"Du måste vara ärlig mot dig själv."
Hur många gånger har man inte hört det, har man inte sagt det.
Men idag stannar jag upp när jag hör någon säga det.
Hur är man ärlig mot sig själv? Kan någon tala om det för mig? Hur kan man vara oärlig mot sig själv?
Jag kommer att såra någon i natt. Varför? För att det är oundvikligt. Vad ska man göra om man ingenting känner? Jag vänder in och ut på mig själv, gräver och gräver med händerna tills mitt söndertrasade inre sitter som skit under mina naglar. Jag letar efter mina känslor för en speciell människa som jag borde älska, och jag hittar ingenting. Är det inte knäppt att det kan vara så?
Det tycker jag.
Du är så himla fin, jag önskar att jag älskade dig, men inuti är det lika tomt som innan du dök upp i mitt liv. Och ja, jag väntar med att svara på en fråga som var precis i tid för dig att fråga men alldeles för tidig för mig att ha ett svar till. Jag väntar, inte för att jag inte vet vad jag ska svara, utan för att jag fortfarande önskar att jag ska ändra mig, att jag i något hörn av min själ ska hitta Kärleken till dig. Jag väntar, letar mellan andetagen.
Så går det upp för mig att kanske är det precis det här som menas att vara oärlig mot sig själv.
Jag kan inte låtsas ha känslor som jag inte har, jag kan inte låtsas vara kär.
Jag kan inte låta bli att tala om det längre, varje minut av tystnad är en minut av oärlighet mot mig själv. Och mot honom.
I natt får jag förklara för honom att mitt hjärta bultar lika starkt utan honom vid min sida.
Eller imorgon, sömnen vinner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar