Och dom kallar det årets ljusaste dag

Till att börja med: regn.

Sedan allt det andra: brusande, susande, choklad, junialternativ, ligga-under-sängen, öppen gylf och jordgubbstårta etc. etc. etc.

Sedan allt det som kommer efter allt det andra, det tredje, vi räknar ner:

3. sillunch, och onaturligt onormalt njutande av den döda lilla fisken som ligger och vrider sig i genans i gräddfilen, försöker skyla sig med den klippta gräslöken: VUXENPOÄNG: (jag ryser).

2. dagssländor som åker upp och ner, upp och ner, upp och ner i luften, i takt, en parningsdans, pang på rödbetan, för har man bara en dag på sig har man inte råd att vara pryd.

(svalan dyker genom luftmassorna och plockar dem en efter en tills det bara är två kvar: och där fick vi veta svaret till varför de bara lever en dag, utan att varken ta 50/50 eller ringa en vän)

(de två som är kvar får förövrigt finna sig i läget: man tager vad man haver även om man kanske inte delar alla intressen så som orientering och långa flygfärder över vattenpölar)

1. sömnen, med vatten trummande mot rutan och taket och håret och huvet och hjärtat och huden och de ruttnande träplankorna; den slemmiga grönskan som glider av blanka fönsterrutor med klickar av bultande lupiner (som blåmärken på en torsk) på bilfärden hem

0. och nu: här.

igen och igen och igen: här, alltid här,
tills, till att sluta med:

                                         ...        ja, sånt händer, ingenting, och jag orkar inte bry mig.

Everytime you close your eyes, lies! lies!

Sitter på the Late Nite Café, äter sista måltiden.
Snart ska rosen vissna, snart ska rosen dö.
Tills dess: dansa, dansa och gör det gärna burleskt.

En handfull barr, pelarthuja.

Rebeller, ljugande: kastar flaskor i betongen och dansar till Arcade Fire.
Gråter i en bar förra året, och dricker öl.
Pratar Berlin, stenmurar i havet.

Ruttna skal, och där är jag.

I aska, snurrande, sakta, som i damm.

Jag skriver detta

för att mitt huvud exploderar till ett popcorn,
hjärtat bär armen i mitella,
och vinden drar genom huden.

Done, flamingo

En dag tippar hela världen åt sidan, glider av sitt strå som en daggdroppe,
och irrar i ett lagom stort flipperspelshål för att försvinna för alltid.

Just precis innan sitter man på arbetarkaféet.
Bredvid en sitter ens två vänner, hunden och Caesar, och äter ostmacka med
vattniga gurkskivor.
Man har just packat sin resväska och vet att man aldrig mer kommer tillbaka.
Man dricker långsamt ur sin kaffekopp för man är livrädd för att det äntligen ska ta slut.

Hoppar på godståget i farten.
Landar på taket.
Hittar en lucka.
Hamnar i en kupé.
Där sitter en sjöjungfru och gråter.
Hon har dödat sin pappa istället för sig själv.
Hon får en baguette och en bagatell av en gammal dam bredvid.
Man skakar på huvudet och fortsätter nedåt, genom nästa lucka.

Hey, they say, welcome to the party.
This is just another day, another day.
This is just another day in Berlin, and we're gonna party until someone pukes in her glass on the dancefloor, like last year, d'you remember? I don't remember her name any longer.
Tall and blonde. Whatever.
Man har hamnat på en raveklubb i Berlin och man trivs bra men man fortsätter.

Ut på ett parkeringsdäck där natten skriker och munnar är vidöppna och blod blandas med mascara. Hey, staden glittrar nedanför och VARFÖR I HELVETE skulle det någonsin vara lätt att bryta tegelväggarna dom bor i?

Man spränger sig själv i luften och plötsligt är man ett popcorn.
Man bränner sig med en cigarett.
Man lämnar dem att undra.
Man håller andan och andas igen och håller andan och andas igen och i huvudet bildas en spricka i natten och i den sprickan gror ett träd och det trädet rotar sig så snabbt men ändå långsamt.

Du lär dig nånting. Men första känslan är att du har förlorat nått, säger Shaw.
Man lär sig själv och förlorar sig själv,
B: "some of us need to get lost more often",
hey fuck you or fuck me, tänker man.

Det kommer en gädda och en stråke liksom, ja, men en dov, dov ton.
Vi kallar det övermänskligt, för de flyger.

