Jag kommer ihåg en augustinatt för ett par år sedan.
Jag kom och tänka på den igår.
Den natten följde en dag full av vad ett sensommarberusat västkusten kan bjuda på: salta bad, stillhet och solvarma hallon från väggrenen.
Jag låg på en daggvåt gräsmatta som doftade tungt av mossa och blomsterparfym.
Så nära havet var jag att den svala nattluften var mättad av salt.
Där låg jag på rygg, lyssnade till nattens andetag och ville omfamna detta universum, denna evighet som jag har hamnat i.
Rätt som det var så såg jag en satellit som korsade himlen. Man kunde se att den färdades högt, verkligen, verkligen högt. Jag kommer ihåg vad jag tänkte.
”Ändå under stjärnorna” tänkte jag.
Hur högt man än når i denna existens så kommer man alltid vara under stjärnorna.
En sak till tänkte jag när jag låg där på gräsmattan och under stjärnorna.
”Gud vad jag är lycklig just nu.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar