Det är så gripande på något sätt:
en karaktär som är omedveten och kanske likgiltig inför sitt (tragiska) öde.
Tänk Meursault i Camus Främlingen...
Finns det något värre än självömkande karaktärer?
Bort från allt sentimeltalt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar