De: marionetter.

C:s händer.
På axeln, runt nacken.
I ryggen.
Stryker en slinga hår ur ögonen.
Våldsam, lätt beröring.
Beslut.

Let it die

Vill inte berätta mer än så, att det är en natt i februari det händer.
Det är inte maj, det är aldrig evig maj, bara i V:s smala kropp, bara där är det
evig maj för att hon är kär. Men annars: februari och midnattsblå himmel också då det är dag.
Snö, snö och på himlen glittrande grus och på marken nedfallna stjärnor för att vi inte ska halka.
Det är som ett pumpande hjärta, och ett ögonblick står T. och C. på takterassen, innan metallen exploderar.

Samtal med S., tjocka, tjocka S, som dricker vanlig coca cola, fastän hon borde dricka light.
Skärvor från himlen, skär revor i huden på dem alla.
Det läcker.

Ett dygn senare är en av dem död.

"Blodsbröder, fuck no. Vi blev snorsystrar istället."

(M. is speaking)

Jag var ganska ful när jag var liten.
Men det gjorde ingenting.
Jag hade många bokmärken, så jag fick ändå vara med Fanny och Hannah.
Många, många hade jag.
Flera album.
Ett album bara för de glittriga små hundarna.
Och säkert en tre-fyra för de med små rosiga gossar och flickor på.
Kanske var det rent av därför jag samlade på bokmärken, för att jag skulle bli mer lik de där bokmärkebarnen. Att de liksom smittade av, kunde bota min fulhet.
Uppenbarligen var jag inte bara ful när jag var liten, utan också ganska dum.
Man tänkte så konstiga saker när man var liten.

Jag kommer ihåg en gång på dagis, i kuddrummet.
T. var med, såklart.
Hon hade sett på teve om blodsbröder, att man kunde skära sig i tummen lite med en fällkniv och sedan trycka tummarna mot varandra och efter det skulle man vara så här, vahetere, oskiljbara.
Att man liksom skulle vara Friends Forever och inte bara det, utan mer än vänner.
Att man hade länkat ihop sina själar och sitt blod för alltid.
Och vi tyckte det var så häftigt.
Och vi ville också ha det så, T. och jag, friends forever and ever.

Men vi hade ingen fickkniv och förresten så var T. rädd för blod.
Men vi kom på eget där i kuddrummet.
Vi bestämde oss, högtidligt, för att äta snor.

Vi var små då, freaka inte ut, jag äter inte mitt eget snor, men det är ändå ett fint minne, T. och jag inne i kuddrummet och vi hade noga grävt fram varsin baddare och sedan satt vi där och såg den dingla på fingret, snorkråkan, och vi tittade på varandra, och så gjorde vi det, och, va fan, vi var små, och ja.
Blodsbröder, fuck no.
Vi blev snorsystrar i stället.

Det kändes fint på något sätt, och efter det så var hon speciell för mig, och jag för henne tror jag.
Speciell, forever and ever.
Sådär speciell som man bara kan bli om man ätit snor tillsammans.

Det, ungefär, som bekymrar oss

1.
Allt börjar en dag.
En dag, eller ja, en morgon när hon sitter dumgloende på spårvagnen.
Ett spel av skugga och ljus genomflimrar vagnen.
Musik i öronen.
M. har försovit sig, de andra är redan halvvägs genom svenskan, men vem fan bryr sig.
Sitter där, och det är så jävla fucked up va, för plötsligt bara, pang: där är han.
Och M. vet ju verkligen ingenting om honom egentligen.
Men ändå bara, så: fucking pang.
Det är sånt som egentligen bara händer i filmer, tänker hon.

2.
Under ett tag ser allt riktigt trevligt ut där, eller säljande om man så vill.
Deras tillvaro är fullproppad av allt man kan önska sig (av en romantisk komedi då kanske. Inte direkt någon Oscar på den, dah):
där finns märkeskläder (hejja NK!)
där finns en ful ankunge. (alltså jag vet inte var du köper dina kläder, S., men det ser ju onekligen ut som UFF eller nått.)
där finns en prins redo att prinsessifiera la petite grodá (M, vafan sa han! bytte ni nr lr nått? han tog dej ju fan på röven, den är klart att han måste frågat efter ditt nr :P:P:P:P:P)
där finns kärlek (du är solen, du och dina ögon är solen. när jag är med dig är jag aldrig rädd.)
där finns pinsamma ordväxlingar och ett tjejgäng att skratta med åt dessa i efterhand. (vadå, sa han att du var som en reklamfilm?!?!?!?!)
och där där finns massa popcorn (och kexchoklad, och MaryLand, och två drömyoggi, och vitt bröd med massa smör och morötter med dipp och chips med dipp och tillsist bara dipp direkt från skålen, inte ens med tesked, fatta, hon hade en jävla matsked och sleva i sig med).

