Om jag vore du vore du skulle du inte kommit hit

17:32
Honey, honey.
Päroncider, mera päroncider och snart tror jag att jag spricker.
Det är sån där härlig partybål, med stjärnfrukter, stjärnfrukter och passionsfrukt,
och päroncider, härlig päroncider och isbitar som ser ut som hjärtan, hjärtan som smälter,
smälter mer och mer och späder ut päroncidern och det andra.
Hallon, frusna, simmar också omkring på bottnen och jag tänker att det är lite smo fyrverkeri.
Ja, det är lite vad det ser ut som, flytande fyrverkerier, natrium och andra alkalimetaller som
brinner på bottnen av en skål, tänk om vi alla var där tänker jag, tänk om, men det är vi inte.
Jag är på party, härligt päroncidersparty, härligt härligt partyparty med päronbål och carambole. Ballonger i taket, och inte bara såna där impotenta, slaka, utan riktiga ballonger,
helium,
svävar i taket.
Hurra!
Jag känner födelsedagsbarnet.
Det är en gammal kusin.
Ser henne inte nu. Det är synd, för det är min enda kusin.
Det är också den enda jag känner på detta härligt puttrande päroncidersparty.
Så det är synd, då då.

18:24
Finns det någon ute där?
Som bara vill prata lite?

....moa_20 anropar, någon, någon vemsomhelst, som inte är som någon annan....

Jag vill försvinna lite grann.
Har du tänkt så med, King Size?
Ibland känns det som att man träffar någon som är som en själv.
Som tänker som en själv.
Som andas som en själv.
Som är som en själv och inte som alla andra.
Har du känt så någon gång, King Size?

18:46
Jag har hittat en låda med helt fantastiska saker.
Bland annat en gammal barkbit som inte längre är.
En bit kåda som stelnat och tog en insekt med sig.
Gulaktigt skimmer, eller guld, ja, guld skulle jag säga, höstskimmer kanske, som höst.
Och därinne, med ännu utbredda vingar, utbredda vingar flyger han mot solnedgången.
Den lilla flugan, futil, men ännu här.

18:47
I ett hörn av den där baren sitter en kvinna.
Hon kom för över en timma sedan,
men snuttar fortfarande på sin första cider.
Hon ser omodern ut.
Väldigt omodern till och med.
Långkjol, blommig blus och
... ... ... gympaskor ... ... ...
ja, gympaskor, och bara en cider smuttar hon på, hittills,
snuttar och smuttar och sluttar och muckar,
ja, faktiskt, hon muckar, hon muckar med en man,
eller raggar kanske,
ja, hon raggar,
raggar som fasen, som bara den,
hon stirrar på hans hund.
Den har fått en metallskål med vatten,
men dricker inte.

19:00
Det är en dejt, okej, inget annat?
Vi behöver inte vara vänner, inte sedan, det här är bara en dejt.
Han är snäll.
Han är snäll, snäll som jävla fan, alltid trevlig, och fyndig, fyndig som djävulen själv,
och han kan inte vara farlig? Inte farlig.
Förresten så är han snygg.
Snygg, eller good-looking som jag sa till honom när han skickade bilden.
You are good-looking honey.
I know, I know little Honey Bee, svarade han då.
Han tror att jag är tjugo.
Det hade jag kunnat vara.
Jag är nästan som tjugo.
Jag känner mig som tjugo.
Inte en dag äldre.
Snarare yngre, hittar ingenting längre, dagarna rinner bara iväg, och kvar,
kvar i spegeln är någon annan,
nån som är jävla ful,
eller snygg,
belevad,
men gammal så ful,
kvar i spegeln, någon som är förbrukad,
... åldern är 23, det är den bästa säger de, sedan går det utför, nerför, bak- och fram och utochin,
vrängd, världen är vrängd och jag, ja, jag ser ut som mitt nervsystem i huden, rosen som vissnar, det går utför...

kvar i spegeln, någon som är förbrukad, men kom igen killen,
kom igen killen,
det är inte så illa,
du är snygg och förresten inte King Size, så det var inte bara jag, okej, sanningen är töjbar,
det handlar om perception och sånt, sång och sånt.
Förresten har jag varit tjugo, så det var ingen lögn.
Om han nu kommer.

19.02
Tjugo?
Hon är väl inte tjugo?
Hon är väl inte, det är väl inte...

19:03
... Honey Bee, Honey?...

19:04
Å herre gud, det är ju inte han,
han var ju snygg,
han var ju brun,
och brunögd och
och
och
och den
den här killen är ju bara
tjock.

19:05
King Size?
Ja.
Honey Bee Honey?
Ja.
Ehm.
Ja.
Ehm.
Ja.
Mm.

19.13
I en annan del av staden: det finns ett parkeringsdäck.
Med bilar, ja, och sånt, en lyftkran, den ligger bakom stadion,
och jag önskar att jag kunde dansa, ibland slingrar jag mig mellan
bliarna med techno i öronen, slingrar och slingrar och smeker
tusen lackade ytor, fingrar och, fingrar och naglar och hud och jag
jag har
jag har nyckel
en nyckel i handen och
det är inte jag som gör det.
Det är technon.

