An entrance

1.
Jag firar en tants födelsedag.
Han säger att hon fyller åttio, men på tårtan är det bara sexton ljus.
Det var allt som fanns plats, säger han, och förresten så är det så gammal han ser henne.
Hon verkar inte alls vara sexton.
Men det gör det samma.
Det är ett bra försök när sanningen inte duger.
Sanningen? De hade inte råd med något annat än Frödinges djupfrysta prinsesstårta
eller
hon hade inte fler vänner så, tårtan kommer ändå trots sin ringa storlek stå och bli gammal i kylen
eller
hon har ju ändå diabetes.

2.
Jag kan inte förstå tiden.
Jag kan inte förstå tiden som rusar som en psykopat.
Eller månen.
Eller magen.
Eller dagen.
Eller värmen.
Eller sömnen.
Eller natten, eller rättare sagt, det i natten, det i det i sömnen, fast det är inte jag.
Det är inte jag som sover, eller drömmer jag bara, jag vet inte, vill inte prata om det.
Jag kommer ändå inte fatta, haha, det trodde du inte va, men det är fine, det är okay, det är just fine, whatever.
Det är i alla fall natt igen.
En mås ligger död på bron över järnvägen.
Du kommer aldrig förstå vad jag menar.
Du har inte varit där.
Det gör inget.
Det är ingen spektakulär bro eller spektakulär stad eller spektakulär järnväg,
och det var inte en spektakulär mås heller för den delen.
Framför allt var den död och sånt är ju ändå aldrig kul.

3.
Hon har smala ben, och brunt hår.
Häromdagen träffade jag henne på Americano där jag satt och drack cappucino.
Jag och A. brukar gå dit ibland, ganska ofta nu på sistone när den dumma tanten på Marina Bar har kommit och gör blaskkaffe. Americano är ett hyvens ställe, för man får själv pudra på kakaon, och vet du vad man får göra mer? Man får ta chokladsås på skummet!

Ja vill ha sips, sips o godis o foklasås på skummet.

Jag tar choklassås på skummet.
I alla fall.
När jag sitter där med chokladsås på skummet så är hon också där och vi säger hej och jag tänker inte mer på det. Och sedan går det bara en stund, ett par timmar, och sedan är allt annorlunda.

Det är som att det bor ett krig i henne.

I en ring of fire, på randen till en avgrund i sig själv, i ett hål, på en båt, i ett rum, i ett rum där de håller henne och hennes bror medan de förhör hennes mamma och båten går klockan ett och hon tittar på på klockan, och hon ser färjan och hon ser när dom missar färjan och det här är inte enkelt, det här är inte åka till Danmark för att köpa sprit och toblerone, vingummin och kolla på akvareller och hav som möts, kyrkor som begravts under tiden i Skagen, nej, för FAN, det här är FAN på riktigt: de klarar sig men två dagar senare så är det en mamma som dör. Ensamma: en dotter och en son. Som hon. Som hon och hennes bror. Två dagar tidigare.

Det är great to be here.
Det är great to be here, I've meet a lot of people, but sometimes I think of the reasons why I'm here.

1. Krig.
2. Skillsmässa.
3. Politik.
4. Religion.
5. Nasty things.
6. Börjar tappa räkningen.

Det gör ont, it hurts, det är som att bita i ull, att bita i skin, att bita i ben, att bita i glas, att bita i glas och svälja. Tyst!

4.
Det finns något annat som bekymrar mig också, och ni får inte skratta, för jag är seriös.
Det är i säsong sexton, hallå, vad fan håller juryn på med?
Brittney säger ju bara som det är.
Brutally honest.
Men nej, le, för fan.
Le och var falsk. Som Alexandria.
Är det den världen du vill ha, Tyra Banks, ha, är det verkligen det?
Fan vad de grinar då.
Jag menar, fuck, vad hände med Ann Ward?
Jag ruttnar under huden.

5.
Det är gone.
Gone.
Done.
Klockan är 02:49. Säg, är det inte ett sammanträffande?
Det är slut.
Det är slut snart.
Det är slut.
Sen när blev jag så här feg?

Home Park och de andra

Letar efter ord som kan hålla ihop när jag inte gör det.
Letar efter små roliga vänner att hålla i handen.
Som stenar.
Som ekorrar.
Som hundar som springer på min hornhinna, springer och springer, mot solnedgången kanske,
eller platsen där bomben slog ner för att hämta ett boll.
Lik.
Det finns inga ord.
Everyday.
Everyday.

