon, och vet du vad man får göra mer? Man får ta chokladsås på skummet!

Ja vill ha sips, sips o godis o foklasås på skummet.

Jag tar choklassås på skummet.
I alla fall.
När jag sitter där med chokladsås på skummet så är hon också där och vi säger hej och jag tänker inte mer på det. Och sedan går det bara en stund, ett par timmar, och sedan är allt annorlunda.

Det är som att det bor ett krig i henne.

I en ring of fire, på randen till en avgrund i sig själv, i ett hål, på en båt, i ett rum, i ett rum där de håller henne och hennes bror medan de förhör hennes mamma och båten går klockan ett och hon tittar på på klockan, och hon ser färjan och hon ser när dom missar färjan och det här är inte enkelt, det här är inte åka till Danmark för att köpa sprit och toblerone, vingummin och kolla på akvareller och hav som möts, kyrkor som begravts under tiden i Skagen, nej, för FAN, det här är FAN på riktigt: de klarar sig men två dagar senare så är det en mamma som dör. Ensamma: en dotter och en son. Som hon. Som hon och hennes bror. Två dagar tidigare.

Det är great to be here.
Det är great to be here, I've meet a lot of people, but sometimes I think of the reasons why I'm here.

1. Krig.
2. Skillsmässa.
3. Politik.
4. Religion.
5. Nasty things.
6. Börjar tappa räkningen.

Det gör ont, it hurts, det är som att bita i ull, att bita i skin, att bita i ben, att bita i glas, att bita i glas och svälja. Tyst!

4.
Det finns något annat som bekymrar mig också, och ni får inte skratta, för jag är seriös.
Det är i säsong sexton, hallå, vad fan håller juryn på med?
Brittney säger ju bara som det är.
Brutally honest.
Men nej, le, för fan.
Le och var falsk. Som Alexandria.
Är det den världen du vill ha, Tyra Banks, ha, är det verkligen det?
Fan vad de grinar då.
Jag menar, fuck, vad hände med Ann Ward?
Jag ruttnar under huden.

5.
Det är gone.
Gone.
Done.
Klockan är 02:49. Säg, är det inte ett sammanträffande?
Det är slut.
Det är slut snart.
Det är slut.
Sen när blev jag så här feg?

Home Park och de andra

Letar efter ord som kan hålla ihop när jag inte gör det.
Letar efter små roliga vänner att hålla i handen.
Som stenar.
Som ekorrar.
Som hundar som springer på min hornhinna, springer och springer, mot solnedgången kanske,
eller platsen där bomben slog ner för att hämta ett boll.
Lik.
Det finns inga ord.
Everyday.
Everyday.

Allt blir vitt och tappar synen.
Möter D. utanför det där snobbiga galleriet där Handelseleverna drömmer om stora vita villor och bilar som glänser lite mer än grannens.
Där är det vitt och J. måste stödja mig. Runt D. är en hinna som är vit, som en gloria eller som att en plastfilm håller på att lossna.

Jag vet inte.

Förresten tänker jag inte räkna.
Jag räknar allt nu för tiden, men jag tänker sluta med det.
Hur många lampor i taket, steg till stationen, sms från sjömannen, prickar på tapeten, hundar i Central Park, blåmärken på kroppen, minuter tills vi slutar, dagar till jag åker hem, äpplen, äpplen, vänner.

Det är en vit kant runt alltihop.
Vitt, vitt som en gloria eller typ dåligt färglagd målarbok: världen.

Men det spelar ingen roll liksom va?
Maten tappar smaken.
Peston smakar för fan ingenting.

Det enda som är värt någonting här i livet är vinägerchips.
Jag ska fan starta en sekt där vi bara dyrkar vinägerchips.

Och nyklippt gräs, va. Doften av nyklippt gräs.
Jag vill bara ut och springa tills jag håller samman igen.
Dra världen över kullarna.
Vränga tiden tills sömmarna är rätt.

Whatever.

Sjutton minuter.
Eller en dag.

En kedja kring foten som inte är min och inte din, men den är där i alla fall.
Ska vi bära den tillsammans?
Det är en bur och jag kommer aldrig komma högre upp nu.
Vad tror du egentligen?

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Var kom paraplyet ifrån?
Och mannen med skägg och turban.
Han var snäll.
Han var nog den snällaste människan jag någonsin träffat.
Han dömde mig aldrig.
Aldrig.