(LÅT STÅ)

På tavlan, i klassrummet man har hamnat, sitter en hamster uppnålad.
Man kollar närmre på den, bara för att upptäcka att den har ena tassen (högra, fram)
i en liten liten mitella, och då: det är ens hj.

(pretentiöst att skriva resten liksom... HALLÅ ELLER)

Men det är ens hj. och det bultar inte längre.
Inte heller gör det ont, tänker man.

WW3 eller kanske inte riktigt.

Men i hand: TRE RÖDA ST. och så ska det förbli tills handen faller.
Man sitter en dag på bussen och klockan är strax efter nio och man har stannat för ett rödljus och kyrkklockan till höger klämtar, och här: fattar man att: man är ensam i hela världen.

Och alla andra med.

Man får en checklista:

1. Stå
2. Stå.
3. Stå
4. Så (var det ett stavfel eller inte, ja, vad fan tror du DICKHEAD)
5. Stå.
6. Slå
7. Spotta ut en tand och dansa tango med bratten mitt emot.

Man känner en svag doft av kola i luften, och nybakat bröd.
Gott, och så skall det alltid vara.

Men man är färdig här.

Nu i en bröstkorg

Nu är det små smuliga kex i bröstkorgen,
och jag är små smuliga kex,
och jag äter små smuliga kex, (krossar mellan tänderna,
torrt, så att det knastrar och spricker och, på grund av torrheten,
sprutar ut från munnen) så att de faller ner i bröstkorgen.

Nu är det en konstig fisk bakom högra ögat, som simmar,
fastän det är så trångt, simmar, fast kan liksom aldrig vända på sig därinne.

Och i huvudet: en hamster, som springer i ett hjul med ett hjärta
som pickar och pickar i hundrafemti kilometer i timmen,
pickar och pickar, som om den, i sitt hjärta hade en hackspett med en liten liten hammare på näbben.

Hjul som gnisslar och gnisslar för att hamstern slickar bort tystnaden så fort jag smörjer hjulet med olivolja, på kontaktpunkterna med ställningen.

Nu är det en död kyckling under huden,
som knottrar sig medan kycklingen tinar.

(Inte från död till levande, utan från död till mat).

Slutligen: nu (och för alltid) är det sömnlösa nätter för att i mig är en djurpark, men också ett litet jävla hopp som gått under jorden och gömmer sig hos djuren eller hos snälla medborgare (i deras hemliga jordkällare). Och det låter det bli till skavsår därinne, för väntan tar en sån jävla tid och leder alltid bara till besvikelse.

Det lilla jävla hoppet måste dö, för bara det skvallrar om att resten är en spökstad.

Bye bye Beautiful

I dig bor ett hav av ketchup.
Ibland, om du går in i taggarna i stängslet, så bubblar den fram,
med en doft av varmkorv och mos, dessutom.
Ur dina ögon rinner Fanta - det är gräsligt äckligt, men inte värre än de dagarna det kommer Cola Light. Svider ungefär lika mycket.
Plätten utanför byggnaden är asfalterad, och där står du och skakar, för inom dig väller det fram som en korvkiosk.
Fingrarna knutna runt stägslet.
I magen öppnas en lucka.
Det är en ny kebaberia som slått upp portarna intill.
Ett stygn i armen - där är ett creperie med gula markiser.
Vaderna exploderar till ett komplett sett med solstolar.
Du har blivit en turistattraktion.
Det är för övrigt det sista du ser av dig själv:

säsongen ska just till att börja.

HAN och rödgråten himmel och vinden, vinden

1.
Åhhh, där går HAN med sin ryggsäck igen.
Haltande gång, putande mage, den där vaggande armen, och - gymnastikskor fast det är november och frosten ligger som ömmande sår på asfalten.
Där går HAN, åh, åhhhh, med sin jävla ryggsäck.

2.
Himlen blir rödare.
Jamen, som om det varit ute och supit så att ett kärl har spruckit i ögat och läckt ut -
eller som om den legat och gråtit och gråtit och gråtit på sin säng kanske, eller på McDonalds.
Suttit och snorat och hulkat över en Quarter Pounder Cheese och en påse mini-morötter.
Jävla himmel, självömkar så att hela världen blir röd av gråt och sprängda blodkärl.

3.
Så är det det där med apelsiner också.
Åh, apelsiner, åh, apelsiner.
Skulle kunna bygga en igloo av apelsiner och flytta in direkt.
Bygga bo, en orange borg.
På väggarna skulle jag hänga stringhyllor, och i alla hörn (eller i mitten då, eftersom jag tänker mig att igloon skulle vara rund), så skulle jag ställa stolta amaryllisar.
Ut med det röda.
Ut med det röda.
Ut med det röda ömmande, i min apelinhem-kära-apelsinhem.