Allt blir vitt och tappar synen.
Möter D. utanför det där snobbiga galleriet där Handelseleverna drömmer om stora vita villor och bilar som glänser lite mer än grannens.
Där är det vitt och J. måste stödja mig. Runt D. är en hinna som är vit, som en gloria eller som att en plastfilm håller på att lossna.

Jag vet inte.

Förresten tänker jag inte räkna.
Jag räknar allt nu för tiden, men jag tänker sluta med det.
Hur många lampor i taket, steg till stationen, sms från sjömannen, prickar på tapeten, hundar i Central Park, blåmärken på kroppen, minuter tills vi slutar, dagar till jag åker hem, äpplen, äpplen, vänner.

Det är en vit kant runt alltihop.
Vitt, vitt som en gloria eller typ dåligt färglagd målarbok: världen.

Men det spelar ingen roll liksom va?
Maten tappar smaken.
Peston smakar för fan ingenting.

Det enda som är värt någonting här i livet är vinägerchips.
Jag ska fan starta en sekt där vi bara dyrkar vinägerchips.

Och nyklippt gräs, va. Doften av nyklippt gräs.
Jag vill bara ut och springa tills jag håller samman igen.
Dra världen över kullarna.
Vränga tiden tills sömmarna är rätt.

Whatever.

Sjutton minuter.
Eller en dag.

En kedja kring foten som inte är min och inte din, men den är där i alla fall.
Ska vi bära den tillsammans?
Det är en bur och jag kommer aldrig komma högre upp nu.
Vad tror du egentligen?

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Var kom paraplyet ifrån?
Och mannen med skägg och turban.
Han var snäll.
Han var nog den snällaste människan jag någonsin träffat.
Han dömde mig aldrig.
Aldrig.

Så.

Vad finns det att få idag?

Är det en kopp med te, kopp med te med lite mjölk och två sockerbitar i?
Ligga på en soffa? Vad är det för tankar som rasar genom huvudet då?
Hur många timmar är jag mellan verkligheten och plasthinnan?
Eller handlar det inte ens om det?

Jag kan inte se, jag kan inte veta.

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Dreglade jag på hans skjorta?

Det finns ingen tid. Det är det som stör mej.

Och igår, park efter park, letar efter ställen som är jag när jag själv inte kan vara det.
Home Park.
Sitta med benen över staden.
Se på folket och måsarna.
Taken. Allt det där som finns när jag inte gör det.
Som låter, som pågår, förstår du vad jag menar?
Det är liksom kvar.
Färgerna.
Och två killar spelar Eminem från sina mobiltelefoner och sitter på gräset och inte som en bänk.
Ingenting har gjort mig så illa som det här, inget har gjort mig så illa och inget har gjort mig så gott.

Så småningom.

Mitt hjärta är precis så här: fullt av fönster som läcker in i och som fåglarna kraschar in i, fullt av fönster och bilar i vars lack blänker i solen. Fullt av duvor. Mitt hjärta är ett duvhus, bara så.

Så vidare: Central Park.
Brukade gå till kullen, sitta bland smörblommorna och titta på himlen och hustaken och gråta och tänka att nu får det vara nog, nu får det vara över.
Det gick aldrig över.
Men nu är det förbi i alla fall, nu blommar kastanjeträden och asfalten är rosa i kanterna av nedfallna blomblad.
Körsbärsträden har blommat över.
Äppelblommen är borta sedan länge.
Det kommer och går, är det inte så.
Genom fönster på ett äldreboende ser jag trädet.

Min bröstkorg är en kulle i Central Park.
Är det inte så för alla?
Och där växer träd och där springer hundar.
Och där ligger folk på filtar och sover middag och har picknick med Laxbagels och baguetter med Camebert och pasties, som jag fortfarande inte kan uttala.
Där ligger hundbajs i indignerade stora högar, som i våningar, och träd med dålig självkänsla som drar till sig korparna. Där finns en temalekplats, de sju värdsdelarna.
Där finns ett hav.
Och trumpetblommor.
Ett träd är mitt favoritträd och jag har valt en gren som jag skulle vilja ha som min egen om jag var en ekorre. Det är en väldigt bra gren. Den är precis ovanför en asfaltsgång och där kan man ligga och spana på de som går under en. På den grenen skulle jag vilja somna.
Och inte bara kullen är min bröstkorg, utan också kyrkogården där.
Soldatgravarna och de andra.
Änlgar med brutna vingar.
Bortglömda namn.

Och två speciella plantor med förgetmigej, en för K. och en för J., jag tänker varje gång jag går förbi dem att det är delar av dem kvar.

