Year of No Light

Det är natt första gången jag ser honom på insidan igen.
Maneten. Med blåaktiga, glänsande trådar i mörkret.

Han bor i mig nu.

Första gången jag träffade honom utanför mig var också en natt, och det regnade, och jag satt ensam på en strand i gul bikini. Jag grävde ner tårna i sanden, den var fuktig och kall, den kändes som kall hud, efter ett bad, övergiven. Strax efteråt dök han upp, snett bakom mig.
Han viskade snuskiga saker i mitt öra, med smak av buskishumor.
Maneten. Den här gången hette han Andrew.
Han var slemmig och utan ben, men han gav mig i alla fall någonting att orientera mig efter, och jag trodde jag visste vart ytan låg. Så jag följde med honom tillbaka till motellet, så låg vi.

Och nu är det natt igen, och K. sover i sängen intill. Han har vant sig nu, vid det där otäcka ljudet, som han pratar om. Och då drämmer jag näven i väggen bara, hårt, gång på gång på gång på gång på gång på gång tills dörren öppnar.

C är där och de tar mig till grusgropen.

1 % of Monster

[This is for you K, music for a forgotten future]

Ibland när jag går ner för gatorna, ibland när jag går ner för gatorna tänker jag: det är mitt ansikte de saknar, om de ser det smälta av, det är, det är det som är problemet.
Att vem jag är bakom huden, det är liksom ändå inte speciellt viktigt, om jag inte har det där: ansiktet som folk tar för mig. Om du fattar.

Men jag tänker i alla fall, ibland när jag går ner för gatorna: jag är en procent av hundra ett monster.

Och jag tänker: jag är en  s u p e r s t a r.

Det är från mig det gnistrar, om de inte fattar det,
det är jag som ger gatlamporna elektricitet, om de inte fattar det,
det är jag som ser till att ljuset fortsätter lysa,
månen vara blek,
hundarna bajsa,
om de inte fattar det,

j a g   ä r  e n  s u p e r s t a r, eller en blivande

och så tänker alla andra kanske också, men skillnaden är att jag kommer fortsätta tänka så,
så hårt, så hårt,
benkrossande hårt,
tills lögnen blir sanning.

För det har Stefani G. sagt åt mig att göra.

Yes I Am A Long Way From Home

1.

Ja, jag är en bit bort. En bit från hem. En bit från hemkomst.
Jag är en stund från morgon, en bit från natt.
Jag är hopplöst vilsen på ett stort varuhus som i stort sett säljer allt man nånsin skulle behöva,
om man ville leva detta livet,
en bit från hemkomst,
under ett gulrandigt parasoll om somrarna för 179 kronor,
och med träljusstakar, naturfärgade, med små plastkransar för en femtiolapp,
om man nöjer sig med märkesschampo som de säljer billigare här av någon anledning,
extra parti av sill, om det är vad man vill,
billiga sneakers och snickers och en träningsmaskin som hjälper dig svettas bort kalorierna sen, senare,
i ett sånt varuhus, där allt finns, kom jag bort och har ännu inte hittat exit.

2.

Men i ett rum i periferin hittar jag de som kommer att rädda mig sen.
Katie
Maya
Dorian
Jonna
bastardvärmaren
Sarah K.
Helmut
killen som ser ut som en colaburk
fantastiska islänningar
basister
fantastiska visionärer mellan temperentsfulla tallar uppe i Norrland
florence
alla
alla
som räddar mig, sen, senare.
De som finns i framtiden och som tar mig till det där stället, fabriken.

3.

Det är en fabrik, men vad är det som fabriceras där egentligen.
Jag har inte sett ett enda rullande band på flera månader, jag har inte sett en enda produkt,
inte en enda kartong med färdiga varor.
Men jag får mat. Pågenbröd, med mycket smör och ost.
Jag får soppa, och de säger åt mig att äta upp allt.
Ät, maggot, säger de.
Ät, maggot, så du inte blir en mal.
Och jag äter, så att jag inte ska bli en mal.

4.

Ibland kallar de den för något annat också.
Fabriken.
För inte bara blir man en enhet, helhet, självständighet.
Inte bara blir man en hel människa, man blir också en dansande människa.
Tills tårarna och svetten rinner ner, och blandas upp med det andra, med det som är vi,
tills allt som en gång var knutna nävar har blivit dansande som försvunnit in i väggarna.
Ibland kallar de den för akademin.
Och jag dansar med och glömmer allt och sedan vill jag trycka på replay.

5.

Det finns en som bor i väggen också, som har lärt sig det där med kamoflage.
Mimikry.
De försöker fånga honom ibland.
För trots att alla är vänner här, är det inte meningen att man ska stanna här för alltid.
Det var det aldrig, inte ens från början.
Det är en tillfällig flyktort, navelsträng.
Det är allt, sedan vidare.


6.

