torsdag 17 februari 2011

Beethoven, Tesco, Spöket, Herr P:s dåliga andedräkt och jag


1.
Håller andan tills bubblan spricker.

Det finns en tid,
det finns en tid för oss,
lilla kråka, hej kråka,
lilla löv, hej löv,
lilla gubbe, hej gubbe,
lilla Göteborg, hej Göteborg!

Fladdra lågt över marken.
Tills bubblan spricker.

Lilla livet, lilla lilla lilla.
Gå i Central Park.
Lyfter upp barnen som inte är mina,
och jag provar deras stövlar, bara för att de ler med hela gummit.
Äh, äh, äh, äh.
Det är ändå inte vad det brukade.

2.
Känslan av feber bakom ögonlocken går att sudda bort.
Tvätta bort med tvål, eller Carlsberg - probably the best beer in the world -
och probably the best - whatever.
Vad jag menar är att allt är bättre än ingenting.
Med allt menar jag vad som helst.
Med vad som helst menar jag till exempel Central Park och stövlarna,
eller liten kråka som går på promenad,
eller öl i ett smutsigt takrum,
eller en hemlig kyss,
eller tulpaner som redan börjar vissna
eller något litet pretto som tolkar Edit Piaf,
eller ett liv i rosa
eller till och med kiwi, kiwi med skal,
och filmer från åttiotalet där de har på sig jeans.
Det är ganska bra lösningsmedel, vad som helst, förutom
det som inte är, det som är whatever.

3.
Och på tal om lösningsmedel; Beethoven låg och snoozade alldeles för länge här om kvällen.
Han skulle ut och spela biljard men tänkte meditera lite snabbt, bara lite snabbt precis innan.
Och tända ljus och lite rödvin och som vanligt tuggade han sakta på bly.
Så hörde han ett pys och insåg att stearinet runnit ner för hans notställ,
och fotot av Inga-Lill var förstört, helt och hållet.
Hon såg skrynklig ut i ansiktet.
Då fick han brått ska du veta, att lägga Inga-Lill i frysen.
Det går nämligen att peta bort stearinet när det är stelfruset.
Hur det står till med rynkorna efter istiden kvarstår att se.

4.
Ha! Och hon Dolly, som hittade en hjärtformat löv,
tänkte på henne häromdagen, henne och Herr P
som på alla hjärtans dag publicerade ungefär 46
dikter om att leva och dö och att därmellan vara ensam
på sin hemsida.
Fortfarande utan kommentarer.
Och inga exemplar sålda de heller.

5.
Ett spöke gick vid min sida,
hela tiden när jag var inne på Tesco häromdagen.
Det höll mig i handen när jag svängde förbi fruktavdelningen,
köttet,
flingorna,
toapappret,
vinet,
tobaken,
skraplotterna.
Och när jag betalade stod det och strök mig över axlarna,
precis som Herr P. en gång brukade göra,
och när jag tog plastpåsarna, som skar in i handlflatorna,
gick det med mig, bredvid,
och vi tittade på tågen tillsammans, och hundbajset,
vid det rostiga järnstaketet.
Och just nu sitter det och tittar på TV medan jag lagar lasagne.

6.
Säg vad som helst,
var tar de goda vägen?
Det är okej, förresten, det är okej att vi skyller på mig,
om någon undrar VEM det är som HAR SLAGIT SÖNDER VASEN
som brukade stå på bordet i hallen.
Det är okej att säga att det var jag, när jag skulle byta vatten till de vissnande tulpanerna,
fast egentligen var det inte det.
Det var inte mitt fel.
Lova mig, att det
aldrig
aldrig
är mitt fel när det blir fel.
Det skulle kännas bra,
om jag visste att det aldrig vad mitt fel eller ansvar, och att det enda som krävdes av mig i livet,
var att samla på penntroll och barbapappanyckelringar,
kapsyler kanske, eller pogs,
eller Pokémon,
eller Hockeykort,
eller bokmärken, suddigummin,
till och med kända människors sopor,
det hade känts bra att veta att det var allt som krävdes av mig.
Fan.

