Den dag då ögonbindeln faller av från ögat

Du vaknar en dag.

Du kommer vakna en dag.

Och du kommer gå upp från sängen, för du har sovit.

Du äter ditt kokta ägg och din fil, dricker ditt kaffe.

Först märker du inte vad skillnaden är, men sedan känner du.

Det smakar bittert, allt du stoppar i munnen.

Du går till jobbet. På vägen dit undrar du vad det är med ljuset.

Vad är det med ljuset idag?

Du ser ett hus och du är inte säker på att det stod där igår.

Du tittar på lamporna och plötsligt inser du vad de ser ut som; små ansvarstagande månar som sitter med dinglande ben på sin stolpe.

Du jobbar på femte våningen, du brukar ta hissen.

Men det gör du inte idag, för den är ur funktion.

Du tar trapporna.

När du kommit till första våningen kommer du ihåg drömmen du drömde precis innan du vaknade.

När du kommit till andra våningen kommer du ihåg de tusen drömmarna du har drömt fram tills nu.

När du kommit till tredje är du lite anfådd.

När du kommit till fjärde våningen inser du att det här är fel; tusen drömmar har du haft och tusen dagar har gått då du ändå gjort allt precis som vanligt.

Det är slut på det nu.

Ditt liv ska inte få gå på rutin längre.

Du kommer aldrig till femte våningen; du vänder om.

Vänder om, och tar trapporna ner.

Du går snabbt, men dagen rinner liksom undan.

När du kommit ner till entréplan har natten hunnit ikapp; stjärnorna glittrar genom trapphusfönstret.

På hela tiden har du inte mött en enda levande varelse.

Går ut på gatan; folktomt; alla sover.

Alla sover, men du är äntligen vaken och du promenerar hem för första gången, eftersom bussarna har slutat att gå.

Natten är augustis, och det måste ligga en brödfabrik i närheten; doften är varm och omsvepande, tröstande.

Du är påväg hem igen.

Det är den dag då ögonbindeln faller av från ögat.

Du är påväg hem, men bara för att packa dina saker.
Du har förstått att stjärnor verkligen bara är precis det man vill att de ska vara och att vad livet är, är verkligen egentligen ingenting mer än en parentes mellan två enorma mörker.

Och vad viktigare är: du har förstått att parenteser fyller man med vad man vill,

Det här är inte vad du vill.

Det har det egentligen aldrig varit.

Du var alltid något av en limbodansare

Ditt hjärta var allt lite köttigt.
Ditt hjärta var alltför köttigt.
Det bultade alltid pinsamt i otakt, ekade inuti ditt bröst.
Det fattade alla, inte bara jag.

Det syntes i dina ögon.
Dina rädda jävla ögon.

Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.

Och från en bortglömd balkong släpper någon tusen ballonger.

Till att börja med: tiden är natt.

Hon dricker helst Coca Cola light, om hon nu får välja.
En eller högst två, cigaretter till det, en efter en, ute på balkongen.
En till och en till, tills paketet är väldigt mycket tomt.
Tittar på natten och nattens varelse och lyssnar till natten och nattens varelses ljud.

Luften är tunn och från hennes synvinkel: mest asfalt och lite bilar, träd.

Lite gubbar, lite tant.

Någon tax här och där.

Någon cykel, någon bil.

Asfalt, natriumljus som silar mellan alléträdens lövverk.

Annars tomt, bara tomt.

Att radera, börja på nytt.
Bara så, bara byta sida.

Luften är tunn.
Den luktar prickigkorvmacka.
Trafikljusens tickande blir en puls, ett nyfiket hjärta som slår och slår mot nattens tystnad i övrigt.

Hon dricker helst Coca Cola light, sitter timmarna fram till gryningen i stora tröjor ute på balkongen och spanar mot himlen. Och när himlen blånar i öst, när nattluften blir rå och fukten letar sig innanför huden röker hon den sista ciggen och går in igen.
Har svårt att låta gå, passera.
Det känns som att det var flera dagar sedan hon lämnade lägenheten sist.

Hur vore det att radera, börja på nytt.

Tanken har slagit henne, det är inte första gången.
TV:n står på, myrkrig, måste stått så i timmar.
Hon funderar på att lägga sig, men av en händelse så har hon ner ett hög med böcker från skrivbordet. Av en händelse ligger det ett videoband där.

Hon går fram till TV:n och faktiskt, ja, hon har VHS-spelare.
Skjuter in, trycker på play.
Ett litet surr, ett litet flimmer.
Sedan öppnas en liten port till det förflutna.

För ett ögonblick: hon sitter helt stilla där på knä på golvet.
Sedan dras hon närmre skärmen, det blir suddigt.
Det blir suddigt.
Det blir alltid suddigt när hon kommer för nära: men visst ser hon.