4.
En jävla massa skit släppar HAN runt i sin ryggsäck.
En Metro som är skit.
En drickyougurt som är skit.
Fem skitkvitton.
Ett par pennor som gått sönder, för de är bara skit.
Och i ytterfacket - sin stora ensamhet, som absolut är skit,
och inte mindre än fem (!) Irene Huss-filmer som han ska förtära i skitensamheten med skitchipsen från Willys som också ligger där i hans guppande ryggsäck.

5.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det gör himlen mer än gärna,
för att dölja det där rödsprängda som rasar över hela världen.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det är svavelsyran i löken som reagerar med tårfaktorn och voila - där förklaras rödsprängdheten.

6.
Men så, när HAN kommer upp till lägenheten så fortsätter benen av sig själva.
Upp går han, högre och högre, alla trappor upp till åttonde våningen, och efter det - en våning till.
Upp på vinden som han inte visste fanns, och där - en lucka.
Ett vindsrum.
Ett vindsrum och han står alldeles stilla och Irene Hussfilmerna är inte med, de ligger nånstans i trapphuset, långsamt gled ryggsäcken av honom, och gympaskorna, och jackan och allt det där, och här står han - skal efter skal lättare.
Står där som den pojke han en gång var.
Och det är vinden, vinden och råttorna och duvorna som hörs; vinden över taket som en fågel,
råttorna i väggen som prasslande gräs, och duvorna som duvor.
Och han ställer sig på en pall och ser ut över den förbannade världen.
Men den förbannade världen ser han inte längre.
Här är han en prinsessa.

Rolf och Salamin, del. 2.

NEEEEEJ, skriker hon.

NEEEEJ, NEEJ, FÖÖÖÖ, skriker hon

NEEEJ, NU FÅR DET VARA NOG MED SALAMI.

Jag bara gapar. Så mycket rasar.
Här sitter jag och dricker kaffe och försöker lösa sudoko, och här ställer sig - ROLF - och gastar på baktassarna. Salmibiten ligger kvar som en skrämd liten femåring i hundmatskålen, och jag bara - gapar. Ja, men fyra gånger häpnad:

Häpnad 1: Rolf kan stå på baktassarna.
Hapnad 2: Rolf kan - prata. Och inte bara prata utan - gasta.
Häpnad 3: Rolf är en hona! Under alla dessa år, Rolf... Och jag visste inte...
Hälpnad 4: ROLF har fått nog med SALAMI. ROLF som ALLTID älskat salami. Rolf som alltid ÄLSKAT salami.

Jag blir paff, say no more.
Jag blir paff, lägger sudokot åt sidan och går och öppnar en burk med pilsnerkorv som jag häller i Rolfs hundmatskål, över salamin.

Då fnyser hon, gräver fram salamin och kastar med ett ilsket knyck bort den under kökssoffan. Sedan börjar hon smaska på pilsnerkorven, riktigt högt, och demonstrativt.
Så att det skvätter.

Zebran och hans grannar

1.
Låt oss säga att mitt i det svartaste svarta bor en zebra.
Han har svansen käckt på sne och nya solglasögon.
Han vickar rytmiskt på höfterna och räknar viskande ner,
in i ett andetag - tre, två, ett - sedan pratar han i mikrofonen.

...Welcome, brothers and sisters, säger han med sin skrovliga röst, jo, för en sådan har han, welcome to the masquerade...

Sedan börjar han att sjunga, djupa, mörka toner med sin Riesen-röst, kola och mörk choklad.
Elvis sjunger han.
Och något om krossade geléhjärtan som fastnat mellan hovarna och suttit där alldeles för länge nu.

2.
Ett stenkast därifrån, ungefär på andra sidan väggen, dit Zebrans mörk-choklad-kola-röst resonerar som en dovt mullrande huvudvärk, bor en säl.
Han bor i avloppet.
Han har inte visat sig än, men han bor där.
En dag, en dag kanske snart, tänker han dyka upp ur vasken i köket.
Som en överraskning, eller något.
Gärna när nån diskar tänker han.
Han har sett det framför sig så länge.
Där han ligger och låter grötrester och gammalt pastavatten skvala mellan fenorna, har han fantiserat om det, just det ögonblicket.
När han bryter genom diskskummet, med klapprande fenor, som en liten hjälte.
Han hör det redan, den diskandes hurrande: "Vi har en säl i diskhon, vilken hjälte!"
Och sedan väntar pompa och ståt, och kanske en parad, eller i alla fall någon slags välkomstmiddag.
En dag, kanske snart.
Sälen myser medan ytterligare en laddning alltför gammal mjölk rinner ner för hans kinder.
Snart: no more illaluktande vita tårar för mina kinder inte, tänker han.