7.
Skulle du skratta åt mig, om jag sa att jag häromdagen bröt ihop på Tescos?
Ramlade ihop vid mejeriavdelningen, drog med mig flera burkar turkisk yougurt i fallet, och några ägg, så att det bara rann och skvalade, och mina tårar blandades med osockrad rabarbersmak och ekologiskt producerad äggula, rann ner i en gyllene flod för golvet, ner till kassorna, ut för gatorna, upp för backen till Central Park och tillbaka, tillbaka till Herr P, tillbaka till Herr P och Herr P:s stora mage, och sedan en U-sväng till Göteborg, vad röran nu skulle ha där att göra, och det bara rann och rann och där satt jag, i kletet och kunde inte sluta gråta.
Jag hoppas att du inte skulle skratta, för det kändes lite sorgset.

8.
Slår hål på mina jeans.
Det är spöket som hjälper mig upp.
Och Beethoven ringer och jag förstår inte vad han säger för att han är så fruktansvärt upprörd. Det har med Inga-Lill och sterin och rynkor att göra.
Han har frusit in henne, säger han, han har frusit in henne, men det verkar inte hjälpa.
Han vill att jag ska komma över.
Så jag tar med mig Spöket, lasagnen och tar mig dit.

9.
Det spelar faktiskt inte någon större roll att jag går dit.
När jag kommer dit står dörren på glänt.
TV:n står på, men bara testbild,
”Beethoven” ropar jag, ”Beethoven”, men han är inte kvar.
Han har lämnat.
Ur frysen rinner smält BigPack-glass och blandar sig med isvattnet.
Småsmå bitar av lax simmar omkring i röran.
Jag stänger av TV:n och går hem, men lämnar dörren på glänt om han skulle komma tillbaka.

söndag 6 februari 2011

Söndag: skymning

Går i gamla fotspår igen. Detta är vad jag ser.

1.
Vid kyrkogården håller ett träd på att bryta genom muren. Pressar och pressar och snart, snart bryter stammen genom stenarna. Jag bara väntar.

2.
En skata strax under månen som är ett snett leende bara idag, snett och svagt för att mörkret ännu inte fallit, svagt för att det skymmer. Vi springer mot natten, och skatan cirklar där, kring det där leendet innan det brister.

3.
I Central Park, precis vid basebollplanen, ett annat träd. Eller, ett f.d. träd, trä utan liv inuti, bara utanpå; murgrönan klättrar och kväver. Två grenar sticker ut, spretiga, spretiga fingrar. Det är alldeles tydligt en varelse som håller upp en mindre; sträcker sig mot basebollplanen och drömmer om att få ta lyra efter lyra efter lyra.

4.
Fem killar som slåss högst upp på kullen, under himlen, precis där. Gräset har ännu inte hämtat sig från vintern; de är leriga som leran själv. Det skymmer.

5.
En tolvårig pojke med ett huvud som egentligen är för stort för hans kropp. Han bär på ett sönderblåst paraply, och slår omkring sig med det som att han försökte skörda någonting. Det ser ut som en lie. Han tittar på mig när vi passerar varandra.

6.
Skuggorna i kastanjeallén, efter grenarna i natriumljus.
Inte riktigt skuggor, inte riktigt ljus.

7.
Esso, bensimacken som ligger under en stor gran som luktar som hemma.
Det är en röd skylt och det känns som hemma.
Det är det fina med bensinmackar: det är ett ställe man kan gå vidare ifrån.
Och så kan man köpa kaffe därinne och kaffe tycker jag om.

8.
Bella's Pet supplies på Weston Park Road.
Jag tänker mig att Bella är en person som verkligen gillar hundar och att klä dem.
Och hon är livrädd för att någon ska sno hennes hundstaty som står utanför affären.
Det är därför hon har kedjat fast den.