På tal om plantor: det är något förutom räkningen jag investerar mina timmar i.
Att vattna basilikan har blivit min främsta uppgift sedan J. och K. åkte.
När den dör är det över tänker jag.
När den dör är det för sent och över och borta för alltid.
Därför: vattna basilikan och snurra den i solen.

Men vidare i alla fall: det är någon som sjunger Barbie Girl när jag går förbi.
Eller? Jag lyssnar på Linkin Park och orkar inte undersöka frågan närmre.

Så framme: Thorn Park. Det är där mina vänner ekorrarna bor.
Jag sitter på min bänk, eller egentligen, på Margreths bänk, hon som var "loved by everyone who knew her" (my ass), och kastar nötterna lite här och lite där.
Efter en stund börjar jag gråta igen, mest på grund av fyra anledningar:

1) Jag såg två mosade fågelungar på trottoaren på vägen hit. De måste ramlat ur bot och gått under redan innan de lärt sig se ens riktigt ordentligt.

2) Jag såg en hundvalp som inte riktigt hade koll på sina ben. Den nosade på nötterna och skrämde slag på en tant och det gör mig ledsen, inte för att den skrämde tanten, men för att den inte är min och att den inte vill bli min vän.

3) Ekorrarna kommer inte fram, fastän jag tagit med nötter och allt.

4) Jag är kissnödig.

Jag inte läsa, kan inte prata, kan inte skriva. Letar efter ord som kan hålla ihop mig när jag inte kan det. Det är svårt. Dessutom är jag kissnödig.

Seaton Av.

På gatan nedanför mitt fönster säljer dom knark.
Det är natt och natten är blå och natten är varm och mörk
och gardinerna är för, för en lampa skiner precis utanför
och fönstret är öppet, för det är nästan maj och nästan för varmt för att andas
och nattljuden sipprar in och det känns som att Seaton Av. är inne i mitt rum
och Mutley Plain, med bilar och sirener men det är det inte för dom är inte inne här
dom som säljer knark.

Oy! Oy!
What!
I just tasted it and that was flour.
What?
I just tasted it and it is flour!

Dom skriker nedanför och nu vet hela kvarteret att dom säljer knark och det känns som att dom är inne i mitt rum.

Det gör inte så mycket.

Uppäten av draken.
Förbrukad.

Nolla

1.

Vem ska tala sanning?

...

Vem?

2.

My heart, oh my heart, why do you creak?
With sad eyes, sad as the moon.

Sad.

Sad.

3.

Myn ty ych ryck ypp dyg fyr i hylvytte.

Allt jag orkar är att ta av mig dina skor i trappan.

Bara så.

Trettiotvå.

4.

Jag viker en papperssvala.

Jag viker en till.

Jag viker en papperstrana.

Jag viker en till.

Jag viker en ängel.

Jag viker en till.

Jag viker en näckros.

Jag viker en till.

Jag vilker en svala.

Jag viker en till.

Jag viker vita vingar.

Jag viker ett par till.

5.

På Starbucks sitter lilla P, som faktiskt är verkligen verkligen liten.

Hon har köpt sig ett kanderat äpple med rosa strössel på.

Benen kan hon ha raklånga i fåtöljen.

Blir en divan.

6.

If the moon was only mine, I would gladly give it to you.

7.

Slagsmål i ambulansaffären.

Det är något som har med klockor och kulspetspennor att göra.

Jag betalar över striden.

Be sensible, not daft.

Jag vet inte.

8.

Och jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte.

9.

Jyg vyt ynty.

Jig vit inti.

Jeg vet ente.

Jag vat anta.

Jåg våt åntå.

Jög vöt öntö.

Jäg vät äntä.

Jug vut untu.

10.

Jag vet helt enkelt inte.

11.

Smaklös som ett troll.

Vi biter papper, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer.

Tar ett ark till.

Tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer.

Sedan är jag mätt.

12.

Det är något med ansikten också. Hela tiden är det något med ansikten.

Det är ett som är flera samtidigt, som vätska, fluid.

Det är ett som saknas helt, för där finns inget huvud, bara en kostym och ett par händer.

Det är ett som är platt, clownen slog ner det med en hammare. Ögonen blinkar fortfarande.

Och han, vad hette han, prästen, sa till mig en gång att det första som ett ansikte säger till ett annat utan att säga något alls är: döda mig inte.

13.

Döda mig inte.

Döda mig inte.

Döda mig inte.

Bara gå, tack.

14.

Det blir bara hälften, mer orkar inte mitt pappersjag.