3.
Sedan blir det mer av en thriller.
Eller kanske skräckfilm.
Och det går ju an.
Men sedan blir det mer av en mongofilm.
Eller bara en jävla tråkig fan-vad-djup-man-kan-vara-och-deppad-rulle.
Och det är ju faktiskt inte så himla kul, om man har burrat upp sig i soffan för att mysa lite, eller hur, det kan man ju faktiskt hålla med om att det faktiskt inte är så himla kul.
Vi stänger av.
Eller sätter på paus.
C. rycker fjärrkontrollen ur handen på V.
Stäng av den här smörjan!
Och gjort är gjort.
Tiden de senaste månaderna har varit evig maj.

4.
Grejen är nämligen den att allt slutar en dag.
Allt slutar en dag, egentligen före slutet.
En dag, eller ja, en kväll, eller snarare en natt faktiskt.
En natt i februari.
Det är innan C. trycker på paus.
Slutet har med asfalt och vita streck på asfalt och diken och mörker att göra.
Det är den där lilla vuxna och det där lilla barnet, målat på asfalten.
Det är på den lilla fläcken, där de håller händer, där de visar att "här kan man gå", som det slutar.
Jävla fan, tänker T.
Jävla fan, tänker T. någonstans där i virrvarret bland alla de andra tankarna som rusar som tåg och små arméer.
Här kan man ju visst inte gå, inte om man vill leva.

Noteringar från Solo City

[dag 35] tisdag, 11:45
C. gick hem på matrasten.
Det var ändå äcklig jävla torsk i bamba, och förresten får man dålig andedräkt av det.
Ja, alltså, hon gick ju inte själv.
(Hon är ingen jävla losernolla som vissa andra.)
M. följde med.
Och V., hon ville inte heller äta i matsalen.
S. fick väl sitta ensam, T. var sjuk idag, eller så skolkade hon. Beatch.
I alla fall.
Som ni ser så har C. nu bytt till mörkare jeans.
Hon kände att de ljusa blev lite för mycket.
Förresten är det inget fel på att dom kallar henne Barbie.
Varför skulle det vara det?
Barbie is perfect.


[dag 35] tisdag, 19.08 (ur S. dagbok.)
Idag har det hänt en del saker! För det första: jag och T. åt lunch tillsammans.
(Dom andra bara försvann, och T. var egentligen sjuk, men kom till bamba och då satte hon sig med mig.) För det andra: T. frågade om jag hade sminkat mig idag i bamba. Hon sa att jag var söt! För det tredje: jag fick VG på spanskan!


[dag 36] onsdag, 10.07 (lapp från M. till V.)
Hihi :)))
Vi ska ha matte. Bajs!
Jag hatar matte och jag älskar you-now-how.
Men erkänn den mössan om du vet vad jag meanr var snygg den ljusa på Peak.
Jag hoppas verkligen att jag får den skivan för fan vad kul det skulle vara att ha die Prizen.
Å sen så känner jag för å pruta i godisaffärer. Det skulle va så jävla ql ba.

[dag 36] onsdag, 10:08 (kladdat i marginalen i S. kollegieblock)
C. fem-i-topp att kalla mig.
1. Lilla Gumman.
2. Jävla gris
3. Jävla fatso
4. Jävla svullo
5. Jävla idiot

[dag 40] söndag, 02:04 (T.s dagbok)
Idag har jag varit på stan. Den här veckan har varit en typiskt vanlig vecka. Tiden bara går. Fortare och fortare. Den här dagen är inte unik, eftersom jag inte kommer komma ihåg just den, utan den kommer bara blil en del av något. Hur ska man göra för att hålla kvar tiden? Hur ska man veta att man verkligen lever? För de flesta är jag en biroll. En obetydlig person. De flesta tror att jag har ett lätt liv (det har jag kanske också). Men det känns inte så enkelt! Jag behöver något mer, jag behöver visa att jag finns. Jag vill inte vara en biroll. Hellre att livet är svart och vitt än grått. Hellre att det går upp och ner än att det bara går i en rak linje.

