Igen.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar