Nu i en bröstkorg

Nu är det små smuliga kex i bröstkorgen,
och jag är små smuliga kex,
och jag äter små smuliga kex, (krossar mellan tänderna,
torrt, så att det knastrar och spricker och, på grund av torrheten,
sprutar ut från munnen) så att de faller ner i bröstkorgen.

Nu är det en konstig fisk bakom högra ögat, som simmar,
fastän det är så trångt, simmar, fast kan liksom aldrig vända på sig därinne.

Och i huvudet: en hamster, som springer i ett hjul med ett hjärta
som pickar och pickar i hundrafemti kilometer i timmen,
pickar och pickar, som om den, i sitt hjärta hade en hackspett med en liten liten hammare på näbben.

Hjul som gnisslar och gnisslar för att hamstern slickar bort tystnaden så fort jag smörjer hjulet med olivolja, på kontaktpunkterna med ställningen.

Nu är det en död kyckling under huden,
som knottrar sig medan kycklingen tinar.

(Inte från död till levande, utan från död till mat).

Slutligen: nu (och för alltid) är det sömnlösa nätter för att i mig är en djurpark, men också ett litet jävla hopp som gått under jorden och gömmer sig hos djuren eller hos snälla medborgare (i deras hemliga jordkällare). Och det låter det bli till skavsår därinne, för väntan tar en sån jävla tid och leder alltid bara till besvikelse.

Det lilla jävla hoppet måste dö, för bara det skvallrar om att resten är en spökstad.