Cuisvis homine est errare - att fela är mänskligt

"Där försvann mitt sista lilla hopp om mänskligheten."

Jag hörde det i dag, inte första gången precis.
Det var en kollega som kläckte ur sig det, orden låg inbäddade i en tung suck.
Nej, inte var det första gången jag hörde det, men för första gången slog det mig hur fel det är tänka så.
Alla säger det, alla tänker det när de betraktar sina medmänniskors snedsteg och tillkortakommanden.

Hur kan man någonsin sluta tro på mänskligheten.
Det är att sluta tro på oss själva.
Det är att ge upp.

En vän som jag inte lärt känna ännu, det är vad jag försöker se främlingarna som omger mig.
För om jag inte tror på mänskligheten, vem ska någonsin kunna tro på mig?

Nej, att fela är mänskligt, att förlåta - gudomligt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade dig

"Du måste vara ärlig mot dig själv."

Hur många gånger har man inte hört det, har man inte sagt det.

Men idag stannar jag upp när jag hör någon säga det.

Hur är man ärlig mot sig själv? Kan någon tala om det för mig? Hur kan man vara oärlig mot sig själv?

Jag kommer att såra någon i natt. Varför? För att det är oundvikligt. Vad ska man göra om man ingenting känner? Jag vänder in och ut på mig själv, gräver och gräver med händerna tills mitt söndertrasade inre sitter som skit under mina naglar. Jag letar efter mina känslor för en speciell människa som jag borde älska, och jag hittar ingenting. Är det inte knäppt att det kan vara så?

Det tycker jag.

Du är så himla fin, jag önskar att jag älskade dig, men inuti är det lika tomt som innan du dök upp i mitt liv. Och ja, jag väntar med att svara på en fråga som var precis i tid för dig att fråga men alldeles för tidig för mig att ha ett svar till. Jag väntar, inte för att jag inte vet vad jag ska svara, utan för att jag fortfarande önskar att jag ska ändra mig, att jag i något hörn av min själ ska hitta Kärleken till dig. Jag väntar, letar mellan andetagen.

Så går det upp för mig att kanske är det precis det här som menas att vara oärlig mot sig själv.

Jag kan inte låtsas ha känslor som jag inte har, jag kan inte låtsas vara kär.

Jag kan inte låta bli att tala om det längre, varje minut av tystnad är en minut av oärlighet mot mig själv. Och mot honom.

I natt får jag förklara för honom att mitt hjärta bultar lika starkt utan honom vid min sida.

Eller imorgon, sömnen vinner mig.

"Ändå under stjärnorna"

Jag kommer ihåg en augustinatt för ett par år sedan.

Jag kom och tänka på den igår.

Den natten följde en dag full av vad ett sensommarberusat västkusten kan bjuda på: salta bad, stillhet och solvarma hallon från väggrenen.

Jag låg på en daggvåt gräsmatta som doftade tungt av mossa och blomsterparfym.

Så nära havet var jag att den svala nattluften var mättad av salt.

Där låg jag på rygg, lyssnade till nattens andetag och ville omfamna detta universum, denna evighet som jag har hamnat i.

Rätt som det var så såg jag en satellit som korsade himlen. Man kunde se att den färdades högt, verkligen, verkligen högt. Jag kommer ihåg vad jag tänkte.

”Ändå under stjärnorna” tänkte jag.

Hur högt man än når i denna existens så kommer man alltid vara under stjärnorna.

En sak till tänkte jag när jag låg där på gräsmattan och under stjärnorna.

”Gud vad jag är lycklig just nu.”

Vade mecum - Gå med mig

Till världens ände och min egen.
Dit ska jag.
Vart ska du?
Vi går på en enkelriktad gata, du och jag.
Så ta min hand - gå med mig och jag ska följa dig till världens ände.