Cuisvis homine est errare - att fela är mänskligt

"Där försvann mitt sista lilla hopp om mänskligheten."

Jag hörde det i dag, inte första gången precis.
Det var en kollega som kläckte ur sig det, orden låg inbäddade i en tung suck.
Nej, inte var det första gången jag hörde det, men för första gången slog det mig hur fel det är tänka så.
Alla säger det, alla tänker det när de betraktar sina medmänniskors snedsteg och tillkortakommanden.

Hur kan man någonsin sluta tro på mänskligheten.
Det är att sluta tro på oss själva.
Det är att ge upp.

En vän som jag inte lärt känna ännu, det är vad jag försöker se främlingarna som omger mig.
För om jag inte tror på mänskligheten, vem ska någonsin kunna tro på mig?

Nej, att fela är mänskligt, att förlåta - gudomligt.