3.
Låt oss säga också att mitt i det svartaste svarta, i lägenheten under Zebrans, så bor det inte mindre än fem (!) fiskpinnar.
Det går ganska bra, även om det är i trängsta laget.
De har ett rikt socialt liv och gillar speciellt att mysa framför Let's dance eller gamla videosinspelningar av Fångarna på Fortet (Lill-pinnen tycker tigrarna är så läckra, och att man får ta PRECIS så mycket pengar man vill, bara man hinner in under gallret.)
Ibland pallrar de sig ut på den stora gräsplanen precis utanför hyresrätten och spelar kubb.
Det går rätt bra, så länge någon väljer att vara domare istället för att vara med och kasta.
Det känns nämligen så orättvist annars, att de som är med i laget med tre bara får kasta två pinnar var.
Då är det bättre att stå över en gång, och ja - vara domare.
Det tycker de allihopa.

Stulen deg och en salami för mycket.

Jodå, men det händer också roliga saker.
Till och med två ibland, på samma dag.

1.
Jag ville baka bröd, så det bestämde jag mig för att göra.
Jag satte degen och begav mig in i vardagsrummet för att titta på en rolig film.
Då blev plötsligt Rolf (ja, hunden alltså), ovanligt tyst.
Det här är något som inte stämmer, tänkte jag.
När jag kom ut i köket så var degen borta.
Rolf hade deg i mustachen.
Han rapade hela kvällen medan degen jäste i hans mage.

2.
Så plingade det på dörren.
Det var Lill-Lotten, granntösen.
Hej, sa hon, vill du köpa en salami?
En salami, sa jag.
Ja, en salami, vi säljer salami för att få ihop till klassresan till Öckerö.
Jaha, sa jag, jag gillar inte salami. Har du inget annat du kan sälja?
Nej, sa hon, vi säljer bara salami.
Jaja, sa jag, jag köper väl en salami då, eftersom det är du.
Så köpte jag en salami, bara för att det var hon.
Nu har en salami för mycket i kylen.
Till Rolf hittar den i alla fall.

Fisk-Disco

Liten fisk med igenklibbade gälar går på disco.
I taket snurrar kulan lockande och kastar många ljus.
Dom säljer popcorn och hallonsoda och någon har på sig parfym.
På toaletten lägger en gädda på mer läppstift.
Du ser ut som nån känd från teve, säger hon till liten fisk, och råkar måla ett extra streck med läppstiftet på kinden.
Ja, säger liten fisk, dom brukar säga det.
Liten fisk står i hörnet lite först, sedan pratar en ål lite grann,
och de buggar, buggar till A*teens, en, två, tre, sedan blir ålen för svettig och sugen på
varm korv med bröd som de har börjat sälja. Liten fisk går och dricker hallonsoda som fräter i magsäcken. Sedan blir det tryckare. Liten fisk dansar med en annan liten fisk med dålig andedräkt, kletig.
Sen går liten fisk hem.

Kött/ben

Alla björkar vissnar.
En tändsticksask.
Yta mot yta, kross.
Handen i väggen, foten i dörren.
Kniven i bröstet.
Kross.
Kött/ben i röra, under hud.

Pyr.

Femton minuter.
Femton lappar - DRA ÅT HELVETE
Ett ankare rycka rycka tycka bra eller dåligt,
skit samma.
Beslut - gå till ankdamm.
Beslut - gå till maskerad.
Beslut - gå och inte gå tillbaks.

Gå in i det förbannade köket och hålla käften.
I det förbannade bröstet och hålla käft.

C/o akvariet

Men, välkommen!
Till akvariet menar jag.
Här flyter vi alla gött omkring i pissljummet vatten.
Skönt! Så här när oktobervinden biter.
Och regnet.
Skönt, att man är inne då.
Innanför glaset.
Bland mosigt sjögräs och alger och deprimerade krabbor som liksom borde sluta tänka för mycket på dom där gubbarna, Ekelöf och Tranströmer. Jaja, det är inte heller helt lätt.
Har man snöat in på något så har man.