19:15
Det låter som en tönt.
Jag sitter på halmattan och hans ansikte går upp och ner och upp och ner
och jag kan inte låta bli att tänka på att tänka på
en hackspett, eller något, jag vet inte,
är inte ornitolog eller något,
men det ser verkligen verkligen ut som en fågel,
eller nästan två,
nästan två,
för fan, vad snabbt han rör på huvudet,
det är som att jag ser två, två eller tre till och med,
ett långt utdraget och fan, fan
jag tror han lyfter,
jag tror han lyfter nu,
som en liten helikopter, han lyfter med sina många huvuden,
surrar som en helikopter, över räcket och ner och ut och ut genom dörren.
Så, bara så.

19:40
Hunden dricker inget vatten, för det är inte vatten, det är öl.
Det är öl som någon har hällt upp i metallskålen,
och inte bara öl,
inte bara öl,
utan vin,
och cider, och
päroncider och carambole,
små ledsna stjärnfrukter simmar omkring i den där skålen, och
och det är någon som har hängt upp små ballonger, potenta,
under bardisken, '
det är någon som försöker anordna ett litet härligt päronciderdisko
för hunden, för hunden som är på en bar med ensamma människor,
eller så är det hunden själv som ordnar det,
för hunden är Hund-Jesus som inte bara omvandlar vatten till vin,
utan vatten till vin och öl och päroncider och carambole,
en härlig bål,
och det kan behövas här, säg, ropa i kör:

....ROPEN SKALLA
MER HÄRLIG PARTYPÄRONCIDERBÅL ÅT ALLA!.....

och ja, ja,
det är revolution,
det blir revolution, nu och här,
och tanten med gympaskorna smuttsnuttpluttar fortfarande på sin första jävla cider,
hon sliter av sin långkjol, låter mormorstrosorna fladdra i vinden medan hon gör första plakatet
med sin sönderrivna långkjol och ett läppstift i korall.

19:41
King Size?
King Size?
moa_20: mitt lilla Honey Bee?
Jag är inte som du tror.
Jag är inte den du tror.
Jag är inte den som du ser nu,
för jag är inte den som du ser i spegeln.
Nej,
nej.
nej,
nej,
jag är inte tjugo och
ja,
ja,
ja,
ja,
jag är tjock som ett isterband
lindat kring en havande melon,
men,
men,
men,
men.
ja?
vad med?
det var sant att jag gillade techno.

20:43
Och så är det paketöppning.
Jag ser min kusin i vimlet.
Min kusin är en bra kusin, det har jag alltid tyckt, men ibland tänker jag att kanske tänker jag bara att min kusin är en bra kusin för att min kusin är den enda kusinen jag har.
Hon står i mitten nu,
det är tårta och det är vin nu,
jag har tagit mer välkomstbål,
inte för att den är alkoholfri, inte egentligen,
utan för att jag tycker det är så festligt med stjärnfrukter och så,
så jag står med min bål och kollar på min kusin och min kusin öppnar sina presenter och är lite full,
hon är klädd i en klänning som är hemskt grön, och
hon börjar bli hemskt röd i sitt ansikte.
Hon ser lite ut som någon slags grönsak
....rödbeta med blast fast upp och ner?....
.... rabarb, fast upp och ner och med väldigt liten stjälk och avlångt blad....
.... räddisa! ja, ja, säg! som en räddisa ser hon ut....
.... en uppochnervänt räddisa då menar jag...
Och hon pratar, oj så hon PRATAR, det är som hon aldrig har gjort någonting annat i hela sitt liv förutom att prata.
Och alla skrattar,
och det känns härligt,
det känns så fruktansvärt härligt att vara på en sån här festlig tillställning med carambolebål och folk, trevligt folk som är trevliga och pratar och skrattar och nu, nu, nu tror jag bestämt att hon ska öppna min present, ja så ser det ut, och se! så lustigt, den passar liksom till henne, min fina kusin, för mitt paket ser liksom också lite ut som en räddisa
.... alltså, inte i formen, för det är ju bara ett paket, det är ju bara ett paket som är en pocketbok från Pocket Shop, men jag menar i färgen, röd och grön, snöret är grönt och blir lite som blasten.
Ja, det är det.
Nu öppnar hon den.

20:44
Det är inte jag som gör det, det är technon, som är spetsig som blick,
eller kniv,
eller mjölkförpackning,
spetsig som en mjölkförpackning som skrapar och skaver och klunkar mot benet,
jag går hem från MAXI eller TESCO eller COOP och ja, det är inte jag som gör det,
det är inte tårarna som gör det,
det är inte min o-dans,
slinger mellan bilarna som gör det,
det är inte det
eller det
eller värken i mina revben som repar tusen
lackade ytor
och brattiga fånleenden.
Det är inte jag som gör det, det är technon.

20:45
Och vem, från vem är den här?
Ska vi se... Vilket fint snöre! Grönt och krusigt,
precis som jag gillar det
.... skratt, klirr, skratt lite till ....
grön och krusig, precis som jag,
ja, ja, då ska vi se, vem det här är ifrån,
vet inte riktigt... vad det står, men,
men å vad fint,
en bok,
åh
... konsten att vara snäll ...
och den var ifrån...
Harry?
Harry? Ska vi se! Vem, Harry från gymnasiet?
Nej, Harry, Harry....
.... nej....