9.
En bil som tutar, en stadsjeep.
Blir nästan påkörd också, i nästa korsning.

10.
Savannträdet, som en siluett mot en blånande himmel.
Solen har gått ner, men det ser fortfarande ut som att solnedgången sitter fast på himlen;
ljusen från Stadion.

11.
Rök som stiger från ett rör från en husvägg.
Jag går igenom den och det luktar lite klor.
Nästan precis under har någon spillt ut en tallrik pommes frites.
De ser ledsna ut.

12.
Strax därefter; en alldeles tydlig doft av salami.

13.
Vid bilaffären; en gul BMW à la Beatrix Kiddo som jag vill ha om jag bara hade 7540 £.
Precis därefter; en kinarestaurang, take away, som fortfarande är öppen. Inga kunder i affären. En kines som stödjer armbågarna på disken och låter huvudet vila i händerna. Han ser mig inte.

14.
En liten pojke som står i en trappa. Jag ser honom inte förrän jag är precis bredvid honom; han smälter in i mörkret och bara hans vita ögonlober avslöjar honom. Jag tittar på honom men han verkar inte se mig. Jag går förbi. Jag vänder mig om och tittar på honom. Han tittar tillbaka. Han ser mig.

15.
En gata som går upp i himlen och försvinner.
Bara gatlyktorna hänger ovanför, men de lyser inte.

lördag 5 februari 2011

En fix idé: skärvor av honom/henne

En dag hade han/hon fått nog.
Han/hon var trött på livet som han/hon levde och det fick vara nog, sa hon/han till sig själv, nu är det nog, nu får det vara nog.

Så han/hon gick raka vägen till garderoben, slog upp bägge dörrarna med en smäll och öste ner allting i en flyttkartong, huller om buller bara.
Samma sak med böckerna,
med porslinet,
med möblerna,
med filmerna,
med tidningarna,
med allt det som en gång var han/hon.

Nu får det vara nog! sa han/hon, och öppnade ett retrocafé.
Hon/han bodde i sin tomma lägenhet, bara en lampa och en tallrik hade hon/han sparat,
på fatet låg det en ananas och ett par apelsiner,
lampan var tänd,
och täcket,
täcket hade hon/han också sparat.

Vi börjar om här.
Det är tomt.

Det han/hon lämnat bakom sig (allt till salu för rimliga priser):

  • ungefär femton tidningar och fotografi och lika många om woodcarving.
  • En teach yourself book - badminton
  • fyra böcker om GI-metoden
  • ett kassettband med Roxette
  • två EP med Banamas
  • tre vykort från Tates (cirklar och fyrkanter och färger; modernt)
  • tre teckningsböcker; flora- och fauna (akvarell)
  • mormorskoppar, flera set
  • ett inomhusbouleset
  • tre koppar med fåglar på
  • en bok om drottningen
  • en påse med intruktioner till ett dataspel om en clown.

Och retrocafét gick lite knackigt i början.
Men hon/han var i alla fall fri, från det han/hon inte längre ville vara.

Och kaffet var helt okej.

torsdag 3 februari 2011

Dewdrops


Två små gubbar gungar gungbräda i mitt huvud så fort de får tillfälle.
De är fruktansvärt blyga och kommer oftast inte fram förrän de tror att jag sover.
Vad de inte fattar är att jag är uppe och kissar oftare än vad de märker.
Då hinner de inte undan.
Igår var de fulla och hade fruktansvärt roligt åt något som inte var så kul.
Det var outrageous.
Jag menar, fulla - de som redan är så ologiska.

