Ur mörkret

Ut ur mörkret måste man ta sig.
Inte stanna där
skuggorna
drar och
drar
ner
ner
ner.

Bort.
Man måste bort från det.
Bort.
Men hur tar man sig ut ur mörkret när man ingenstans har att ta vägen?
När man tappat sitt hjärta någonstans i dunklet?

Gripande karaktärer...

Det är så gripande på något sätt:
en karaktär som är omedveten och kanske likgiltig inför sitt (tragiska) öde.

Tänk Meursault i Camus Främlingen...

Finns det något värre än självömkande karaktärer?

Bort från allt sentimeltalt!

Mer än ord

Det handlar inte bara om ord, om nyanser.
Det handlar inte bara om förmågan om att kunna välja rätt, ty ibland är ord bara ord och ingenting annat än livlöst, intetsägande tomhet.

Det handlar om att kunna se också.
Se poesin i samspelet mellan kroppar, handlingar och ord.

Man måste kunna se.

Lyssna till mörkret

Innanför och utanpå.
Blå moln, blå himmel.
Åska.

Vad spelar det för roll i alla fall?
Lyssna till mörkret i ditt bröst liten fågel
lyssna till mörkret omkring dig
och försök att inte drunkna.

Under linden

Det finns ett träd.
På en kulle.
Ibland sitter jag där
och nedanför,
vid kullens fötter,
sover staden.
Det är natt.

Sitter där ensam.
Alltid ensam.
Men jag ser.
En stad.
Många människor.
Bilarna nedanför,
jag vet ju att det sitter någon där i,
med ett hjärta i sin kropp,
med ögon,
med läppar,
och därför ser jag dem,
tänker jag,
fastän det enda jag verkligen ser
är bilarnas ljuskäglor som söker sin väg genom mörket.

Det är en lind.
Jag sitter under.
Och där är jag ensam.
Så ensam
i mörkret
ibland ledsen
ibland lycklig
ibland bara trött
fundersam
drömmande
men det jag räds mest,
det jag tror är sant,
är att alltid när jag sitter där
vad jag än känner och gör
så är jag bara
så fruktansvärt



tom.