21:03
De kommer till parkeringsplatsen nu,
det är mörkt sedan länge.
Om det skulle varit en film skulle det ha varit midnatt,
men det är inte,
varken midnatt eller film alltså,
det är knappt att Robinson har börjat på TV,
knappt det,
men det är mörkt, mörkt som natten,
för det är smutsig januari.
Och det hörs ett brus...

... två människor som snyftar i varandras armar; en fet liten knubb och en benig dam med rynkor....

... en helikopterhakspettsman som flyger över staden; det är han som brusar som mest....

... ett ändlöst tåg av människor, flaggor och fanor, kanoner och slagord, det är revolution på gång ja, det är det, det är det; i täten går en omodern kvinna som brinner, brinner i gympaskor och fladdrande mormorstrosor....

.... en man; han här något krusbärsaktigt i blicken; håller fortfarande ett krampaktigt grepp om ett glas i handen när han kör iväg i sin repade bil; det ser ut att innehålla härlig päronciderbål...

.... och över de alla; en hund, en hund som flyger över nattstad och brinner, en hund,
mot central park eller stadion, som önskar dansa, en fyllehund, en skrålande bellmanhund, en poet, rebell: hundjesus som nästan, men bara nästan hinner ända upp till randen av atmosfären....

... där fastnar han i helikoptermannen med svansen och försvinner...

The Giraffe

Scene 2: At the Market

Very, very nice, n'est ce-pas?
Pour les enfants, pour le childs, very, very nice.

J'ai trente-cinq ans et je veux me tuer.

Det var vid jul.
Christmas, I don't really feel like talking about it.
But for the children, it was a really lovely time.
They enjoyed it so much.
Have you ever looked into the eyes of someone you love, and seen that... I don't know how define it, but you know, that, that... bond. Or not maybe bond, more like a... string. Not sting, that sound stupid, more like a, like a, like a ray.

A ray, or rays, because there are two eyes you know, and, oh, that sounded really stupid, but what I mean, those rays, that, that beam, from the eyes, like a bond, or a string, not a string, those rays that beam out from the eyes, that's what I mean, that was my question, have you ever looked into the eyes of someone you love, and seen those rays? Have you done that? Because I have to ask you, because they capture you, and I have to know, if you get captured, and everything, and you think that they might see the rays as well, because it takes to. Not wo eyes, but persons, have you seen them, and if you have, that's my real question, if you have. What does it mean?

Have you?
If: what does it mean?

Anyway, that you can buy, this, this is very nice. Pour les childrens.
Pour les childs.
Very, very nice.

The Slow Ginner

Scene 1. The Slow Ginner Monolouge

THE SLOW GINNER

Everything is white or grey or out of colour.
There are restrictions.
Restrictions.
And I don't know how to spell that, but I know what it means.
It means just blue and grey and white and nothing, it means blue Christmas.
Blue fucking holiday or nothing.
Or everything.
Or crap.
Or just whatever.
Restrictions.

So, we went back to the station, not one of them, but all, all the stations.
That's all I know if you know what I mean.
'Cos they knew nothing.
Allt som fanns var vitt.
Bara vitt, bara bara vitt.
Restriktioner.

So, we went there, but they couldn't help us.
I sneaked in anyway.
I don't like cheating, but you know what, the people that didn't survive, were the ones that never cheated.
Rules are for losers, ain't it like that, Toots?
So we went there, and I sneaked in, but they couldn't really help us.
Bara vitt, bara bara vitt.
Restriktioner.
Restrictions.

And we had to go elsewhere.
Fucking hypertonic, that fucking face.
All silent.

Could you play me something, Toots, could you play me something nice at the hotel,
could you give me a sloe gin and some ice, there is a machine, an ice machine in the corridor.
Could you play me something nice and sweet and happy, could you do that, and smile, and take it in your mouth, could you do that for me Toots, and something loud, but happy, nice and sweet, so I don't hear the air conditioner, the heating, the blood rushing through vessels, nor the brain, nor the thoughts, not the shame, nor the panic, it doesn't belong to me anyway Toots, so don't worry, I ain't cheating, but at the station, there was a woman, a woman and in her arms a baby, a baby wrapped in a blanket, a pig pink blanket, a small blanket, and the baby was crying and then sleeping, and then crying, and the woman, there was a man, and it might have been her man or a stranger, but you know Toots, the woman had no eyes left, she had nothing but mirrors, and arms, arms tightly wrapped around her pig pink baby, and that man Toots, that man fed her, made her eat a sandwich, made her drink water from a bottle, just like a, just like a Baby Toots, and, and I don't feel that, I, I feel that it's not mine, if you know what I mean Toots, it's not my shame, not my panic, but I don't wanna hear it, so SHUT THE FUCK UP, Toots, Toots, you better play me some music, you better play me some nice and sweet and happy music, you better take it in your mouth, 'cos I don't wanna hear that anymore, not the blood, nothing, I just don't wanna listen to that, not that, not that, not that, nor the fucking silence.

(silence)

There are restrictions.

(silence)

There were restrictions, Toots. There were.
And I don't know how to spell that word, Toots, I don't, but I know there were.
Because there was also that woman, the woman with mirrors, mirrors instead of eyes.

(silence)

Play me something, Toots, anything, everything, something, whatever, something nice and sweet. Something happy, without restrictions Toots, without restrictions.

Play me something pig pink wrapped in a blanket.

And bring me my sloe gin.

Och folk brukade titta på dem och säga: vilken sorglig vänskap det där kommer att bli.