fredag 28 januari 2011

Om jag vore du vore du skulle du inte kommit hit


17:32
Honey, honey.
Päroncider, mera päroncider och snart tror jag att jag spricker.
Det är sån där härlig partybål, med stjärnfrukter, stjärnfrukter och passionsfrukt,
och päroncider, härlig päroncider och isbitar som ser ut som hjärtan, hjärtan som smälter,
smälter mer och mer och späder ut päroncidern och det andra.
Hallon, frusna, simmar också omkring på bottnen och jag tänker att det är lite smo fyrverkeri.
Ja, det är lite vad det ser ut som, flytande fyrverkerier, natrium och andra alkalimetaller som
brinner på bottnen av en skål, tänk om vi alla var där tänker jag, tänk om, men det är vi inte.
Jag är på party, härligt päroncidersparty, härligt härligt partyparty med päronbål och carambole. Ballonger i taket, och inte bara såna där impotenta, slaka, utan riktiga ballonger,
helium,
svävar i taket.
Hurra!
Jag känner födelsedagsbarnet.
Det är en gammal kusin.
Ser henne inte nu. Det är synd, för det är min enda kusin.
Det är också den enda jag känner på detta härligt puttrande päroncidersparty.
Så det är synd, då då.

18:24
Finns det någon ute där?
Som bara vill prata lite?

....moa_20 anropar, någon, någon vemsomhelst, som inte är som någon annan....

Jag vill försvinna lite grann.
Har du tänkt så med, King Size?
Ibland känns det som att man träffar någon som är som en själv.
Som tänker som en själv.
Som andas som en själv.
Som är som en själv och inte som alla andra.
Har du känt så någon gång, King Size?

18:46
Jag har hittat en låda med helt fantastiska saker.
Bland annat en gammal barkbit som inte längre är.
En bit kåda som stelnat och tog en insekt med sig.
Gulaktigt skimmer, eller guld, ja, guld skulle jag säga, höstskimmer kanske, som höst.
Och därinne, med ännu utbredda vingar, utbredda vingar flyger han mot solnedgången.
Den lilla flugan, futil, men ännu här.

18:47
I ett hörn av den där baren sitter en kvinna.
Hon kom för över en timma sedan,
men snuttar fortfarande på sin första cider.
Hon ser omodern ut.
Väldigt omodern till och med.
Långkjol, blommig blus och
... ... ... gympaskor ... ... ...
ja, gympaskor, och bara en cider smuttar hon på, hittills,
snuttar och smuttar och sluttar och muckar,
ja, faktiskt, hon muckar, hon muckar med en man,
eller raggar kanske,
ja, hon raggar,
raggar som fasen, som bara den,
hon stirrar på hans hund.
Den har fått en metallskål med vatten,
men dricker inte.

19:00
Det är en dejt, okej, inget annat?
Vi behöver inte vara vänner, inte sedan, det här är bara en dejt.
Han är snäll.
Han är snäll, snäll som jävla fan, alltid trevlig, och fyndig, fyndig som djävulen själv,
och han kan inte vara farlig? Inte farlig.
Förresten så är han snygg.
Snygg, eller good-looking som jag sa till honom när han skickade bilden.
You are good-looking honey.
I know, I know little Honey Bee, svarade han då.
Han tror att jag är tjugo.
Det hade jag kunnat vara.
Jag är nästan som tjugo.
Jag känner mig som tjugo.
Inte en dag äldre.
Snarare yngre, hittar ingenting längre, dagarna rinner bara iväg, och kvar,
kvar i spegeln är någon annan,
nån som är jävla ful,
eller snygg,
belevad,
men gammal så ful,
kvar i spegeln, någon som är förbrukad,
... åldern är 23, det är den bästa säger de, sedan går det utför, nerför, bak- och fram och utochin,
vrängd, världen är vrängd och jag, ja, jag ser ut som mitt nervsystem i huden, rosen som vissnar, det går utför...

kvar i spegeln, någon som är förbrukad, men kom igen killen,
kom igen killen,
det är inte så illa,
du är snygg och förresten inte King Size, så det var inte bara jag, okej, sanningen är töjbar,
det handlar om perception och sånt, sång och sånt.
Förresten har jag varit tjugo, så det var ingen lögn.
Om han nu kommer.