Ah!

Där kommer han alltså, Ikaros.

Välkommen du med, ta en paraplydrink.
Nejnej, det är ingen fara. Vodka och hallonsoda.
Inget annat. Ja, lite bär och sånt där glatt skulle det vara då.

Vad ska vi göra idag?

Ah!

En lektion i - ödmjukhet?
Nej.

Idag ska vi prata om något helt annat - om arga färger.

Jamen visst, tänk så här - vilken färg är arg.
Ja - just det - orange.
Eller röd.
Fast röd är mer ilsken.
Orange är arg.

Orange boll i rörelse.
Det är vad vi ska vara.
Låt gå då!
Låt gå!

Så där ja.
Basketboll i gympasal, rullar, rullar ner för trapporna och in i omklädningsrummet när nere,
in i killarnas jävla omklädningsrum och tjejernas, och det, det, där blir allt till bomber, och bomber spränger hela skolan och alla Julior och alla Robins och dom andra och ingenting är kvar, förutom du, en orange basketboll som studsar ut i världen och är - är ingenting och just därför allting.

Du studsar vidare till Hemköp och köper vindruvor, och ner för Älvsborgsbron som en gigantisk och orange superhjälte, ner i en båt eller helt enkelt bakom horisonten, och där blir du invaggad i en jättelik tårta som du liksom sover i, typ ett år, innan du blir utsprätt igen - igen till en jävla lägenhet, till gråa pappersmänniskor som inte fattar din orangea natur - som liksom du är för stor och klumpig för fast egentligen inte - och sedan, sedan -

Ja, ner i akvariet, plums.
Omhändertagande fostervatten.
Ljummet kaffe, på kaffe, på kaffe.
Piss.
Gamla tårar du inte kan släppa än.

Ja, men ta en paraplydrink till, koppla av. ah - välkommen.

Du är bara här tillfälligt, lyssnar på David Guetta - innan, vidare, vidare
bort bort bort.

Cabriolet

Okej, men vad händer nu?
Jag är mitt och du är ditt.
Min kropp blir ungefär som en bil att polera: och inte bara det,
utan mina känslor också, och mina tankar också.
Alla är små Cabriolets som ska poleras och fejas och bytas vinterdäck på.
Jag är mina tankar.
Jag är mina känslor,
men bara har en kropp?

Nja.

Här och nu: om det vore allt du hade, vem är du då?
Vem är du, bara här och nu?

Inte nån jävla cabriolet i alla fall.
Tack.

Liten traktor plöjer

1.
En dag tar liten superhjälte tag i gräsmattans kanter,
rycker och drar,
så att pojken på picknickfilten trillar av,
med prickigkorvsmörgåsar flygande omkring sig,
och de med marmelad.
Och sedan tar hon den fläktande himlen,
bägge hörnen,
och drar och drar, tills solen kommer åter.
Tills dagen kommer åter: då ser hon den i ögonen och säger: du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå, okej?
Stanna här med mig.
Och picknickpojken måste äta samma mackor han redan ätit en gång.
Eller: femtontusentrehundrafemtiofem.
Det är många dagar för en och samma macka.

2.
På en gata glittrar splittrorna efter en flaska som, vi kan kalla honom K., kastade efter,
vi kan kalla /henne/ O. (som i osynlig, för det är så han tänker: du är osynlig för mig nu, O., det var det han tänkte när han kastade flaskan).
Splitter och några pysande ölbubblor som letar sig till ytan, i droppen, intill bajset, skräpet,
asfalten, smutsen, tidningspappret, plastförpackningarna, den tappade vanten, det tappade ansiktet, splittror osv. osv.
Natten.

3.
Vi kallar henne E.P.
Rädd, för himlen är inte en trappa.
Rädd, när Central Park en dag är borta.
När allt det där som fanns inte längre finns.
Äh! Det är uttjatat.
Det är vad det var, men det är också det som är poängen.
Gråtande spöken, osv. osv.

4.
Åh traktorn!
Åh traktorn kom tillbaka och plöj in i bröstbenet på mig.
På mig! Eller på O. (fast det är svårt, för O syns liksom inte, och det är vida känt att det är svårt att plöja saker som inte syns). Plöj upp bröstbenet på oss!
Också oss som är så hårda och okänslosamma så att folk alltid tror att där måste det dölja sig massa mjukhet och känslor just för att det är hårt och kargt.
Och ja - knöla ner mig i en sportbag tack.
Låt mig vara där ett tag, tills jag fått härliga skrynklor och då - ge mig en sherry (det är jag fan värd!)