Livet är så fullt av plötsligheter.

Försvinn.
Försvinn försvinn försvinn sa han.

Och hon gick ut, stängde inte ens dörren efter sig.
Gick hem halvt mekaniskt.
Öppnade sitt fönster.
Och försvann.

Det första

Det finns moln. Och det finns träd.
Det finns fält.
Fälten är ibland så stora att man ser skuggan av ett moln svepa över det utan att brytas av någonting.

Det hade kunnat regna, men det gör det inte.
Tänk om man skulle ta och köpa sig en liten tegelkvarn.
Vid en å, och där skulle man kunna leva.
Kommer att tänka på Martin Timell.
Tänk om någon skulle åtala honom för fuskbygge.
Det vore något det, något fruktansvärt pinsamt.

Det var en damtidning också, igår hos frisören
Lenas skri till allmänheten om mannen som varit otrogen.
Köpt sex av en hora.
Lena: Jag blev helt förstörd
Lenas man: Ja, det var värt det. Ja, hon var snygg.

Typiskt uppskruvat, typiskt typiskt.
Världen var grön där.

White Ink

Går över gator som inte känner mig längre.
Det är tomt ute fastän det är dag, fastän det är ljust och fastän allting lever.
Vind i äppelträden.
Solljuset blänker i löven, de blir vita.
Under lövverken leker skuggor jage med ljusfläckar.
Gräsmattan är hemlighetsfullt smaragdgrön.

Från 1960-talet och framåt har här varit tomt.
Det är maj fastän det är augusti.
Det är därför det är tomt kanske; alla andra har kunnat lämna det här bakom sig.
Men jag; ännu är jag kvar.

Det finns ett hus som jag går till om och om igen.
Över asfalten, varje dag går jag dit för första gången, fastän jag varit där så många gånger förr.
Och det är då det blir så konstigt, för medan jag går mellan villorna och fruktträdgårdarna så märker jag; mina fötter blir osynliga.
Inte bara fötterna förresten; för varje steg jag tar så försvinner jag mer och mer.
Det är därför jag aldrig kommer härifrån.

Sahara's Callin'

1.

Ett utrivet blad ur ett liv.

Vad tror man att det skall stå?

Piss i snö.

Bananflugor och bananflugslarver.

Och dom kanske ska på picknick också, dom kanske har en blårutig filt som de breder ut på tallrikskanten.

Där sitter dom och vilar medan bananflugsbarnen leker kurragömma bland gamla köttbullerester som torkat in så där jävligt vid det här laget.

I say: curse you om du inte har diskat när jag kommer hem i natt.

2.

Det är en cirkus i stan också, en cirkus från tjugotalet.

När jag blundar är jag redan där.

Det är högt i tak i cirkustältet och fullt av folk och alla skrattar i slow motion.

Det finns små hundar och en av dom går på lina på bakbenen.

Det ser svårt ut.

Det finns också en jätteliten grå kattunge som har på sig en jätteliten hatt och som äter en jätteliten glasstrut.

Det är bara en tiny jordgubbskula i den, och inget strössel såklart.

När föreställningen är slut är det natt, men jag får stanna så länge jag vill.

Under stjärnorna betar elefanten, och himlen, det är verkligen bara två ögon, tindrande.

Tindrande, tindrande ögon och skratt i slow motion.

Alla sover i sina små trähusvagnar om nätterna och vi äter bullar med smör vid lägerelden tills bara röd glöd är där elden var.

3.

Hon är som lite som trä och uppblött tidningspapper.

Hon tittar på mig med kalla ögon och hon säger:

att vara människa är att uthärda vissa saker.

Ensamhet, friktion, gravitation.

Att vara människa är att vara bunden inom vissa gränser.

Att aldrig nå riktigt ända fram eller ända in eller ända ut.

Att aldrig kunna släppa taget helt eller komma helt och hållet nära.

Kind mot kind.

Och hon harklar sig och tar en klunk vatten.

Är det så du vill leva ditt liv, frågar hon, är det så du vill leva, kind mot kind.

Är det så konstigt, säger jag.

Nä, men glöm det, säger hon.

Att vara människa är att alltid vara på en armlängds avstånd.

4.

Och det börjar bli sent igen och svanarna som jobbar i sjuan har redan slagit ihop sina portföljer.

De släcker långsamt kontorslamporna och går långsamt ner för trapporna efter att ha låst kontorsdörrarna.

Allt är blankt på kontoret, skärmarna är släckta och på skrivbordet är alla blyertspennor vässade inför morgondagen.
Gatlamporna tänds, men man missar alltid det ögonblicket, gör man inte?

De kommer ut på gatan och från långt håll blir de siluetter bara.

Siluetter av varelser med långa halsar, med nedböjda huvuden och portföljer i händerna.

De går långsamt, de har inte bråttom hem.

5.

Tågen slår mot rälsen, jag åker på ett godståg, sitter på taket.

Jag är påväg bort, för precis när jag skulle hem ringde dom.

Det är vackert att sitta där och jag har två prickigkorvmackor i smörpapper med mig och en filt.

Skymningshimmel över staden.

Ljus och sönderskuren av ledningarna.

Jag sluter mina ögon, bara litegrann, och när jag tittar igen är cirkusen borta.

De har brutit upp och inga eldar brinner längre.