19.02
Tjugo?
Hon är väl inte tjugo?
Hon är väl inte, det är väl inte...

19:03
... Honey Bee, Honey?...

19:04
Å herre gud, det är ju inte han,
han var ju snygg,
han var ju brun,
och brunögd och
och
och
och den
den här killen är ju bara
tjock.

19:05
King Size?
Ja.
Honey Bee Honey?
Ja.
Ehm.
Ja.
Ehm.
Ja.
Mm.

19.13
I en annan del av staden: det finns ett parkeringsdäck.
Med bilar, ja, och sånt, en lyftkran, den ligger bakom stadion,
och jag önskar att jag kunde dansa, ibland slingrar jag mig mellan
bliarna med techno i öronen, slingrar och slingrar och smeker
tusen lackade ytor, fingrar och, fingrar och naglar och hud och jag
jag har
jag har nyckel
en nyckel i handen och
det är inte jag som gör det.
Det är technon.

19:15
Det låter som en tönt.
Jag sitter på halmattan och hans ansikte går upp och ner och upp och ner
och jag kan inte låta bli att tänka på att tänka på
en hackspett, eller något, jag vet inte,
är inte ornitolog eller något,
men det ser verkligen verkligen ut som en fågel,
eller nästan två,
nästan två,
för fan, vad snabbt han rör på huvudet,
det är som att jag ser två, två eller tre till och med,
ett långt utdraget och fan, fan
jag tror han lyfter,
jag tror han lyfter nu,
som en liten helikopter, han lyfter med sina många huvuden,
surrar som en helikopter, över räcket och ner och ut och ut genom dörren.
Så, bara så.

19:40
Hunden dricker inget vatten, för det är inte vatten, det är öl.
Det är öl som någon har hällt upp i metallskålen,
och inte bara öl,
inte bara öl,
utan vin,
och cider, och
päroncider och carambole,
små ledsna stjärnfrukter simmar omkring i den där skålen, och
och det är någon som har hängt upp små ballonger, potenta,
under bardisken, '
det är någon som försöker anordna ett litet härligt päronciderdisko
för hunden, för hunden som är på en bar med ensamma människor,
eller så är det hunden själv som ordnar det,
för hunden är Hund-Jesus som inte bara omvandlar vatten till vin,
utan vatten till vin och öl och päroncider och carambole,
en härlig bål,
och det kan behövas här, säg, ropa i kör:

....ROPEN SKALLA
MER HÄRLIG PARTYPÄRONCIDERBÅL ÅT ALLA!.....

och ja, ja,
det är revolution,
det blir revolution, nu och här,
och tanten med gympaskorna smuttsnuttpluttar fortfarande på sin första jävla cider,
hon sliter av sin långkjol, låter mormorstrosorna fladdra i vinden medan hon gör första plakatet
med sin sönderrivna långkjol och ett läppstift i korall.

19:41
King Size?
King Size?
moa_20: mitt lilla Honey Bee?
Jag är inte som du tror.
Jag är inte den du tror.
Jag är inte den som du ser nu,
för jag är inte den som du ser i spegeln.
Nej,
nej.
nej,
nej,
jag är inte tjugo och
ja,
ja,
ja,
ja,
jag är tjock som ett isterband
lindat kring en havande melon,
men,
men,
men,
men.
ja?
vad med?
det var sant att jag gillade techno.

