Under linden

Det finns ett träd.
På en kulle.
Ibland sitter jag där
och nedanför,
vid kullens fötter,
sover staden.
Det är natt.

Sitter där ensam.
Alltid ensam.
Men jag ser.
En stad.
Många människor.
Bilarna nedanför,
jag vet ju att det sitter någon där i,
med ett hjärta i sin kropp,
med ögon,
med läppar,
och därför ser jag dem,
tänker jag,
fastän det enda jag verkligen ser
är bilarnas ljuskäglor som söker sin väg genom mörket.

Det är en lind.
Jag sitter under.
Och där är jag ensam.
Så ensam
i mörkret
ibland ledsen
ibland lycklig
ibland bara trött
fundersam
drömmande
men det jag räds mest,
det jag tror är sant,
är att alltid när jag sitter där
vad jag än känner och gör
så är jag bara
så fruktansvärt



tom.