Jag tänker på disken hemma (jag säger: curse you om inte!), så känner jag någon rycka mig i armen.

Det är en svan.

Han ser förvirrad ut och lite rädd.

Vart är vi påväg, frågar han.

Till Saharaöknen, säger jag.

Blir vi borta länge, frågar han.

Jag vet inte, säger jag, men livet är ett äventyr.

Då säger han inget mer, sitter bara tyst och tittar på himlen han med och hustaken vi passerar på godstågsviadukten.

Hans slips fladdrar bakåt, över hans axel, i slow motion.

Destination X: vagn 10 passerar ett kallhygge

Himmel är grå.
Regnet hänger i luften, men inte ännu slappnar molnen av.
Och i skogen är det lugnt för älgarna.
Snart kommer skymningen, och idag märker man bara mörkret.
Ledningarna skakar snart.
Ett tåg rusar framåt, rusar förbi.

Nu rullar dom igen, men nyss stod de still.

De är trettiosex minuter sena för någonstans nära Katrineholm hade en ledning rasat ner.

I vagn tio sitter det bara 14 människor och en tax.

Under ett säte ligger en borttappad och lite smutsig gosedjursanka och skaver mot ett kexchokladpapper.
Någon suckar, någon ler.

***

1 & 2: LUCKY S. och AMETH

LUCKY S.
Jag blev medlem på en datingsajt häromdagen. Inte för att jag vet vad det skulle vara bra för.
Jag fick börja med att fylla i en massa om mej själv, typ ålder, vikt, längd, allmänna uppgifter om mitt utseende, favoritfärg, favoritmat och vart jag helst skulle vilja resa. Ungefär sånt. Och sedan, bara någon timma efter, hade jag fått tre mail. När jag är inne för att kolla min status börjar femtioåriga män att chatta med mig, och säger att dom också gärna skulle vilja åka till Thailand eller Indonesien.

AMETH
Indonesien? Vem skulle inte vilja åka till Indonesien?

LUCKY S.
Precis... Och så tror dom att vi har något gemensamt. Eller nej, inte bara gemensamt, det liksom glöder om orden som dom skriver. "Vi är själsfränder. Vi måste träffas." Det är helt sjukt! Jag måste typ ha något inbyggt fel i mig. Typ... att jag hamnat i ett konstigt strålningsintervall nån gång eller nått så att jag blivit osynlig för hyffsat snygga män i tjugoåldern... Dom ser mig liksom inte! Jag är liksom osynlig för dom...

(tystnad)

AMETH
Indonesien... Fast ännu hellre Vietnam nästan.

LUCKY S.
Vietnam?

AMETH
Ja...

LUCKY S.
Vietnam...

3: THE SWANMAN

Svanar? Jag borde lära mig mer om svanar. Jag kanske skulle köpa en bok om svanar.
Jag kanske borde lyssna på ett radioprogram om fåglar, finns det sådana nu för tiden?
Dom är så oerhört vackra egentligen. Att man inte tänker på det oftare. Vackra och värdiga. Fast ganska lång hals. Förresten borde jag lära mig mer om giraffer också. De är också väldigt fina. Speciellt när dom gråter, det såg jag på det där programmet ju... Giraffen skänker sina tårar så att man kan väva dem till korgar i Afrika. Vackra och värdiga. Och snälla och lång hals. Borde lära mig mer om dom. Sympatiska djur. Förresten är det väl inte heller så konstigt. Man måste ha ett stort hjärta när man har en så lång hals, för att det skall orka pumpa blodet ända upp. Inte konstigt att man är så vacker då... Och värdig... Och snäll... Jag borde börja umgås mer med folk som har långa halsar.

4 & 5 & 6: ENSAM, OLYCKLIG och SUPERFEL

ENSAM
Fan vad segt...

OLYCKLIG
Du menar med matten?

ENSAM
Ja.

SUPERFEL
Eller hur...

OLYCKLIG
Hur många timmar är det?

SUPERFEL
Typ fem.

ENSAM
Fem???

SUPERFEL
Ja. Du vet, det är betygsgrundande.

OLYCKLIG
Men ändå. Fem liksom... Så långa prov är ju typ inte lagligt!

SUPERFEL
Det måste det ju vara, det är ju nationella prov liksom...

ENSAM
Men ändå...

7: UNG NEUROTISK UNIVERSITETSSTUDENT

Fem timmar? Fem timmar! Och dom klagar! Jävla bortskämda snorungar! När jag var i deras ålder fick jag inte ens ha miniräknare, jag satt med tabeller... Fan, vänta bara tills dom också börjar på universitetet... Då får dom se hur det verkliga livet är.

8: TÅRTBAGAREN

Matte... Stackarna.... Och allt bara förgäves.

9 & 10: WILLIE och GEMA

GEMA
Jag har börjat samla på kombinationer.

WILLIE
Kombinationer?

GEMA
Ja. Jag har börjat samla på oslagbara kombinationer. Jag har dom i en burk.
Vill du höra?

WILLIE
Ligger dom i en burk?

GEMA
Ja, i den här. Jag kan öppna den om du vill... Men bara så du vet, för varje kombination som du får så måste du ge mig en ny att ha i burken...

WILLIE
Okej...

GEMA
Varsågod!

WILLIE
Är det lapparna?

GEMA
Ja, ta en och veckla upp den. Vad står det?