20:43
Och så är det paketöppning.
Jag ser min kusin i vimlet.
Min kusin är en bra kusin, det har jag alltid tyckt, men ibland tänker jag att kanske tänker jag bara att min kusin är en bra kusin för att min kusin är den enda kusinen jag har.
Hon står i mitten nu,
det är tårta och det är vin nu,
jag har tagit mer välkomstbål,
inte för att den är alkoholfri, inte egentligen,
utan för att jag tycker det är så festligt med stjärnfrukter och så,
så jag står med min bål och kollar på min kusin och min kusin öppnar sina presenter och är lite full,
hon är klädd i en klänning som är hemskt grön, och
hon börjar bli hemskt röd i sitt ansikte.
Hon ser lite ut som någon slags grönsak
....rödbeta med blast fast upp och ner?....
.... rabarb, fast upp och ner och med väldigt liten stjälk och avlångt blad....
.... räddisa! ja, ja, säg! som en räddisa ser hon ut....
.... en uppochnervänt räddisa då menar jag...
Och hon pratar, oj så hon PRATAR, det är som hon aldrig har gjort någonting annat i hela sitt liv förutom att prata.
Och alla skrattar,
och det känns härligt,
det känns så fruktansvärt härligt att vara på en sån här festlig tillställning med carambolebål och folk, trevligt folk som är trevliga och pratar och skrattar och nu, nu, nu tror jag bestämt att hon ska öppna min present, ja så ser det ut, och se! så lustigt, den passar liksom till henne, min fina kusin, för mitt paket ser liksom också lite ut som en räddisa
.... alltså, inte i formen, för det är ju bara ett paket, det är ju bara ett paket som är en pocketbok från Pocket Shop, men jag menar i färgen, röd och grön, snöret är grönt och blir lite som blasten.
Ja, det är det.
Nu öppnar hon den.

20:44
Det är inte jag som gör det, det är technon, som är spetsig som blick,
eller kniv,
eller mjölkförpackning,
spetsig som en mjölkförpackning som skrapar och skaver och klunkar mot benet,
jag går hem från MAXI eller TESCO eller COOP och ja, det är inte jag som gör det,
det är inte tårarna som gör det,
det är inte min o-dans,
slinger mellan bilarna som gör det,
det är inte det
eller det
eller värken i mina revben som repar tusen
lackade ytor
och brattiga fånleenden.
Det är inte jag som gör det, det är technon.

20:45
Och vem, från vem är den här?
Ska vi se... Vilket fint snöre! Grönt och krusigt,
precis som jag gillar det
.... skratt, klirr, skratt lite till ....
grön och krusig, precis som jag,
ja, ja, då ska vi se, vem det här är ifrån,
vet inte riktigt... vad det står, men,
men å vad fint,
en bok,
åh
... konsten att vara snäll ...
och den var ifrån...
Harry?
Harry? Ska vi se! Vem, Harry från gymnasiet?
Nej, Harry, Harry....
.... nej....

21:03
De kommer till parkeringsplatsen nu,
det är mörkt sedan länge.
Om det skulle varit en film skulle det ha varit midnatt,
men det är inte,
varken midnatt eller film alltså,
det är knappt att Robinson har börjat på TV,
knappt det,
men det är mörkt, mörkt som natten,
för det är smutsig januari.
Och det hörs ett brus...

... två människor som snyftar i varandras armar; en fet liten knubb och en benig dam med rynkor....

... en helikopterhakspettsman som flyger över staden; det är han som brusar som mest....

... ett ändlöst tåg av människor, flaggor och fanor, kanoner och slagord, det är revolution på gång ja, det är det, det är det; i täten går en omodern kvinna som brinner, brinner i gympaskor och fladdrande mormorstrosor....

.... en man; han här något krusbärsaktigt i blicken; håller fortfarande ett krampaktigt grepp om ett glas i handen när han kör iväg i sin repade bil; det ser ut att innehålla härlig päronciderbål...

.... och över de alla; en hund, en hund som flyger över nattstad och brinner, en hund,
mot central park eller stadion, som önskar dansa, en fyllehund, en skrålande bellmanhund, en poet, rebell: hundjesus som nästan, men bara nästan hinner ända upp till randen av atmosfären....

