Happy Happy House of Hippo: chapter two

1.
Han bökade omkring lite grann, men sedan hade han satt sig bekvämt till rätta i hennes högra jackficka.
Han sa ingenting men efter ett tag slutade han att gråta helt, satt bara där med sina små stora glansiga gråtögon, hickade och hulkade och snorade lite grann.
Hon sa ingenting heller: hon hade inte ändrat sig.
Hon var fortfarande på väg.

2.
Det var en ganska vacker kväll för övrigt.
Det hade klarnat upp efter regnet och himlen var smärtsamt blå, de kvarglömda molntussarna lite grå och gula på undersidan.
Asfalten var fuktig, luften klar och lite krispigt kall.
Den lille mannen hade hävt sig upp nu, jackfickskanten i armhålorna.
Han satt och kikade storögt på pubarna i de färgglada sandstenshusen som de gick förbi.
När de kom ner till hamnen spelade en man gitarr på kajen.
Måsarna cirklade över båtarna, och när den lille mannen fick syn på dem gav han till ett litet pip och dök ner i botten på fickan, som vore den en bunker.

3.
Hon fortsatte längs med kajen, nästan ända ut till piren.
Efter ett tag tyckte hon sig höra små djupa snarkningar från fickan.
Hon antog att en så liten man med så mycket gråt i sig inte kan ha sovit på länge, så hon lät honom vara.

4.
På en av uteserveringarna under flaggspelen satte hon sig.
Hon beställde in en cappuccino och tänkte att hon skulle titta en stund på folket som hon aldrig mer skulle se igen om bara alldeles strax sekund.
Där satt hon medan himlen blev rödare och tunnare,
tills den var så röd och så tunn att den sprack med ett skört ljud,
som när man plockar en maskros,
och då,
nästan i samma ögonblick,
rörde det sig i jackfickan.
Den lille mannen stack upp ett yrvaket huvud, ruffs i kalufsen.

5.
"Jag somnade visst."

Han kravlade upp från jackfickan, upp på bordet, och sjönk ner mitt emot henne med ryggen stödd mot hennes avsvalnade cappuccinokopp.
Så sniffade han med näsan, klättrade upp på porslinsfatet och kikade ner i koppen.

"Får jag ta skummet?"

Hon nickade och tog upp en sked med kallt skum från bottnen och lade den på bordet.
Han lyfte upp skeden i sitt knä, det kom lite på hans jeans, men det verkade han inte bry sig om.
Han satt nöjd och mumsade på skummet.

6.
"Jag saknar mina apelsiner. Det är bara det. Dom var mina kompisar men dom försvann sen. Dom kallade mej Apelsinmannen. Fast när vi var långt från hemma sa dom ibland Little Orange Man."

7.
Hon sa ingenting, bara tittade på honom och sedan upp mot stjärnorna som bröt igenom mörkret. Efter en stund slickade han sig belåtet om munnen och kröp ner i fickan igen.
Han gav till ett litet glädjerop, och han dök upp igen med en dammig kola i ett triumfkrampigt grepp, som hittade han en pokal i fickans mörker.

"Kolla vad jag hittade här! Kan jag få äta på na?"

Hon nickade, tog försiktigt på sig jackan och ställde sig upp.
Efter en sista blick över mänskomassorna på uteserveringen gick hon vidare längs kajen,
bort mot kullen med muren.
Bort mot Breakwater Hill

Happy Happy House of Hippo: chapter one

1.

Det var i gångtunneln under motorvägen vid busscentralen som hon slutligen bestämde sig.

Tanken hade slagit henne förut, eller mer studsat mot hennes kranium och sedan studsat vidare.

Men nu fastnade den, slog rot och hål och sönder.

Det var där, bland bussars brummande och ekot av tusen överklassklackar och kostymskuggor det blev definitivt. Hon bestämde sig hulkande och med snoriga ärmar.

Hon skulle bli eremit.

2.

Som tur var hade hon någonstans att ta vägen.

Ett par månader tidigare hade hon ärvt det gamla hörnhuset i korsningen Cattledown Avenue/Seymour Road. Det var för övrigt en gammal likörfabrik, inte en så lite ansedd likörfabrik, men sedan staden byggt ut fiskindustrin så var där ensamt som in i graven.

Där, i ångorna av slafsigt fiskrens, tänkte hon leva och dö, ensam.

3.

Hon hulkade fortfarande när hon stod utanför köpcentret.

Hon väntade på grönt ljus, det var allt, och det var väl där någonstans, i andetaget mellan två hulkningar, som hon hörde en tredje.

Uppe på trafikljusknappsboxen satt en liten gubbe och dinglade med benen och grät och grät.

4.

Det var inte det att hon ville ta kontakt, nej, hon hade precis beslutet att aldrig med längta efter en annan levande varelse, men det var ett så hjärtskärande gråtande.

Små, små tårar sipprade ner och bildade ett floddelta i hans rynkiga ansikte.

Så, plötsligt, får han syn på henne.

Han hulkar två hulk, drar upp snoret i näsan och utbrister:

Jag vill dö, jag vill dö!

innan han återigen spricker sönder och himlen och havet och alla de små världsomseglande fartygen dansar ner för hans kinder igen.

5.

Och vem kan med att lämna en liten gråtande man som sitter på en trafikljusknappsbox med sorgset dinglande ben och bara vill dö? Hon tar honom mellan pekfingret och tummen, lägger honom i sin kupade vänstra hand. Det blir lite pinsamt tyst. Hon känner hur hans snor droppar ner för hans näsa och landar i handflatan.

Ogillar du fisklukt?

frågar hon. Han svarar inte, bara tittar på henne med sina stora små glansiga ögon och drar upp snoret i näsan.

Det blir grön gubbe, och hon lägger honom i jackfickan.

Hans hulkande hörs bara lågt och hon går vidare ner mot hamnen.