15.

Jag tänker inte gå härifrån.

Varför skulle jag flytta på mig, är det för du gråter?

Ahhhhh - dra ett järnspett genom bröstet.

Kanske inte på mig, men i alla fall på någon annan som står mig nära.

Så jag känner smärtan, blodet, smärtan, blodet.

Står ute på golvet igen, rökrutan på Firefly.

Jag har en cigarett i handen, den bara är där.

Det brinner i munnen på mig. Jag hoppas jag får cancer.

Glöden, rök behåll inuti, tills det värker.

Jag är. Trött.

Håller blixt stilla.

Impulsen: lämna ärr.

16.

Vem ska tala sanning?

Jag gör det inte.

Jag tänker inte ljuga.

Jag ljuger inte.

Det bara är som det är och man måste bli den man blir.

Är det inte så säg, är det inte så?

Welcome, ghosts

1.
Himlen exploderar. Det är så det är.
Och på randen står mänskorna, till ett litet ingenting.
Cyklar vidare.
Vidare bara, vidare.
Nog är nog.
Asfalten är varm, men det blåser fortfarande kalla vindar, från havet som finns, från Atlanten.
Bakom kullarna väntar ingenting.
Ett litet ingenting.
Trasiga gitarrer.
Tragiska f.d. superhjältar från nittitalet.
Här väntar ingen.
Vem ska man förlåta?
Finns det något mer vämjeligt än gråtande pirater? Superhjätar kanske,
med ledsna ögon och dålig hållning. Usch! Det är så att det vänder sig i magen.
2.
Jag har sten.
Jag är med sten.
Jag är med tre sten.

När jag håller dem i handen så är det som att jag håller en annan hand som inte är min i den som är min. En ganska liten men len hand.
Kall, men den blir varmare ju längre jag klämmer.
Klämmer jag tillräckligt hårt så känner jag hjärtslag också.
Mina egna, när de pressar mot kärlen i handflatan.
Men det skulle kunna vara trestens puls.
Skulle kunna vara.

3.
Det är helt mörkt här och mina lungor kommer snart att spys upp, på
asfalten bara, det skrev jag för att jag inte riktigt vet hur man stavar till trottoar,
men i alla fall, upp skall de spys, på marken, så att du, du vem du nu kan vara, kan trampa på dem,
som hundbajs,
eller maneter,
se köttet pressas upp mellan tårna.
Jag hoppas du har nagellack.
Jag vet inte varför.

4.
Kärleken är det värsta som drabbat mig.
Fy fan för den.

5.
Förresten så skulle det vara gott med semla nu.
Jag vet inte om det är sant, men någon pratade om Bert Karlsson och att han en gång badade i mjölk. Det tyckte jag lät äckligt. Förresten så tycker jag inte att man ska ha mjölk till semlor. Äts bäst utan va, äts bäst som de är.
Annars blir brödet så slemmigt.
Så vämjeligt slemmigt.

6.
Jag glömmer allt jag lärt mig.
Jag glömmer allt jag kan.
Jag glömmer vem jag var, när jag var ensam på ett annat sätt.
Jag glömmer vem jag var när jag inte var där alls.
Jag glömmer vart vi ska sova.
Jag glömmer hur många och varför.
Jag glömmer böckerna, och det blir en faslig massa avgifter.
Jag glömmer ledsna superhjältar.
Imorgon börjar kriget, det kommer jag inte ifrån.
Det glömmer man inte.
Det glömmer jag inte.

7.
Hud i svagt ljus från skärmen ser ut som ödleskin.
Jag är en forntidsödla som tiden glömde.
Tiden är förresten så jävla punk.
Skiter i allt.
Jag väntar men hinner inte ikapp.
Tanten jag möter är jag.
Gubben jag möter har jag knullat.
Tanten jag möter blev aldrig riktigt glad.
Gubben jag möter är en örfil i PDF-format.
Tanten jag möter äter sina semlor med mjölk och hon gillar det.
Gubben jag möter äter utan, det går också bra.
Tanten jag möter klarade livet.
Gubben jag möter är jag.

8.
Och, nej. Min oxeltand är inte bra.
Den dansar med mig i natten, och jag, jag kan inte sluta peta med tungan.
Det blir ett sår.
Det är ett år sedan nu.
Ett år sedan blek.
Det bleknar snabbt, gör det inte.
Jag tänker inte vänta utanför någons port.
Vad gör det för bra?
Hejjar på Popular i Melodifestivalen och håller tummarna.
Det är ju så häftigt när glaset spricker.
När något blir större än vad det nånsin vart förut.
På Facebook får jag tips om hur jag skaffar flera vänner.
Jag behöver inte flera vänner, faktiskt, jag behöver färre.