... där fastnar han i helikoptermannen med svansen och försvinner...

fredag 21 januari 2011

Jaga efter sol, jävlajävla tisdagsnötter


1.
Jag har sprungit mot solnedgången tre skymningar i rad.
Jag saknar solen när den lämnar mig och längtar efter den tills den kommer tillbaka.
Det händer märkliga saker när jag är upp och ner med natten, och i skymningen sker metamorfosen. Det är därför jag springer. Rädd för vad jag kommer bli.
2.
En tant körde förbi mig i en jättestor statsjeep. Hon kompenserar för uteblivna orgasmer tänkte jag, och hon tittade inte på mig alls, bara fortsatte köra och körde om, tutade ilsket ett par gånger, gasade sedan iväg. Det var lite märkligt.
Uteblivna orgasmer, uteblivna orgasmer.
Tänk vad det kan göra med en människa.
Och ett fruktansvärt underbett hade hon också.
Stackars människa.
3.
Jag springer genom ett köpcenter. Det är mycket folk, och några ska på bio.
Halvägs ner för rulltrappan möter jag en man, som är på väg upp.
Han gråter, men verkar inte märka det själv.
Bara hans hand, bara hans hand är där och torkar och tröstar.
En stund senare möter jag en tant.
Hon gråter också.
Hon ser ut som ett russin.
Hon verkar inte heller märka det.
4.
Fuck you in the brain!
Jag letar genom alla papper när natten kommer ikapp.
Jag vill inte lyssna mer. På andra sidan väggen sjunger de Karaoke, men jag vill inte lyssna mer.
Dom sjunger I Could Do Anything For Love, men jag vet att det är en lögn, för om man inte är en del i planen, så gör man inget alls.
Spring, spring.
Det värker i låret, och nu hör jag, nu hör jag att på andra sidan väggen får granntanten värkar och föder fram, föder fram något levande, och något till, och något till och något till och något till.
Fem svarta korpar med blanka skor. Det är, det är vad det är.
De kraxar svagt av slem i halsen.
5.
Spring! Spring!
Jag letar genom papprena igen, för jag har för mig att det fanns en lott där någonstans.
Lottade ut en resa till månen, och till stjärnorna jag tappat bort, det fanns en lott som också kanske var en vinstlott och som jag kanske skulle behöva just för stunden. Marken är våt, hundarna ser ut som sina ägare och jag tänker på mitt liv som hund innan detta.
Då sprang jag också, men förutom solen jagade jag också min svans.
6.
Snälla, lämna mig inte här, i natten.
Jag är ensam nu. Har ingen kvar.
Mina vänner ekorrarna vägrar prata med mig sedan jag glömde deras tisdagsnötter.
Jävla tisdagsnötter, jävla krav.
De gömmer sig i granarna och förresten vill de ha likadana skor som korparna hade.
Krax, krav!
Alltså, jag orkar inte! Jag orkar inte!
Tisdagsnötter hit och tisdagsnötter dit.
Jag ska ge dem för tisdagsnötter.
En dag ska jag gå dit, med en så jävla stor påse tisdagsnötter,
och så jävla många skor,
och jag ska trycka ner både skor och tisdagsnötter i halsen på dem tills de tiger.
Ja, det ska jag.
7.
När jag springer, ibland, gråter jag också.
För det är ett ständigt nederlag, säg?
Att aldrig hitta solen, att ha den i ryggen när man jagat hela natten.
Och skoskav har man, och svett luktar man.
Och något har hänt och jag har blivit någon annan.
Vad är det liksom?
Vad är det?
Märkligt.

lördag 15 januari 2011

En ruta i en box bara ibland

Himlen ska inte vara i 2D,
eller månen en fläck,
molnen bara massa
blääää
fattar du vad jag menar?
himlen en ruta bara,
en ruta bara i en box,
som den ibland är.

E.P!
E.P!

För allt jag lever.

Äh, ta och dra för ridån va?