WILLIE
"Starkt kaffe och en bit choklad som får smälta på tungan".

GEMA
Mmm... Ta en till!

WILLIE
"Knäckebröd och hushållsost (två skivor)."

GEMA
Och du?

WILLIE
Jag?

GEMA
Din tur!

WILLIE
Jag vet inte...

GEMA
Jo, kom igen. Dom är oändligt många.

WILLIE
Äh... Förresten äter jag inte ost. Vegan du vet.

11: AMY

Natriumljus och midnattsblå himmel.
Regnsmatter och sovande hund.
Ipod och marssol.
Bara en kort tupplur på gräsmattan i solen.
Natt som doftar äppelblom.
Att ställa klockan och inte behöva gå upp.
Apelsinläsk och Billie Holiday
Distad gitarr och sprucken röst.
Kyss i regn.

12: VINCENT

Svanar. Dom där träden ser ut som svanar... eller mer som giraffer kanske. Något med långa halsar. För långt för att det skall kunna sluta riktigt bra. Huvudet för långt från marken. Det är aldrig bra. Då kan man inte tänka riktigt klart. Ha. Som Johan sa, att det var därför deras halsar alls var så långa. För att dom drömde för mycket, och huvudet växte mot himlen och molnen. Och att det skulle bli likadant för mig om jag inte slutade drömma. Och det är bäst. Det är inte snyggt med långa halsar. Förresten är det för många kotor som kan gå av för att det skall kunna sluta riktigt bra. En dag kommer en storm och choppar det, bara så, rakt av. En Gudrun. Och kvar blir ett kalhygge och en blodpöl och kraffs.

13: EMMA KARLSSON

EMMA KARLSSON
Nej, men det fattar du väl att jag inte kan hjälpa. Det är jävla SJ. Fan... Nej, det är inte mitt fel att dom alltid blir så jävla sena. Ja... Nej, det är klart. Ja, vet du? Dom hade typ gjort en undersökning. I Japan, under ett helt år, alla tåg hade varit tre minuter sena. Fatta det eller? Tre minuter på ett helt år, alla tåg i Japan. Och sedan Sverige... Samma sak liksom, men då handlade det om veckor. Vi borde fan få åka gratis... Ja... Ja... Eller hur?

14: ELVIRA och taxen

ELVIRA
Bella? Kom fram därifrån... Bella? Vad har du hittat?
Usch, spotta ut det där.
Ett äckligt mjukdjur.
Spotta ut, kom igen.
Fullt av bakterier säkert.
Usch.
Kom till matte, lilla snuffetuffan.
Kom till matte. Snart är vi framme ska du se.
Snart är vi hemma igen.

Tarantinosommar. Pantor.

1.

Minns du vad du sa att du längtade efter som mest?
När du och Pantor gick ner för kullerstensgatorna i marssolen,
och Pantor frågade dej vad du, i exakt det ögonblicket, längtade efter,
som mest,
exakt då,
när ni gick förbi de kala lindarna som de höll på att beskära,
och en liten tant cyklade förbi med en svart korthårig tax i cykelkorgen,
och en ung kvinna krockade in i en annan med Ipod i öronen,
och spillde halva sin dyra caffe latte från Espresso House på den senares tröja.
Minns du det?
Du minns inte det.

2.

Och april kom och Pantor kom förbi din lägenhet en kväll med kebabpizza och en sexpack öl,
inte för att det är något du speciellt ofta brukar äta,
men för att du berättat att du aldrig förstått det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där,
och ja,
han tyckte att han skulle lära dej.
Och där satt ni i din soffa och åt kebabpizza och drack öl.
Det blev inte exakt rätt, för det gick ingen fotboll på teven då vid den tiden, klockan bara var två eller tre på eftermiddagen, och han visste inte att du var vegetarian och inte gillade peperoni.
Men köttet gick ju faktiskt att skrapa bort, och Pantor kunde äta peperoni för två och efter lite zappande hittade ni faktiskt en rätt så spännande curlingmatch mellan Kina och Danmarks damlag, och det gick nästan lika bra som fotboll tror jag, för efter den där spontanpizzavisiten så fattade du det lite bättre.
Det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där.

3.

I maj var det lika smärtsamt som vanligt med knoppars bristande.
Du satt alldeles för ofta alldeles för barklädd på filtar i stadens parker och drack vin från petflaska och åt salta pinnar direkt från paketet fast de mest smakar salt papper
(vilket också Pantor menade att de i stort sett var).
Och när gryningen steg som en rodnad vid himlens tinningar så var du ibland alldeles för kall och trött och full för att orka strida för din övertygelse, nämligen den om att maj visst är sommar, eftersom det vore förbannat orättvist om sommaren i Sverige verkligen bara består av två, högst tre, månader av tolv möjliga.
Det vore bara för förbannat sorgligt att medge att resten är ett åtta månaders grått helvete.
(Se det i ögonen om du kan, sa du till Pantor. Minns du?)
Du var för kall och för trött och för brinnande och sjuk då, för att orka strida, alltid orka strida.
Då gick du hem.

4.

