Rädd igen

Nätterna i januari.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.

Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.

För jag måste göra det här.
Det måtse jag.