An entrance

1.
Jag firar en tants födelsedag.
Han säger att hon fyller åttio, men på tårtan är det bara sexton ljus.
Det var allt som fanns plats, säger han, och förresten så är det så gammal han ser henne.
Hon verkar inte alls vara sexton.
Men det gör det samma.
Det är ett bra försök när sanningen inte duger.
Sanningen? De hade inte råd med något annat än Frödinges djupfrysta prinsesstårta
eller
hon hade inte fler vänner så, tårtan kommer ändå trots sin ringa storlek stå och bli gammal i kylen
eller
hon har ju ändå diabetes.

2.
Jag kan inte förstå tiden.
Jag kan inte förstå tiden som rusar som en psykopat.
Eller månen.
Eller magen.
Eller dagen.
Eller värmen.
Eller sömnen.
Eller natten, eller rättare sagt, det i natten, det i det i sömnen, fast det är inte jag.
Det är inte jag som sover, eller drömmer jag bara, jag vet inte, vill inte prata om det.
Jag kommer ändå inte fatta, haha, det trodde du inte va, men det är fine, det är okay, det är just fine, whatever.
Det är i alla fall natt igen.
En mås ligger död på bron över järnvägen.
Du kommer aldrig förstå vad jag menar.
Du har inte varit där.
Det gör inget.
Det är ingen spektakulär bro eller spektakulär stad eller spektakulär järnväg,
och det var inte en spektakulär mås heller för den delen.
Framför allt var den död och sånt är ju ändå aldrig kul.

3.
Hon har smala ben, och brunt hår.
Häromdagen träffade jag henne på Americano där jag satt och drack cappucino.
Jag och A. brukar gå dit ibland, ganska ofta nu på sistone när den dumma tanten på Marina Bar har kommit och gör blaskkaffe. Americano är ett hyvens ställe, för man får själv pudra på kakaon, och vet du vad man får göra mer? Man får ta chokladsås på skummet!

Ja vill ha sips, sips o godis o foklasås på skummet.

Jag tar choklassås på skummet.
I alla fall.
När jag sitter där med chokladsås på skummet så är hon också där och vi säger hej och jag tänker inte mer på det. Och sedan går det bara en stund, ett par timmar, och sedan är allt annorlunda.

Det är som att det bor ett krig i henne.

I en ring of fire, på randen till en avgrund i sig själv, i ett hål, på en båt, i ett rum, i ett rum där de håller henne och hennes bror medan de förhör hennes mamma och båten går klockan ett och hon tittar på på klockan, och hon ser färjan och hon ser när dom missar färjan och det här är inte enkelt, det här är inte åka till Danmark för att köpa sprit och toblerone, vingummin och kolla på akvareller och hav som möts, kyrkor som begravts under tiden i Skagen, nej, för FAN, det här är FAN på riktigt: de klarar sig men två dagar senare så är det en mamma som dör. Ensamma: en dotter och en son. Som hon. Som hon och hennes bror. Två dagar tidigare.

Det är great to be here.
Det är great to be here, I've meet a lot of people, but sometimes I think of the reasons why I'm here.

1. Krig.
2. Skillsmässa.
3. Politik.
4. Religion.
5. Nasty things.
6. Börjar tappa räkningen.

Det gör ont, it hurts, det är som att bita i ull, att bita i skin, att bita i ben, att bita i glas, att bita i glas och svälja. Tyst!

4.
Det finns något annat som bekymrar mig också, och ni får inte skratta, för jag är seriös.
Det är i säsong sexton, hallå, vad fan håller juryn på med?
Brittney säger ju bara som det är.
Brutally honest.
Men nej, le, för fan.
Le och var falsk. Som Alexandria.
Är det den världen du vill ha, Tyra Banks, ha, är det verkligen det?
Fan vad de grinar då.
Jag menar, fuck, vad hände med Ann Ward?
Jag ruttnar under huden.

5.
Det är gone.
Gone.
Done.
Klockan är 02:49. Säg, är det inte ett sammanträffande?
Det är slut.
Det är slut snart.
Det är slut.
Sen när blev jag så här feg?