Mind the gap

En dag lägger vi oss bara ner och dör.
På en gräsmatta som frusit, kanske i juli.
I takt med stjärnorna.
Och godstågen, som stöter som ett hjärta genom staden när vagnarna dras över skenskarvarna.
Som ett minne med dålig andedräkt, va.
Som en patetisk kvinna som äter chips en vanlig tisdag.
En människa utan skelett i kroppen, som tappar allt fäste.
Köttet glider av, bara så.
En pinsam liten pöl.
Tänk om man ändå vore sten, eller hade något att skriva brev till.
Det blir bara värre.
Mind the gap.
I'm the gap.
En dag, en dag kanske snart.
I takt med stjärnorna, och godstågen.

Winter Storms Lost In July

1.
Det finns ett hus som ingen går till.
Rivningsobjekt, helt klart.
Står med trasiga vener, träden väller ur dess fönster, säg, eller bröstkorgen då.
Och visst finns det fönsterglas kvar på vissa ställen.
Smutsigt och sprucket: här ska fåglar leva, här ska fåglar dö.
Smuts och vägdamm.
Ruggade fjädrar och sågspån.
Tidningspapper som smulats sönder mellan tidens fingrar: fimpat som en cigarett.
Ett bord kanske, ett bord kanske är kvar på översta våningen, och en stol som ännu går att sitta på: vält. I hörnen, flis och smuts där med så klart, men inte bara.
Ögon, pepparkornsögon som stirrar i mörkret.

2.
Det finns en herre och en slav.
Det finns ett hjärta som vibrerar som en vandrande pinne.
Så pinsamt bortgjord i sin pinnighet: vad gör det här?
Går och gömmer sig bland gräset i ett terrarium som någon gott nog harvarit så vänlig att skaffa fram. Vad ska man göra liksom? Förresten är det inte som att man kan gnaga på barken ändå. Hur små skulle tänderna inte få vara då liksom.

3.
Människor passerar, hey.
Men faktiskt ibland händer det att någon går in i det där huset.
Han som har en död mus i stövlarna utan att märka det.
Hon som får måndagssvaghetssjukdomssymtomen.
Hon med pinnhjärtat.
Den som slår ihjäl sin kompis på ett parkeringsdäck.
Ja.
Ja.

4.
Och pepparkornsögonen då.
De i mörket.
Ständigt där.