Idag är ingen dag.
Idag är ett helvete.
Idag skulle jag lika gärna kunnat vara oexisterande.
För idag finns inga färger.
Ingenting.
Ingenting.
Ingenting.
Bara ensamheten och ett sorgemoln.
Här inne.
Från ordning till kaos till ingenting.
Är det där jag håller på att hamna nu?
I ingeningeningeting.
måndag 16 februari 2009
söndag 8 februari 2009
Söndagnatt
Det är hemskt att inse att männsikor är ersättbara.
Det är hemskt, men det är sant.
De flesta människor går att ersätta, även om jag vet att man är en fattig människa i fall alla i ens liv kan betraktas som utbytbara.
Det finns några som man helt enkelt hör ihop med.
Men.
Som sagt.
Jag lär mig.
Av mina misstag. Javisst.
Jag har lärt mig att släppa människor, att det faktiskt går att göra det.
Så nu säger jag good bye Tj och hello någon ny.
För de kommer.
Ja visst.
De kommer.
***
Jag har skaffat mig ett helt gäng pappersvänner också. Psykfall hela bunten. Ja visst.
Jag är deras skapare.
Jag lider med dem.
De gör mig till en bättre människa.
Kanske.
Det är hemskt, men det är sant.
De flesta människor går att ersätta, även om jag vet att man är en fattig människa i fall alla i ens liv kan betraktas som utbytbara.
Det finns några som man helt enkelt hör ihop med.
Men.
Som sagt.
Jag lär mig.
Av mina misstag. Javisst.
Jag har lärt mig att släppa människor, att det faktiskt går att göra det.
Så nu säger jag good bye Tj och hello någon ny.
För de kommer.
Ja visst.
De kommer.
***
Jag har skaffat mig ett helt gäng pappersvänner också. Psykfall hela bunten. Ja visst.
Jag är deras skapare.
Jag lider med dem.
De gör mig till en bättre människa.
Kanske.
lördag 7 februari 2009
Starkare
Igen.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.
söndag 1 februari 2009
Rädd igen
Nätterna i januari.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.
Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.
För jag måste göra det här.
Det måtse jag.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.
Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.
För jag måste göra det här.
Det måtse jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)