Done, flamingo

En dag tippar hela världen åt sidan, glider av sitt strå som en daggdroppe,
och irrar i ett lagom stort flipperspelshål för att försvinna för alltid.

Just precis innan sitter man på arbetarkaféet.
Bredvid en sitter ens två vänner, hunden och Caesar, och äter ostmacka med
vattniga gurkskivor.
Man har just packat sin resväska och vet att man aldrig mer kommer tillbaka.
Man dricker långsamt ur sin kaffekopp för man är livrädd för att det äntligen ska ta slut.

Hoppar på godståget i farten.
Landar på taket.
Hittar en lucka.
Hamnar i en kupé.
Där sitter en sjöjungfru och gråter.
Hon har dödat sin pappa istället för sig själv.
Hon får en baguette och en bagatell av en gammal dam bredvid.
Man skakar på huvudet och fortsätter nedåt, genom nästa lucka.

Hey, they say, welcome to the party.
This is just another day, another day.
This is just another day in Berlin, and we're gonna party until someone pukes in her glass on the dancefloor, like last year, d'you remember? I don't remember her name any longer.
Tall and blonde. Whatever.
Man har hamnat på en raveklubb i Berlin och man trivs bra men man fortsätter.

Ut på ett parkeringsdäck där natten skriker och munnar är vidöppna och blod blandas med mascara. Hey, staden glittrar nedanför och VARFÖR I HELVETE skulle det någonsin vara lätt att bryta tegelväggarna dom bor i?

Man spränger sig själv i luften och plötsligt är man ett popcorn.
Man bränner sig med en cigarett.
Man lämnar dem att undra.
Man håller andan och andas igen och håller andan och andas igen och i huvudet bildas en spricka i natten och i den sprickan gror ett träd och det trädet rotar sig så snabbt men ändå långsamt.

Du lär dig nånting. Men första känslan är att du har förlorat nått, säger Shaw.
Man lär sig själv och förlorar sig själv,
B: "some of us need to get lost more often",
hey fuck you or fuck me, tänker man.

Det kommer en gädda och en stråke liksom, ja, men en dov, dov ton.
Vi kallar det övermänskligt, för de flyger.

(LÅT STÅ)

På tavlan, i klassrummet man har hamnat, sitter en hamster uppnålad.
Man kollar närmre på den, bara för att upptäcka att den har ena tassen (högra, fram)
i en liten liten mitella, och då: det är ens hj.

(pretentiöst att skriva resten liksom... HALLÅ ELLER)

Men det är ens hj. och det bultar inte längre.
Inte heller gör det ont, tänker man.

WW3 eller kanske inte riktigt.

Men i hand: TRE RÖDA ST. och så ska det förbli tills handen faller.
Man sitter en dag på bussen och klockan är strax efter nio och man har stannat för ett rödljus och kyrkklockan till höger klämtar, och här: fattar man att: man är ensam i hela världen.

Och alla andra med.

Man får en checklista:

1. Stå
2. Stå.
3. Stå
4. Så (var det ett stavfel eller inte, ja, vad fan tror du DICKHEAD)
5. Stå.
6. Slå
7. Spotta ut en tand och dansa tango med bratten mitt emot.

Man känner en svag doft av kola i luften, och nybakat bröd.
Gott, och så skall det alltid vara.

Men man är färdig här.