"Blodsbröder, fuck no. Vi blev snorsystrar istället."

(M. is speaking)

Jag var ganska ful när jag var liten.
Men det gjorde ingenting.
Jag hade många bokmärken, så jag fick ändå vara med Fanny och Hannah.
Många, många hade jag.
Flera album.
Ett album bara för de glittriga små hundarna.
Och säkert en tre-fyra för de med små rosiga gossar och flickor på.
Kanske var det rent av därför jag samlade på bokmärken, för att jag skulle bli mer lik de där bokmärkebarnen. Att de liksom smittade av, kunde bota min fulhet.
Uppenbarligen var jag inte bara ful när jag var liten, utan också ganska dum.
Man tänkte så konstiga saker när man var liten.

Jag kommer ihåg en gång på dagis, i kuddrummet.
T. var med, såklart.
Hon hade sett på teve om blodsbröder, att man kunde skära sig i tummen lite med en fällkniv och sedan trycka tummarna mot varandra och efter det skulle man vara så här, vahetere, oskiljbara.
Att man liksom skulle vara Friends Forever och inte bara det, utan mer än vänner.
Att man hade länkat ihop sina själar och sitt blod för alltid.
Och vi tyckte det var så häftigt.
Och vi ville också ha det så, T. och jag, friends forever and ever.

Men vi hade ingen fickkniv och förresten så var T. rädd för blod.
Men vi kom på eget där i kuddrummet.
Vi bestämde oss, högtidligt, för att äta snor.

Vi var små då, freaka inte ut, jag äter inte mitt eget snor, men det är ändå ett fint minne, T. och jag inne i kuddrummet och vi hade noga grävt fram varsin baddare och sedan satt vi där och såg den dingla på fingret, snorkråkan, och vi tittade på varandra, och så gjorde vi det, och, va fan, vi var små, och ja.
Blodsbröder, fuck no.
Vi blev snorsystrar i stället.

Det kändes fint på något sätt, och efter det så var hon speciell för mig, och jag för henne tror jag.
Speciell, forever and ever.
Sådär speciell som man bara kan bli om man ätit snor tillsammans.

I skuggan av Cecilia Jakobssons alltför korta byxor

Cecilia Jakobsson har för korta byxor.

Dom går liksom inte ens ner över fotknölarna. Hänger och dinglar.
Och ankelsockor i, som för att göra saken bättre.

Knappast.

Alltså, det har hänt förut, att Cecilia Jakobsson har överträffat sig i dålig klädsmak, men idag i alla fall, så kom jag att tänka på den där bänken du vet, bänken vi satt på utanför klassrummet under håltimmarna i tvåan.

Vi brukade sitta där och skratta åt alla som gick förbi med för korta byxor.

Kommer du ihåg det?

Och dom bara fattade ingenting eller blev blossande röda för det är ju inte så att man inte märker om man har för korta byxor.

Så kom jag att tänka på Alexandra och Sandra och Elin M.

Du vet, när de brukade ha massagetåg ibland på rasterna.

Fy fan, massagetåg liksom.

Vem vill spy räcker upp en hand.

Så jävla losigt.

Eller ännu värre, du vet Alexandra, en gång innan vi skulle få tillbaka svenska nationella, att jag såg henne be till Gud.

För ett prov liksom.

Om jag vore Gud skulle jag ta det som en förolämpning.

Vadå, typ besvära om småsaker.

Han skiter väl i hennes jävla svenska nationella.

Det skulle jag ha gjort i alla fall om jag var Gud.

Eller så skulle jag till och med straffat henne litegrann för hennes... jag vet inte, men typ girighet? Ko-likhetLLosighet?

Vem ber om att det ska gå bra på ett prov?

Förresten så brukade hon ändå fuska på proven.

Hon skrev upp med blyerts du vet, på bordet innan provet, och la sitt pennfack där när läraren kom förbi.

Jag hoppas att hon får fula barn och dör en plågsam död, eller hur?

I alla fall, såg henne häromdagen, när hon var ute och joggade.

Hon hade blonderat håret och hade alldeles sprillans nya joggingskor och ganska dallrande lår. Jag hoppas att det är en livskris hon går igenom. Det såg ut så i alla fall. Varför skulle hon annars börjat jigga liksom, hon, av alla? Jag hoppas att det är riktigt plågsamt för henne.

Och nej, jag hälsade inte. Jag tänkte att om du hade gått bredvid mig skulle vi så fett ignorerat henne, och hon skulle känt sig så jävla dum va, för hon skulle säkert ha försökt säga hej, men jag bara, nej. Jag tänker inte säga hej. Så jag bara råignorerade henne och fortsatte att gå.

Alltså... Nej, det var väl ingenting speciellt jag ville.

Kom bara att tänka på bänken när jag såg Cecilia Jakobssons fotknölar idag.

Bänken, och dig då, och när vi satt där och garvade.

Fan. Det var fint. Jag saknar det.