5.
Vad mer, vad annars?
Åh, diskububblor bara, på handen.
Inget att fästa någon vikt vid.
Total frihet når man aldrig, typ.
So - why bother.

Uppenbart, varför inte

1.
Det är så uppenbart, att det här är en sophög som borde brinna.
Lite koldioxid hit, lite giftiga gaser dit: sedan borta.
Sedan: vidare, vidare och framåt, framåt.
Faktiskt.

2.
Som blåmärken på armen.
Små nålar i tungan samtidigt som vi dansar schottis.
Att helt och hållet vara någon annan.
Att vara helt och under något hårt.
Att vara under stel plast, att få andetagen tillbakakastade i ansiktet.
Åter: men är det inte så.
Vi skriver historierna från vårt liv på baksidan av ett kvitto från Coop.
Som vi sedan tappar på bussen.

3.
Skulle ringt idag med.
Det här kanske inte är helt rätt, för mig eller för honom.
Kanske inte är vad vi behöver.
Borde inte ens tänka i de banorna.
Åh, vad tänker man - snusstället, vid hals och nyckelben.
Den där ensamma lilla parken som nog inte ens var en park nära den andra parken som nog var en park.
Den med katten.
Kedjor kring armen.
Som om: som om: det vore en hals.
Eller.

4.
Vandrar tillbaka bland sidorna.
Röd halsduk, klackar mot sandsten.
Strand och bilsus i öronen.
Små snäckor borrar sig ner under täcket, mot natten.
Och där bodde Ariel.
Och där bodde Horan, i bilden intill.
Röda ögon av alla tvålar.
Borttvättat leende.
Det är så uppenbart att det här aldrig kommer funka att man lika gärna kunde gå och dö.
Vad annars liksom - björkar.

Men visst, stanna ni här med era björkar.
Om det är det ni vill.

Codex

Vänta, blinka.
Allt är taget, allt är sagt.
E.J: Mod är den första förutsättningen.
E.G: Och mod är att inte helt och håller bli ett vrak som sjunker,
när rädslorna är som små borr genom trät som brukar flyta.
Så säg: vänta, blinka bara.
Sedan borta.

På bussen glider en hund, svart av och an på golvet, ner från upphöjnaden till dragspelsmitten.
Inte lätt att vara hal på magen.

Vid ett fönster på sjunde våningen står en tant, blixtens stilla.
Det är nästan så att hon inte syns där bakom.
Men hon ser.

Man på cykel, tjej med skinnjacka som ler kärt mot sin reflektion i bussrutan.

By night: skojar du med mig.
En papptallrik med pommes frittes i den krängande bussen.
Det kommer ketchup på busskortet, men det gör inget.
Förtär i hundbajsdoft.
Allt grått, ja, men det är liksom något fel på björkar.

Bakar bröd.

1. inte baka in för mycket mjöl.
2. knåda degen minst fem minuter
3. inte knåda för länge efter första jäsningen.

De jäser och jäser och blir en stad, på andra sidan havet.
De blir en bro, och där under kan man bo.
Därunder står en uteliggare och rostar kastanjer.
Hittar ett metspö och en död duva utanför Kafé Frid och Fröjd.
Allt är varmt i degstaden och himlen är alldeles lagom mjölig.
Det blir aldrig ensamt därinne, för gluten somnar aldrig.

Men med ett enkelt pop! så

ja,

koldioxiden går liksom ur.

Sörjor: hundbajs och vråltårar från bakom bröstbenet, blod

En dag är det borta.


-
-
-

och dags att sörja igen.

Gamla björnbärssnår och vrak - måsar som fastnålade mot himlen som liksom grötade ihop sig med havet - - - nio månader senare: en regnbåge störtade ner, ungefär vid stranden i Mount Batten där det började - - - det tog slut och det var över men sedan - - -

--- i ett rum (det blir aldrig mitt)
så öppnar sig en spricka, en halvmeter ovanför golvet och - - -

gamla böcker, gin och plåtbilar, järnstaket - - -


(JÄRNSTAKET!)

--- mitt under föreläsningen, så inser jag att jag skulle ge allt för att bara få stå där, med solen från sidan och Central Park i ryggen och kolla på madrassen på rälsen och hundbajsspåren intill, bara ett par ögonblick för - - -

här.

Ärligt talat: här.

(besvikelse i rösten)