9.
Och från ovan dalar popcornen ner, avfyrar en salt- och smörraket också.
Ligger på gräsmattan igen.
Mänskorna på randen av världen, randen till ett ingenting.
Mina glansdagar var när jag fick göra rösten till Lego StarWars tevespelsreklamen.
Bländande, rent.
Det var bländande, rent.
Sten.
En sten, två sten, tre sten.
Blir äldre än jag i slutet ja, jag.
Dust, sand and slime.
Why should I even try to be sober?
Nej, Bert Karlsson, för bövelen, hit med badkaret så badar vi i Vodka, sand och Lady Gaga, tar en semla på det och hejar på Eric Saade.
Det är ändå bara något övergåeden.

10.
Det är kärleken som gör det svårt att andas.
Det är den som gör att mina lungor så småningom ruttnar, inte cigaretterna.
Det var fel.
Det är fel.
I svagt ljus från dataskärmen och övrigt mörker ser min hand ut som ödletassar.
Jag håller i stenar som kommer leva längre än jag.
Jag är en övergående fas.
Himlen exploderar.
Så gör jag.

None

Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks om du finns kvar.
Ta mig tillbaks.

Jag ska aldrig lämna dig igen.

Delirium

1.
Det var så länge sedan jag tänkte på våren.
Det var så länge sedan, att jag glömt det där med apelsinläsk och Billie Holiday.
Men när vi går längs hundbajsgatan, och Tuss säger det där med fjorton dagar bara kvar,
fjorton dagar, eller sju, eller kanske bara två, bara helgen, eller till och med bara natten, bara en natt kvar, då tänker jag igen på våren.
Lite grann.
Och att vi ska tillbaka, att vi ska tillbaka dit vi var och att vi igen ska bli vilka vi en gång var.

2.
Och det är inte längre fjorton dagar kvar, inte längre sju, inte två, det är en och den är borta: nu är bara natten kvar, och det är kallt på motellrummet, kallt, jag stod på stolen och tittade ut genom fönstret när jag borstade mitt hår, det var kallt, och vi bor på en kulle och på andra sidan vattnet glöder staden om natten och jag kan se det.
Och sedan, huttrande, dubbla filtar, ljuset släckt, med bilarnas ljuskäglor som glider längs taket och lämnar skuggor, somnade.

3.
Tuss står vid sängen.
Det är timmar senare, och Tuss har väckt mig nu.
För vi ska inte tillbaka, vi ska ut på taken fastän Tuss är rädd för pain och höjder.
Vi ska ut på taken för vi ska fly.
Från de vi var, de vi ska åter bliva.
Run, run, run fat boy, run.

4.
And there is a song.
Might be the saddest song you've ever heard.
What is tragedy Barbie? I am.

5.
Så Tuss håller mig i handen när vi klättrar som ljus längs fasaderna.
Skuggor bara, bättre så säger Tuss, än att åter bliva det vi en gång var.
Bättre så.
Glider ner och förbi, det ligger en kondom på gatan, utanför The Cooperative, och upp längs North Hill går fyra greker i lakan och sandaler.
Vi stannar aldrig, går till parkeringsdäcket och slåss till Tuss blöder näsblod och har stukat ena armbågen.
Då går vi in till Raffle. A Nice Place For Nice People. Staden glöder fortfarande.
Luften är fet och mjuk av frityrolja, och så är dom.
Köper en pint, två pint, glömmer inte chipsen, tre pint och sedan ciggaretterna.
Tuss säger att man inte kan få cancer i gommen, men det tror jag är lögn.

6.
På skärmarna varvar de gamla 90-tals videor med the Cranberries.
Det är krig och det är röda tyg, röda glitter, röda, röda och vita, för snart är det jul.
Det är krig.
Gitarrer och det gör så ont, Tuss är rädd för smärta men klättrar ändå ut på taken om nätterna.
En pint, två pint, vi börjar om, rewind, det är nytt. Det är en ny natt, det är nytt och det är inte den sista, för vi är ute nu, vi är fria, vi har lösgjort oss från gravitationen.
Vi går tillbaka till Firefly.
Det är kött. Det är kött.
Det är kött,
det är kött och det är rått.
Vi går tillbaka till Fat Mama's.
Oljefrityr, french fries, stekt svamp, och öl, mer öl, en pint.
Utanför väntar en taxi, men vi orkar inte längre.
Vi går tillbaka till parkeringsdäcket,
det är fuktigt för det har regnat, duggat lite bara, och ljusen glänser runt om oss.