Men juni kom och löste dina bojor.
Sista gången sprang du ner för tegelbyggnadens stentrappor, dina nya skor hade klackar och det ekade i trapphuset: hejdå, farväl, kära gamla tegelklump, aldrig mer, aldrig mera jag och du! Nu börjar livet! De där klackarna var lite besvärliga att gå i, men inte den dagen.
Den dagen var allting vitklätt och lätt och bomullslätta moln skrattade ikapp med dig och solen.
Och sedan flög ni, två bevingade späckhuggare tog dig genom Europas städer; över kullarna i Kroatien och tunnlarna i Budapest.
I Venedigs gränder flög ni vilse och när ni strök mot tegelväggarna där, vittrade de sönder lite.
Dom sa att staden sjönk och att det var bäst att passa på medan den fortfarande stod kvar och när ni hittade ut igen ur vilsenheten så somnade ni rygg i rygg på en bänk på ett torg, i eftermiddagssolen.
Du drömde om lamadjur som spottar när dom blir arga och något om nån bil och Pantor sa när du kom hem: dina skor ser ut som två späckhuggare.

5.

I juli tog ni paus från natten.
Det var varmt och gardinerna fläktade inåt, och Pantor blev ibland irriterad,
för hans nya mission var att lära dig allt om Quentin Tarantino, och kvalitetsfilmer skall avnjutas i totalt mörker där inga speglingar av verkligheten i form av soffbord och fönster och gloende personer stör.
Han hade planerat allt medan du var ute i Europa och när du kom hem presenterade han sin plan. Mission Tarantinosommar kallade han det. Han hade till och med gjort upp ett schema, och du gick med på det för du kände dig alltid så okulturell och oallmänbildad när du träffade Pantor och hans vänner.
Och kvällarna kom och kvällarna gick och med Uma Thurman och Bruce Willis skratt och gråt, svett och tårar, blandades dina och Pantors, eftersom de där speglingarna aldrig gick att få bort helt och hållet från teveskärmen i den månadens totala ljus.
Innan juli lämnat er helt kunde ni konstarera:
Mission Tarantinosommar completed.

6.

I mitten av augusti åt ni pizza igen, och den här gången var det inget kött på.
Det var Pantors födelsedag och efter pizzan åt ni tårta och Ballerinakex.
Det var skugga vid uteplatsen och plötsligt hojtade Pantor: jag ser en snork, jag ser en snork.
Och du frågade: var, var?
Och sedan blev du tyst och frågade osäkert: vad är en snork?
Och som andra bara skrattar.
Och Pantor log och sa: en korsning mellan en snigel och en sork ungefär.
Pantor tog ett ballerinakex till med ena handen och med den andra kramade han en av dina under den rödvitrutiga vaxduken.

7.

Och så när sommaren är slut
och tiden natt
och molnen som hopat sig under dagen släpper taget om en tår
och en till
och en till,
och så vidare,
tills regnet faller som i stillsamma gardiner,
och du ligger och inte kan somna,
då minns du plötsligt vad du kommer sakna som mest från sommaren:
ljudet av regn i äppleträdens lövverk, och natten som sipprar in genom ett halvöppet fönster, och Pantor,
Pantor, som sover vid din sida och vrider sig lite i sömnen.

Robin fiskar

Robin fiskar.
Han har på sig ett turkost regnställ fastän det inte regnar och en gul och lila keps med nästan helt platt skärm.
Han har på sig stövlar och det är bra för han står en bit ut i vattnet.
Han vill gärna fånga en fisk, en stor så att dom andra blir impade.

En och en halv timma senare är det en liten abborre som nappar.
Den är slemmig och det rosslar när det försöker andas.
Robin vågar inte ta i den.
Den ser otäck ut men han vill inte verka feg.

Den känns sträv och sticksig och fingrarna luktar äcklig fisk efteråt.
Den skälver i Robins högra hand och spärrar upp ögonen.
Robin provar att klämma lite extra hårt på den för att se om ögonen pluppar ut som de gör ibland i tecknade filmer.
Det gör de inte, och fisken ser lite ledsen ut.

Med vänster hand gräver Robin en grop i den mjuka och fuktiga sanden med en pinne som han har hittat.
Sedan slår Robin ihjäl den ledsna och äckliga abborren med en ganska stor sten och begraver den i gropen.
För att abborren inte ska känna sig ensam fastän den är död så lägger Robin i en snigel i gropen innan han skottar igen den.
Övert lägger han några löv.

Det var synd om fisken tänker Robin, men den var ändå för liten för att äta och förresten hade de redan bestämt att de skulle äta hamburgare idag.
Hemgjorda hamburgare.

Den dag då ögonbindeln faller av från ögat

Du vaknar en dag.

Du kommer vakna en dag.

Och du kommer gå upp från sängen, för du har sovit.

Du äter ditt kokta ägg och din fil, dricker ditt kaffe.

Först märker du inte vad skillnaden är, men sedan känner du.

Det smakar bittert, allt du stoppar i munnen.

Du går till jobbet. På vägen dit undrar du vad det är med ljuset.

Vad är det med ljuset idag?

Du ser ett hus och du är inte säker på att det stod där igår.

Du tittar på lamporna och plötsligt inser du vad de ser ut som; små ansvarstagande månar som sitter med dinglande ben på sin stolpe.

Du jobbar på femte våningen, du brukar ta hissen.

Men det gör du inte idag, för den är ur funktion.

Du tar trapporna.

När du kommit till första våningen kommer du ihåg drömmen du drömde precis innan du vaknade.

När du kommit till andra våningen kommer du ihåg de tusen drömmarna du har drömt fram tills nu.