Så.

Vad finns det att få idag?

Är det en kopp med te, kopp med te med lite mjölk och två sockerbitar i?
Ligga på en soffa? Vad är det för tankar som rasar genom huvudet då?
Hur många timmar är jag mellan verkligheten och plasthinnan?
Eller handlar det inte ens om det?

Jag kan inte se, jag kan inte veta.

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Dreglade jag på hans skjorta?

Det finns ingen tid. Det är det som stör mej.

Och igår, park efter park, letar efter ställen som är jag när jag själv inte kan vara det.
Home Park.
Sitta med benen över staden.
Se på folket och måsarna.
Taken. Allt det där som finns när jag inte gör det.
Som låter, som pågår, förstår du vad jag menar?
Det är liksom kvar.
Färgerna.
Och två killar spelar Eminem från sina mobiltelefoner och sitter på gräset och inte som en bänk.
Ingenting har gjort mig så illa som det här, inget har gjort mig så illa och inget har gjort mig så gott.

Så småningom.

Mitt hjärta är precis så här: fullt av fönster som läcker in i och som fåglarna kraschar in i, fullt av fönster och bilar i vars lack blänker i solen. Fullt av duvor. Mitt hjärta är ett duvhus, bara så.

Så vidare: Central Park.
Brukade gå till kullen, sitta bland smörblommorna och titta på himlen och hustaken och gråta och tänka att nu får det vara nog, nu får det vara över.
Det gick aldrig över.
Men nu är det förbi i alla fall, nu blommar kastanjeträden och asfalten är rosa i kanterna av nedfallna blomblad.
Körsbärsträden har blommat över.
Äppelblommen är borta sedan länge.
Det kommer och går, är det inte så.
Genom fönster på ett äldreboende ser jag trädet.

Min bröstkorg är en kulle i Central Park.
Är det inte så för alla?
Och där växer träd och där springer hundar.
Och där ligger folk på filtar och sover middag och har picknick med Laxbagels och baguetter med Camebert och pasties, som jag fortfarande inte kan uttala.
Där ligger hundbajs i indignerade stora högar, som i våningar, och träd med dålig självkänsla som drar till sig korparna. Där finns en temalekplats, de sju värdsdelarna.
Där finns ett hav.
Och trumpetblommor.
Ett träd är mitt favoritträd och jag har valt en gren som jag skulle vilja ha som min egen om jag var en ekorre. Det är en väldigt bra gren. Den är precis ovanför en asfaltsgång och där kan man ligga och spana på de som går under en. På den grenen skulle jag vilja somna.
Och inte bara kullen är min bröstkorg, utan också kyrkogården där.
Soldatgravarna och de andra.
Änlgar med brutna vingar.
Bortglömda namn.

Och två speciella plantor med förgetmigej, en för K. och en för J., jag tänker varje gång jag går förbi dem att det är delar av dem kvar.

På tal om plantor: det är något förutom räkningen jag investerar mina timmar i.
Att vattna basilikan har blivit min främsta uppgift sedan J. och K. åkte.
När den dör är det över tänker jag.
När den dör är det för sent och över och borta för alltid.
Därför: vattna basilikan och snurra den i solen.

Men vidare i alla fall: det är någon som sjunger Barbie Girl när jag går förbi.
Eller? Jag lyssnar på Linkin Park och orkar inte undersöka frågan närmre.

Så framme: Thorn Park. Det är där mina vänner ekorrarna bor.
Jag sitter på min bänk, eller egentligen, på Margreths bänk, hon som var "loved by everyone who knew her" (my ass), och kastar nötterna lite här och lite där.
Efter en stund börjar jag gråta igen, mest på grund av fyra anledningar:

1) Jag såg två mosade fågelungar på trottoaren på vägen hit. De måste ramlat ur bot och gått under redan innan de lärt sig se ens riktigt ordentligt.

2) Jag såg en hundvalp som inte riktigt hade koll på sina ben. Den nosade på nötterna och skrämde slag på en tant och det gör mig ledsen, inte för att den skrämde tanten, men för att den inte är min och att den inte vill bli min vän.

3) Ekorrarna kommer inte fram, fastän jag tagit med nötter och allt.

4) Jag är kissnödig.

Jag inte läsa, kan inte prata, kan inte skriva. Letar efter ord som kan hålla ihop mig när jag inte kan det. Det är svårt. Dessutom är jag kissnödig.