7.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och Tuss tar ett spett och kör in det i mitt lår.
Vrider nittio grader.
Om jag gråter vrider hon nittio grader till.
Om jag keep quiet får jag gå.
Ligger tillsist med meters avstånd från varandra,
jag bredvid en BMW, hon, jag vet inte.
Allt är tyst och allt är rått och imorgon är första morgonen.
Vi skall aldrig åter bliva vilka vi en gång var.
Nedanför våra fötter, på andra sidan vattnet, brinner staden ännu.

Land of Ashes and Diamonds. What if?

3:13
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in Land of Ashes and Diamonds,
alone?

3:18
Igen, avståndet mellan ljud.
Vågors vältande mot perfekt lena stränder,

som hud, vindens prassel i vissna strån och björnbärssnåren.

Måsars skriande på avstånd, småfågelkvitter i busken intill.

Gräset, det ännu levande viker sig för vind, men tyst.

Det är grönt, även om det är november nu och här.
Såg en säl som guppade i vågorna.

Det var förut, när jag lämnade stranden.
Det var som att gå i moln; längre ner där stranden var mer fuktig, mer motstånd; som ben.

Jag vände mig om då, för jag ville se hur mina fotspår såg ut när jag lämnade dem kvar hos havet.

3:33
Natten var svår.
Det var vakna, sova, vakna, upp och kissa, hela tiden i ett febrigt tillstånd, feberyra eller feberdröm eller bara till hälften sovande.
Så var det som att allt föll på plats, tredje eller fjärde gången jag satt där på vita toalettens träsits.
Allt föll på plats.
Det här är början på ett bra slut.

Tatar, Pantor, det där hade du tänkt ut bra, hörru.

4:12
Endast ett ljus,

molnet har gått sönder där, endast där, rivit upp tarmen på en tagg från ett törnesnår.

Det regnar, regnar i gardiner, men endast där.
Var där nu är nånstans.

4:14

Ilsket stirrande röda ögon, digitala siffror i mörkret. Räknar ner eller räknar om.
Vad om.
Vad om.

Vad om det här är den tiden jag har.

Vad om jag är 85 imorgon.

Det är klyschigt som fan.

Men jag är rädd.

4:16
En dag ska jag skriva tjugosex brev till någon jag bryr mig om.
Det tar år, men en dag ligger de där i brevlådan.

4:17
One is the loneliest number that you’ll ever know.

Och jag.

Stanna hos mig, stanna hos mig bara.

Vänta.

Försvinn inte.

Vänta med mig och Tatar.

4:48
Och det handlar om rymden. Om moln, om dem, om saltelliter och hav.
Stormarnas ocean, på månen finns ingen vind för månen har ingen atmosfär.
Den ensammaste människan i världen var Mike Collins.
Men han spelade ändå golf.
Golf i rymden.
Tänk om man tappar klubban bara så, bara där, bara då.

4:49
I slutändan, vad är man?
Kött, ben, kemiska substanser.
Väte, kväve, lite fosfor och mest kol.
Aminosyror, nitrater?
Alfahelixar, betaflak.
Glycin, sedan är det tomt.
Serin.
Seronin.
Sedan är det tomt.
Alanin. Fenylalanin.
Valin.
Sedan är det tomt.
Meteonin. Metionin. Metonin.
Asparaginsyra.
Sedan är det tomt.
Sedan är det tomt, det finns inga strukturer.
Bara så, borta.

5:01
När jag var liten svalde jag en legobit.

Jag satt och byggde lego och det blev tjockt i halsen, och jag gick ut i tvättrummet och kände med fingret och det kändes som att den satt fast.

Då gick jag och hämtade snuttis och min nalle och gick och la mej bland kuddarna i kuddrummet och väntade på att dö.

5:05
I slutändan, vad är?
Blankt som bladen.
Skarp som en kniv.
Det försvinner och det viktigaste måste jag spara i en liten ask, här, alldeles precis intill.
Resten stannar i fotspår på stranden, hos havet. Lämna det åt havet.
Gå till havet, med dina rädslor, J., ta en sten, väg den i handen.
Lämna det hos havet.
Lämna det åt havet.

Jag dog ju trots allt inte i kuddrummet.

5:46
Sömnlösa natt, kommer jag se gatlampan utanför slockna i råa blågrå gryningen?
Dessa gatlyktor.
Jag har ätit så många russin nu att jag tror att jag skulle kunna spy.