Så klart att inte alla alltid är glada heller.
Glasvinge bråkar ibland med Dorian och Maya och Katie om Carol.
Carol.
Carol som var en av de första som fabriken lyckades med.
Carol som blev en enhet som inte var beroende av de andra enheterna, en självständighet, en helhet.
Carol som dog ensam i sin lägenhet. Och upptäcktes först tre år senare.
Carol, som blev så självständig att ingen under tre år förstod att hon låg och ruttnade i sin lägenhet.
Det bråkar glasvinge om ibland.
En natt väcker glasvinge mig och säger att vi borde rymma.
Men jag vet inte.
För om jag ska hitta hem, om jag ska få vara med om det där med hemkomst,
så måste jag nog stanna.
Även om jag blir den ensammaste som nånsin gått och tittat på extrapriskap i ett varuhus stort som globen.

drops

Det låg en sten på en ö bland tusentals andra stenar och därpå växte det mossa och ringlade ormar och därpå sken solen medan mossan växte till ett hjärta på en sten bland tusentals andra stenar.

Groteskt och jättefult, om man skulle köpt den på en käck prylhandel i Grebbestad.
Men nu --- det är mossans eget fel, klumpighet, en defekt, det var aldrig meningen, det var ingen smart idé därbakom.

Det bara blev ett tarvligt hjärta av sig självt.

Vi kan hoppa i hur många vattenpölar vi vill, det spelar ingen roll, Älvsborgsbron försvinner ändå inte, det brinner däruppifrån och papperssvalor störtar genom luften igen, som för ett år sedan och det är ett år sedan nu, det har gått ett år men är fortfarande samma ---

Bor i ett museum över mitt eget liv,  min egen tid här på jorden,
lindblommor i min ficka, doften pulserar som om den ville klättra upp till mosstenen, eventuellt.
Inuti har det varit badmintonmatch med köttknivar och det är så finskuret nu att det inte finns något svar på någonting, det är bara ganska lättsmält, alltsammans faktiskt.

Inga broskklumpar (thank God!).

Man skulle kunna anlägga en parkeringsplats, man kanske skulle ta och anlägga en parkeringsplats, ja, det gör vi. Så att små pappersflygplan kan landa därinne någongång och be om att få se färdbevis och lyfta mig ur köttfärslandet.

(har fortfarande en tröja som inte är min, den känns som en kram).

Det är en ruin, det är kablar som ligger bland stenarna och köttfärsen och dem kan man sno och skala och sedan: sälja kopparn.

Vill vägra H.

Mitt i det, jag trodde det skulle vara svårare att komma fram.
Varv efter varv med stela tampar.
Men det var det aldrig.

Och dom kallar det årets ljusaste dag

Till att börja med: regn.

Sedan allt det andra: brusande, susande, choklad, junialternativ, ligga-under-sängen, öppen gylf och jordgubbstårta etc. etc. etc.

Sedan allt det som kommer efter allt det andra, det tredje, vi räknar ner:

3. sillunch, och onaturligt onormalt njutande av den döda lilla fisken som ligger och vrider sig i genans i gräddfilen, försöker skyla sig med den klippta gräslöken: VUXENPOÄNG: (jag ryser).

2. dagssländor som åker upp och ner, upp och ner, upp och ner i luften, i takt, en parningsdans, pang på rödbetan, för har man bara en dag på sig har man inte råd att vara pryd.

(svalan dyker genom luftmassorna och plockar dem en efter en tills det bara är två kvar: och där fick vi veta svaret till varför de bara lever en dag, utan att varken ta 50/50 eller ringa en vän)

(de två som är kvar får förövrigt finna sig i läget: man tager vad man haver även om man kanske inte delar alla intressen så som orientering och långa flygfärder över vattenpölar)

1. sömnen, med vatten trummande mot rutan och taket och håret och huvet och hjärtat och huden och de ruttnande träplankorna; den slemmiga grönskan som glider av blanka fönsterrutor med klickar av bultande lupiner (som blåmärken på en torsk) på bilfärden hem

0. och nu: här.

igen och igen och igen: här, alltid här,
tills, till att sluta med:

                                         ...        ja, sånt händer, ingenting, och jag orkar inte bry mig.

jamais

För det mesta.
För det allra mesta.
Den mesta av tiden.
Nästan alltid.
Nästan mer än nästan alltid.
Alltid.

- det finns en spindel på vår gård - han bara hänger i sitt nät - bara sitter där - bara litar på att nätet håller - att trådar bär - antar han kan det nu - av erfarenhet, inget mindre - antar att hans första tusen hemspunna nät bara var - shitty mother fucking crap -

DIE DIE THROUGH EURODISCO

---

ibland är det jobbiga inte att jag inte kan leva utan dig,
utan att det är så uppenbart,
att du klarar dig utan mig.

Då vill jag bara dö.

I trapphuset: det är kär

Om du tar mig tillbaka två veckor i tiden, eller tre, eller fyra, eller till den där morgonen när jag och du står hesa vid busshållplatsen och det är svinkallt, och ja, om du bara tar mig tillbaka dit så tar jag dig tillbaka.

Och morgonen var så där lagom ljusrosa och skör.
Men inte som din röst, inte lika mycket alltså.

Och måsarna den morgonen, och stegen över stenarna.
Alla sov då.
De sov när vi kom och de sov när vi gav oss iväg igen.

Gjorde slut med ett hjärta.

Ibland, speciellt när man går i trapphuset flera veckor efter, så händer det fortfarande att det känns som att det är kär.
Det känns som det är där, det är kär.

Och på insidan flyger trollsländor förbi ibland, hastigt.