Det är det bandet, det minnet, den tiden, det livet, ja, precis det.
Det från kabaren i femman, där du och hon dansar till My Boy Lollipop.
Där du tappar takten lite, och ni krockar lite i refrängen, och dina byxor spricker precis i finalsnurren och det blir lite pinsamt: men det gjorde ingenting för det är ju det bandet minnet tiden livet där sånt inte spelar någon roll för du och hon är Friends Forever och har delat kompishjärta från Ur och Penn och ett skrivet kontrakt med silverpenna från Ordning&Reda på att alltid vara bästisar och mer heligt än så kan faktiskt inget löfte avges.

Hon sitter och tittar tills TV:n blir myrkrig igen.
Tills den blåa gryningstimman är över, tills natten har försvunnit.

Då stänger hon av TV:n, hämtar allt som påminner om dig, alla era ögonblick, och en Cola Light.
Hon låter dem stiga mot himlen och ut ur atmosfären, ut i rymden.
Sedan sippar hon i sig Colan och går och lägger sig.
Tusen minnen lättare.

Tiger is speaking: fjärde mars tjugohundranågonting

"Kommer jag att ångra mitt liv senare?

Kommer jag att, när jag blickar tillbaka, önska att jag var ung igen, så att jag fick göra om det som blev fel?

Det vore så himla typiskt.

Idag är det den fjärde mars.

Imorgon är det den femte mars.

I övermorgon fyller jag sjutton.

Då är det ett år sedan jag fyllde sexton.

365 dagar kvar tills jag blir myndig.

Allt är bara en väntan.

Allt är ett evigt jagande i ett fucking ekorrhjul.

Allt är bara så typiskt."

De fem

1.

Allt var inte TV-spel.
V tänker på ett rum: det var så mörkt i det där rummet.
Persiennerna var alltid neddragna, väggarna var gröna.
Det var stökigt.
Hyllorna var svarta. Böcker och damm.
Tomma Coca Colaflaskor, 1,5-liters, och halvätna paket med ballerina.
Gömda skatter från Kenya.
Ett visset bambuskott.

De sköt alla jävla soldater där, det fanns en TV där, och det var det som dom spelade på medan dom drack all den där Coca Colan.
Men allt var inte TV-spel.
Inte alla krig eller så.
Det fanns flera stycken andra.
The Grudge bodde i garderoben.
Och ibland så överröstade hon Morsan, när hon tog sig upp till sängen.
(Förlåt, nu var jag elak.)

2.

Sitter på en nedklottrad toalett.
Ser sig först i spegeln.
Sedan sitta ner på det nedfälda toalocket: man kan inte alltid vara glad.
Vägg i vägg: Catalinadarling och Mika sminkar sig.
Och hon sitter ner, kära S, sitter ner, och försöker inte höras.
Tar upp en kexchoklad i alla fall.

3.

Jag har varit rädd för att se dum i bandana.
Jag har varit rädd för att lägga rouget fel.
Jag har varit rädd för att ha jeansen för högt uppe.
Jag har varit rädd för att få svettfläckar under armarna på gympan.
Sedan kom Tiger.
Då behövde jag inte vara rädd längre, för hon gjorde mig rätt.
Hon lärde mig allt jag behövde kunna.

4.

I USA har de Pageant Contests.
Varför har vi inte det här?
Men vad, är det något fel med att vara söt fast man är liten?
Alla svenska barn är så fula.
Foppatofflorna var dödsstöten.

5.

Om the pudelguy skulle fråga: jag föredrar spritza.
Eller cider.
Fast allra helst Cosmopolitan eller Sex on the beach.
Det är klart, vi är ju faktiskt lite som Sex and the Citytjejerna.
Eller ja, var.
Jag var.
Jag var, jag vet, jag vet.
Fuck you, verklighet.

Ground Zero

Vi exploderar.
Vi sprängs i luften.
Det är en bomb, säger dom, en bomb eller en granat av något slag.
Fast det kanske är samma. Jag vet inte. Jag kan ingenting om sånt där.
Kanske är en bomb och en granat samma sak, bara dumma jag som inte fattar.
Hur som helst: vi löses upp av trycket.
Av elden, elden sliter oss i stycken.
I luften, vi accelererar och sedan når vi högsta punkten och tyngdkraften gör sig påmind och sedan är vi påväg ner igen.

Vi sprids över staden.

Vi sprids.
Vi blir rykande ruiner.
Betongflak, armeringsjärn som sticker upp: som avslitna vener, avbrutna livsbanor.
Hur som helst. Det handlar om sekunder.
Vi är Ground Zero.
Det är fruktansvärt osmakligt.
Men vi tar tag i våra spillror och samlar oss.
Rycker upp oss.

Och från håll: någon kravlar sig ur ruinerna, levande.

Kanske är det jag, kanske vi.
Det är vi.

Vi börjar igen.