Candywalls

Här tror vi på vinst.
Den 85:e Oscarsgalan.
Vet du: jag skiter fullständigt i om du är ute och skakar rumpa och hånglar med en igloo,
jag hoppas världen brinner där du är, och jag hoppas att du inte kommer tillbaka.
Eller gör det.
Kom tillbaka.
Ibland går det.
Ibland går det.
Ibland går det.
Och tillslut går jag.

En glasbubbla, en påse med svett, en guldfiskpåse, en sfär, ett hål efter något runt,
avstånd, uppmätt tomrum, luft, något litet, en blåsa, ett skavsår.

En nål hit eller dit gör väl ingen skillnad?

Jo.

För Martin Timell.
Alla syintresserade.
Hon på hörnet med ett hål i ena skon.
Han med hål i ena handen, och mina ögon: sy ihop, ihop.

Och nästa gång jag öppnar dem har jag rymt till Köpenhamn.
Jag träffar mänskor som slutade vara mänskor för länge sen, gav fan i det men hittade ett beat.
Och det dansar vi till, det dansar vi till och vi tar ingen taxi hem.
Jag får följa med dem genom stacken, halkar runt i natten bland klänningskillar och bäbiskatter, in på the GENTS, pratar svordomar och snus, HEY - det där är ingen taxi.

Det är en metallkaross, dock.
Och de ska bort, långt bort.
Så jag följer med.