CRUMBLES

Jag har inte sovit på nästan tjugofyra timmar, så kom bussjäveln sent, ja, det är sant, jag tog bussen fastän jag borde åkt jävla limousin hit, jag vet, det är sjukt, det är sjukt jävla sjukt, och så av alla dagar, AV ALLA DAGAR, så har jag glömt mitt lipsyl också.

Bra start, japp, ABORT MISSION, ABORT MISSION, typ, men nej.
Jag skiter ärligt talat i vad dom säger nu.
Bara jag får på mig sminket och i mig lite kaffe så kör jag.

45 minuter till sändning.
Sedan bara: hej världen, this is me. This is it: CO.
Det spelar ingen roll att ni också råkar vara här nu, ni kan ändå inte göra något.
Ni är bara i mitt huvud.

Fuck you HO-HO-HO.
Det var en röd mössa, det var MIN RÖDA MÖSSA.
Du: är det tomten som kommer.
Jag: ho-ho-ho.

Du kanske inte fattade att jag hade nada då, att jag ägde nada då?
Skit samma. Det är länge sen nu. Vart är sminket?

En gång tänkte jag: jag måste ställa mig framför spegeln, bara stå där, bara stå där och vara naken, utan smink, utan något, bara stå där och titta och se: vem i helvete är jag egentligen? Vad i helvete vill jag egentligen?

Jag kommer till wet t-shirt-tävlingen.

(Jag saknar dig ibland om natten)

Jag hade inte tänkt att berätta det, inte så här nära sändning, men dom kommer ta upp det ändå, så jag kan lika gärna... jag menar... hon. Ja. Hon var min bästa vän. Sedan alltid. Sen ever. Ni vet den där låten hon skrev om skitit levande i Thailand. Det var jag. Jag var med. Och då var det jag som var den som skulle bli känd.

Nu har dom andra glömt det. Att det var så det egentligen var. Att det var jag som... ja, som... skitsamma.

När jag är så här asrädd, så typ kollar jag på Michael Jacksons musikvideor.
Typ thriller. Och så tänker jag att det är så det är, att mitt liv är en musikvideo som Michaels.
Och att jag inte alls är ensam, utan också har 131 miljoner 44 446 views.

Ni fattar grejen.

Och om ni inte gör det inom 43 minuter så gör ni det aldrig.
Ja, jag vet.
Det blir en slakt.