Satellit över himlakupan

Det blir natt ganska fort så här års.

Det blir folktomt på gatorna och luften är sval, nästan lite kylig framåt midnatt.

Det finns en brödfabrik precis vid motorvägen, och doften av nybakt bröd sprider sig i kvarteren runt om; blandar sig med den av nyklippt gräs i villaområdet.

Nu är natten som V. gillar den som bäst.

Medan två barn leker med en pruttkudde blir det tydligt att det händer hemska saker i Staden också. Folk tappar minnet och blir helt blanka. Glömmer vilka de var och vilka de vill vara.

Fångade någonstans i mitten, svävande i svartavita vintergatan. I rymden. I den där natten, augustinatten när man kan se stjärnfall. V. ligger på en gräsmatta.

Det doftar tungt av mossa och om man har tur: en sent blommande jasmins parfym.

Medan daggen lägger sig som diamanter i grässtråns och daggkåpors kupade händer; som ett täcke över hennes kropp; kan man se stjärnors fallande, men inte bara detta.

Satelliter färdas över himlakupan och om man tittar rikitigt noga: där finns en sputnik.

Och de som är vita, raderade: fastkedjade till metallskrovet i anklarna, som släp: de är inte längre på insidan hos piloten och dess flygvärdinnor.

V. ser och V. vet.

Hon försöker bara inte låtsas om det.

Du var alltid något av en limbodansare

Ditt hjärta var allt lite köttigt.
Ditt hjärta var alltför köttigt.
Det bultade alltid pinsamt i otakt, ekade inuti ditt bröst.
Det fattade alla, inte bara jag.

Det syntes i dina ögon.
Dina rädda jävla ögon.

Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.

Tiger is speaking: fjärde mars tjugohundranågonting

"Kommer jag att ångra mitt liv senare?

Kommer jag att, när jag blickar tillbaka, önska att jag var ung igen, så att jag fick göra om det som blev fel?

Det vore så himla typiskt.

Idag är det den fjärde mars.

Imorgon är det den femte mars.

I övermorgon fyller jag sjutton.

Då är det ett år sedan jag fyllde sexton.

365 dagar kvar tills jag blir myndig.

Allt är bara en väntan.

Allt är ett evigt jagande i ett fucking ekorrhjul.

Allt är bara så typiskt."

De fem

1.

Allt var inte TV-spel.
V tänker på ett rum: det var så mörkt i det där rummet.
Persiennerna var alltid neddragna, väggarna var gröna.
Det var stökigt.
Hyllorna var svarta. Böcker och damm.
Tomma Coca Colaflaskor, 1,5-liters, och halvätna paket med ballerina.
Gömda skatter från Kenya.
Ett visset bambuskott.

De sköt alla jävla soldater där, det fanns en TV där, och det var det som dom spelade på medan dom drack all den där Coca Colan.
Men allt var inte TV-spel.
Inte alla krig eller så.
Det fanns flera stycken andra.
The Grudge bodde i garderoben.
Och ibland så överröstade hon Morsan, när hon tog sig upp till sängen.
(Förlåt, nu var jag elak.)

2.

Sitter på en nedklottrad toalett.
Ser sig först i spegeln.
Sedan sitta ner på det nedfälda toalocket: man kan inte alltid vara glad.
Vägg i vägg: Catalinadarling och Mika sminkar sig.
Och hon sitter ner, kära S, sitter ner, och försöker inte höras.
Tar upp en kexchoklad i alla fall.

3.

Jag har varit rädd för att se dum i bandana.
Jag har varit rädd för att lägga rouget fel.
Jag har varit rädd för att ha jeansen för högt uppe.
Jag har varit rädd för att få svettfläckar under armarna på gympan.
Sedan kom Tiger.
Då behövde jag inte vara rädd längre, för hon gjorde mig rätt.
Hon lärde mig allt jag behövde kunna.

4.

I USA har de Pageant Contests.
Varför har vi inte det här?
Men vad, är det något fel med att vara söt fast man är liten?
Alla svenska barn är så fula.
Foppatofflorna var dödsstöten.

5.

Om the pudelguy skulle fråga: jag föredrar spritza.
Eller cider.
Fast allra helst Cosmopolitan eller Sex on the beach.
Det är klart, vi är ju faktiskt lite som Sex and the Citytjejerna.
Eller ja, var.
Jag var.
Jag var, jag vet, jag vet.
Fuck you, verklighet.