Russin och russin med salt.

Lite aktivt kol på det och en kuvös så skulle vi återuppfunnit livet.

Det börjar här.
Solitude. Craft. Revolt.

Jag önskar att jag var modig, men jag har alltid varit feg
Dessa gatlyktor, sneda också.

Men de lyser ännu.

5:47
Prinsessen på ärten kunde aldrig heller somna.
Så ömtålig hud hade hos att hos nästan förvandlades till en liten gräddbakelse per se.
Och håret, hennes hår.
Det skulle ta år att syntetisera något liknande.

Barbiedockorna kommer alltid ha skruttiga höfter.

Jaja.
Hon i alla fall, Prinsessan på ärten, hon envisades med att åka i det där skruttiga pariserhjulet nere vid torget trots sina konstanta sömnproblem.
Vi är bara på genomresa.
Och ändå skulle hon upp i det, rangligt och dant och säkert lite rostigt under den där Hobbexfärgen.

Upp och upp och kolla på utsikten; ett skitigt parkeringhus.
Och det händer olyckor,

det är ett hav,

och havet ger vind;

kyla och värme och skillnader och hav ger vind.

Det är klantigt, men så gick det.

Hunden, Mr Doggy, satt kvar i hennes Louis Vuitton, men själv blåste hon ur korgen med sina frasiga klänningar.
Ur, men inte ner.
Hennes kjolar bar henne som en luftballong ända bort till militärbasen på the Island.
Där togs hon emot med öppna armar.
Bara för att man är militär är man inte bög.

Bara för att man är disciplinerad är man inte hungrig.

Och det såg ut som hon hade badat i en av de där kemikalierna sen, de som gör en blå.

Alldeles och fullständigt blå.

5:59
Jag är inte bitter.
Jag är inte mad.
Jag är inte ensam.
Jag är inte nöjd.
Jag är inte bortglömd.
Jag är inte framme.
Jag är inte riktigt sovande.
Men jag är rädd att jag blir det,

att jag en dag är allt det och att jag för alltid stannar där.

6:02
Jag har alltid varit feg.
Det är en självbevarelsedrift.

6:03
Men en gång var jag inte rädd.
En gång, det var nog efter att jag trodde att jag skulle dö i kuddrummet, var jag modig.

Då ville jag se på mänskor, uppifrån, när jag gett upp hoppet om att hitta en lekhörna.

Skoaffärer får mig fortfarande att gäspa.
Och jag ville bara se på mänskor.
Mitt allra innersta.
Så jag letade mig in under en klädställning i en klädaffär, kanske KappAhl.
Och där tittade jag på dem, hur de nu kunde vara så små.
De små mänskorna.
Och jag var inte rädd; jag somnade med de små bara en glasskiva ifrån, små som mina fyraåriga fingrar.

6:32
Som om.
Ja, som om.

Det stora som sovit ute i världen vaknar till sist.
Nattvarelsen, draken, tar andetag.
Han har sovit, skakar av daggen från sina vingar.
Det är rått i luften.

Gråblå gryningen är. Här.

Han, eller om det är en hona, drar in ljusen från alla gatlyktor i näsborrarna.
Sedan; breder vingarna och samtidigt som de ilsket stirrande digitalsiffersögonen tjuter vakna på andra sidan glasrutan, mitt rum, så lyfter han, lämnar och lämnar för Land of Ashes and Diamonds.

6:33
Och det är en sak om parenteser också.

Vad livet är.

En parentes mellan två enorma mörker, säger filosoferna, och de som inte litar, Tatar.

Och vad är parenteser?

Något man egentligen fyller med vad man vill, verkligen.

Det är ju ändå så att säga inte helt obligatoriska att läsa.

6:34

Vad om lämna.
Vad om lämna alla dom rädslor någon annanstans?
Utanför parenteser.

Skriva något galet och lite kul istället.

Vad om våldsamt kidnappa alla dom rädslor, men huva för huvudet, och med förvrängd röst,

kanske helium, så att de aldrig anar att det var jag som förde bort dem.

Vad om kidnappa alla dom rädslor och gömma dom.

(De smakar som koriander i min mat.

Lite som diskmedel.)

Vad om gömma dom, gömma dom under en sten,
Kanske i en park, under ett träd.
Under ett träd som skulle kunna stå på savannen.
Ett träd där Ariels pappa slutligen dör.
Där diktatorer bränns på bål, intill biosalonger där revolten för ögonblicket brinner.
Under det trädet, vid havet, gömma dem, lämna dem och följa drake.

