I trapphuset: det är kär

Om du tar mig tillbaka två veckor i tiden, eller tre, eller fyra, eller till den där morgonen när jag och du står hesa vid busshållplatsen och det är svinkallt, och ja, om du bara tar mig tillbaka dit så tar jag dig tillbaka.

Och morgonen var så där lagom ljusrosa och skör.
Men inte som din röst, inte lika mycket alltså.

Och måsarna den morgonen, och stegen över stenarna.
Alla sov då.
De sov när vi kom och de sov när vi gav oss iväg igen.

Gjorde slut med ett hjärta.

Ibland, speciellt när man går i trapphuset flera veckor efter, så händer det fortfarande att det känns som att det är kär.
Det känns som det är där, det är kär.

Och på insidan flyger trollsländor förbi ibland, hastigt.