Delirium

1.
Det var så länge sedan jag tänkte på våren.
Det var så länge sedan, att jag glömt det där med apelsinläsk och Billie Holiday.
Men när vi går längs hundbajsgatan, och Tuss säger det där med fjorton dagar bara kvar,
fjorton dagar, eller sju, eller kanske bara två, bara helgen, eller till och med bara natten, bara en natt kvar, då tänker jag igen på våren.
Lite grann.
Och att vi ska tillbaka, att vi ska tillbaka dit vi var och att vi igen ska bli vilka vi en gång var.

2.
Och det är inte längre fjorton dagar kvar, inte längre sju, inte två, det är en och den är borta: nu är bara natten kvar, och det är kallt på motellrummet, kallt, jag stod på stolen och tittade ut genom fönstret när jag borstade mitt hår, det var kallt, och vi bor på en kulle och på andra sidan vattnet glöder staden om natten och jag kan se det.
Och sedan, huttrande, dubbla filtar, ljuset släckt, med bilarnas ljuskäglor som glider längs taket och lämnar skuggor, somnade.

3.
Tuss står vid sängen.
Det är timmar senare, och Tuss har väckt mig nu.
För vi ska inte tillbaka, vi ska ut på taken fastän Tuss är rädd för pain och höjder.
Vi ska ut på taken för vi ska fly.
Från de vi var, de vi ska åter bliva.
Run, run, run fat boy, run.

4.
And there is a song.
Might be the saddest song you've ever heard.
What is tragedy Barbie? I am.

5.
Så Tuss håller mig i handen när vi klättrar som ljus längs fasaderna.
Skuggor bara, bättre så säger Tuss, än att åter bliva det vi en gång var.
Bättre så.
Glider ner och förbi, det ligger en kondom på gatan, utanför The Cooperative, och upp längs North Hill går fyra greker i lakan och sandaler.
Vi stannar aldrig, går till parkeringsdäcket och slåss till Tuss blöder näsblod och har stukat ena armbågen.
Då går vi in till Raffle. A Nice Place For Nice People. Staden glöder fortfarande.
Luften är fet och mjuk av frityrolja, och så är dom.
Köper en pint, två pint, glömmer inte chipsen, tre pint och sedan ciggaretterna.
Tuss säger att man inte kan få cancer i gommen, men det tror jag är lögn.

6.
På skärmarna varvar de gamla 90-tals videor med the Cranberries.
Det är krig och det är röda tyg, röda glitter, röda, röda och vita, för snart är det jul.
Det är krig.
Gitarrer och det gör så ont, Tuss är rädd för smärta men klättrar ändå ut på taken om nätterna.
En pint, två pint, vi börjar om, rewind, det är nytt. Det är en ny natt, det är nytt och det är inte den sista, för vi är ute nu, vi är fria, vi har lösgjort oss från gravitationen.
Vi går tillbaka till Firefly.
Det är kött. Det är kött.
Det är kött,
det är kött och det är rått.
Vi går tillbaka till Fat Mama's.
Oljefrityr, french fries, stekt svamp, och öl, mer öl, en pint.
Utanför väntar en taxi, men vi orkar inte längre.
Vi går tillbaka till parkeringsdäcket,
det är fuktigt för det har regnat, duggat lite bara, och ljusen glänser runt om oss.

7.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och Tuss tar ett spett och kör in det i mitt lår.
Vrider nittio grader.
Om jag gråter vrider hon nittio grader till.
Om jag keep quiet får jag gå.
Ligger tillsist med meters avstånd från varandra,
jag bredvid en BMW, hon, jag vet inte.
Allt är tyst och allt är rått och imorgon är första morgonen.
Vi skall aldrig åter bliva vilka vi en gång var.
Nedanför våra fötter, på andra sidan vattnet, brinner staden ännu.