Flygande drake.
Mina fotspår tar havet hand om hur som helst.

6:35
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in the Land of Ashes and Diamonds,
alone; so go.

6:37

Lär mig skriva nått nytt då, för i helvete, Tatar!

Repriser har jag inte tid med.

Det visste jag redan i kuddrummet.

Ranford Park and the Sea

När solen ramlar ner i havet här tänds de andra.
Det är kullar och björnbärssnår som ringlar ut på asfalten som boaormar.
Det är mycket himmel och mycket hav.
Det är vinden, det är måsarna som står still i luften med spända vingar och slutna ögon.
På stranden ligger tusen slipade glasbitar, det gör inte ont att gå på dem.
Ett fraktfartyg ligger på randen till rymden.

På en bänk i Ranford Park sitter en pojke med sin hund.
Hunden flåsar med sin tunga mot svanarna och jag tänker att den där tungan tröstar.
I luften flyger dun och doft av rutten tång.

Det är mycket stängsel här.
Mycket stål och av ogräs sprängda asfaltsvägar.
Stål, vrak.
Man tänker sällan på vraken annars faktiskt, men det är svårt att bortse från dem här.

The Aerialist: Sunday at the Wharf

Hon kallades Aerialist, men hette egentligen något annat.

Det var söndag. På Café Nero satt hon hela morgonen.

Hon kände sig något förvirrad; tänkte mest på lyktstolpar och elledningar som skar sönder himlen, sönder molnen, och på små träd, tänkte hon, träd som gjorde det omöjliga och bröt igen sönderklottrade tegelväggars vittrande nära järnvägsstationen.

Hon drack sitt kaffe svart. Utanför skramlade spårvagnarna förbi medan löven gulnade på träden. Solen lade sig på sned och vilade; gatstenarna blev som vackrast då.

Hon gick ner till floden. De hade ställt upp en rödvitrandig fyr som barnen kunde åka rutschkana i, helter skelter, "take a joy ride", med blinkande lampor.

Under godstågsvidukten satt en kvinna med två gulgröna undulater som plockade lyktstolpar, nej, något förvirrad, som plockade lyckolappar, med näbbarna till de som saknade framtiden, eller längtade efter den,

eller fruktade den,

eller sökte något att bry sig om,

ett syfte,

vad som helst egentligen,

något att hålla i handen.

Förbi skateboardparken gick hon, och glassförsäljarna och piren, och under de färgglada vindspelen och vimplarna och korvstånden och lönnarna, och där, stannade i mönstret av sol och skugga, under lövverken.

Det gick förbi en hund, eller två, svarta med hängande päls och tungor, som disktrasor såg de ut, och barn, alla dessa barn som sprang och erövrade världen med varje steg, mer och mer.

De som var på söndagsutflykt; satt i skuggan eller solen, eller stod, drack kaffe och öl, eller åt söndagsmiddag, eller glass eller picknickade i parken intill.

Och mitt i det; hon som egentligen hette något annat men kallades Aerialist.

Plötsligt slår det henne att det inte bara är det där med lyktstolpar och sönderskurna himlars varande som förvirrar henne.

Hon har också glömt vad hon verkligen heter.

Det är som i slow motion.

Hon har glömt sitt namn och det enda hon kan tänka på är att från och med nu kommer allting att vara konstigt.

Det är förresten redan konstigt.

Allt omkring är konstigt, fastän det är helt normalt.

Faktum är att allt är konstigt just för att det är normalt.

Det är hon som är konstig, för att hon är normal eller för att hon inte är normal.

Eller så är hon normal eftersom hon är konstig.

Hon är förvirrad, men det viktiga är i alla fall att allt är underligt.

Hon är underlig för hon är inte längre den hon brukade vara, hon är från och med nu bara Aerialist, något som hon kallades av någon hon har nu har glömt.

Där, under lönnarna, brevid den färgglada fyren, står hon.

Och det är det som hon känner i munnen, en smak av blod, av rädsla och krossade tänder: i solskenet, det är en bittersöt doft eller smak eller känsla, bittersweet, för hon är mitt i det, men från och med nu hör hon inte hemma där och kommer aldrig kunna nå något av det, kommer aldrig kunna nå det helt.

Hon står kvar tills människorna försvinner, släntrar hem, tills försäljarna packar ihop sina stånd, tills lyktstolparna tänds och lanternorna.

Hon står där tills solen drunknar i havet, drunknar eller somnar eller bara dör.

Då vänder hon, då går hon.