När du kommit till tredje är du lite anfådd.

När du kommit till fjärde våningen inser du att det här är fel; tusen drömmar har du haft och tusen dagar har gått då du ändå gjort allt precis som vanligt.

Det är slut på det nu.

Ditt liv ska inte få gå på rutin längre.

Du kommer aldrig till femte våningen; du vänder om.

Vänder om, och tar trapporna ner.

Du går snabbt, men dagen rinner liksom undan.

När du kommit ner till entréplan har natten hunnit ikapp; stjärnorna glittrar genom trapphusfönstret.

På hela tiden har du inte mött en enda levande varelse.

Går ut på gatan; folktomt; alla sover.

Alla sover, men du är äntligen vaken och du promenerar hem för första gången, eftersom bussarna har slutat att gå.

Natten är augustis, och det måste ligga en brödfabrik i närheten; doften är varm och omsvepande, tröstande.

Du är påväg hem igen.

Det är den dag då ögonbindeln faller av från ögat.

Du är påväg hem, men bara för att packa dina saker.
Du har förstått att stjärnor verkligen bara är precis det man vill att de ska vara och att vad livet är, är verkligen egentligen ingenting mer än en parentes mellan två enorma mörker.

Och vad viktigare är: du har förstått att parenteser fyller man med vad man vill,

Det här är inte vad du vill.

Det har det egentligen aldrig varit.

Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.

Och från en bortglömd balkong släpper någon tusen ballonger.

Till att börja med: tiden är natt.

Hon dricker helst Coca Cola light, om hon nu får välja.
En eller högst två, cigaretter till det, en efter en, ute på balkongen.
En till och en till, tills paketet är väldigt mycket tomt.
Tittar på natten och nattens varelse och lyssnar till natten och nattens varelses ljud.

Luften är tunn och från hennes synvinkel: mest asfalt och lite bilar, träd.

Lite gubbar, lite tant.

Någon tax här och där.

Någon cykel, någon bil.

Asfalt, natriumljus som silar mellan alléträdens lövverk.

Annars tomt, bara tomt.

Att radera, börja på nytt.
Bara så, bara byta sida.

Luften är tunn.
Den luktar prickigkorvmacka.
Trafikljusens tickande blir en puls, ett nyfiket hjärta som slår och slår mot nattens tystnad i övrigt.

Hon dricker helst Coca Cola light, sitter timmarna fram till gryningen i stora tröjor ute på balkongen och spanar mot himlen. Och när himlen blånar i öst, när nattluften blir rå och fukten letar sig innanför huden röker hon den sista ciggen och går in igen.
Har svårt att låta gå, passera.
Det känns som att det var flera dagar sedan hon lämnade lägenheten sist.

Hur vore det att radera, börja på nytt.

Tanken har slagit henne, det är inte första gången.
TV:n står på, myrkrig, måste stått så i timmar.
Hon funderar på att lägga sig, men av en händelse så har hon ner ett hög med böcker från skrivbordet. Av en händelse ligger det ett videoband där.

Hon går fram till TV:n och faktiskt, ja, hon har VHS-spelare.
Skjuter in, trycker på play.
Ett litet surr, ett litet flimmer.
Sedan öppnas en liten port till det förflutna.

För ett ögonblick: hon sitter helt stilla där på knä på golvet.
Sedan dras hon närmre skärmen, det blir suddigt.
Det blir suddigt.
Det blir alltid suddigt när hon kommer för nära: men visst ser hon.

Det är det bandet, det minnet, den tiden, det livet, ja, precis det.
Det från kabaren i femman, där du och hon dansar till My Boy Lollipop.
Där du tappar takten lite, och ni krockar lite i refrängen, och dina byxor spricker precis i finalsnurren och det blir lite pinsamt: men det gjorde ingenting för det är ju det bandet minnet tiden livet där sånt inte spelar någon roll för du och hon är Friends Forever och har delat kompishjärta från Ur och Penn och ett skrivet kontrakt med silverpenna från Ordning&Reda på att alltid vara bästisar och mer heligt än så kan faktiskt inget löfte avges.

Hon sitter och tittar tills TV:n blir myrkrig igen.
Tills den blåa gryningstimman är över, tills natten har försvunnit.

Då stänger hon av TV:n, hämtar allt som påminner om dig, alla era ögonblick, och en Cola Light.
Hon låter dem stiga mot himlen och ut ur atmosfären, ut i rymden.
Sedan sippar hon i sig Colan och går och lägger sig.
Tusen minnen lättare.

Sovande

Sovande har varit: jag.
Sovande har varit jag: här.
Men annars: kriget rasar som vanligt.

Lär sig nya saker hela tiden gör man.
Till exempel.

STÅ UPP NÄR VI SLÅR DIG SVIN.
VI KOMMER SLÅ TILLS DU STÅR, OM DU SPYR SLÅR VI ÄNDÅ
PRYGLA DIG TILLS DU LÄR DIG ATT SLÅ
(förnedra dig inte)

Till exempel.
Inget är lätt, svin.
Inget får du gratis.
Allt måste du kämpa dig till och det du inte kämpar dig till är du inte heller värd.


Och har fått en kompis med, ett överjag i egen hög person.
Elling heter hon.

Hon skall prygla mig tills jag lär mig att stå eller tills jag dör.
Om jag ger upp är jag inget värd.