Bitar som går genom huden

Hittar dem här och överallt.
I min byrålåda.
På havet.

Det finns så mycket.
Som en storm, bitarna bara väller in, väller över och jag vet att det finns en historia att berätta.
Men jag vet inte vilken och jag vet inte hur.
Jag vet inte vart den kommer leda och det gör mig rädd.
Därför avstår jag.

Men om jag skulle liksom Brecht låta anarkin råda på pappret.
Då kanske.
Man ska inte fastna i dramaturgiska begrepp.
Det är ett gödningsmedel som är letalt i stora doser.
Och ännu ska vi inte dö.

Skulle någon lyssna?
Var skulle det leda?
Jag vill inte att det ska tolkas som att det är självbiografiskt.
Kanske ska jag vänta innan jag lägger klart mosaiken.

Innan vargarna

Det är alltid ett krig.
Ett krig som finns.
Ett krig som inte finns.
Ett krig om kriget,
kriget som krigar för att få finnas,
kriget som krigar för ett erkännande,
inuti mig.

Det är alltid ett krig
och ibland vill jag bara dö i massorna.
Ligga bland de andra liken i leran,
bli kött som blir jord igen.
Man orkar inte alltid kriga.

Just nu orkar jag inte kriga och de senaste dagarna har tärt.
Vargarna stryker kring mig,
jag sitter vid min lägereld,
är på flykt och snart, snart,
när elden slocknat,
så kommer de att attackera mig,
och min önskan kommer att uppfyllas,
kommer att dö namnlös i massorna.

Utan ansikte.

Men innan vargarna har hunnit så långt,
innan sista vedträet har brunnit ut till aska och ingenting,
så tar mitt hjärta svärdet igen,
rustar för det eviga kriget som finns och inte finns,
och jag reser mig upp i natten.

Black bird

Igår blev det för mycket.
Jag reducerades.
Blev en före detta människa.
Blev ett djur.

Stapplade ner för trappan,
bort från människorna och spriten
i lägenheten.
Bort från.
Till.

Jag rasade ihop i en liten hög i ett hörn,
satt på en trappa
med teglet skrapande mot min rygg.
Min dyblöta skjorta.
Det regnade.
Det regnade och regnet rann från mitt hår,
min klänning blev förstörd,
mitt smink var sedan länge utsköljt
hade lagt sig som en skugga över ansiktet.

Det regnade och där på trappan,
där spricker jag,
går jag sönder.
Där blir jag ett med regnet.

För att.
För att.

Just det.
Det kommer en punkt där.
Jag vet inte varför.
Är främling för mig själv.
Men egentligen vet jag.

Kan bara inte prata om det.
Har aldrig kunnat och har aldrig planerat att det ska få lämna mig.
Inte i form av ord från mig till en riktig människa.

Men hur många år orkar man springa ifrån sina inre demoner?
Det finns en grön liten dörr till helvetet i mitt huvud och jag kan inte få bort det.
Ingen kan.
För att.

Och jag blir så tom också.
Så ekande tom i mig själv.

Idag bär jag svart och tänker tillbaka.
Tillbaka, för fram vågar jag inte.

Flaskpost om november -09

Jag tror att det dunkar i bröstet igen.
En hal liten fågel rör sig oroligt igen.
Eller?
Är det iver?

Jag läser igenom mina gamla anteckningsblock från den tiden.
Ja, jag skriver den tiden fast det är mindre än ett år sedan.

Tiden då jag inte vågade. Då kom det från hjärtat:

Jag är en fånge, fastkedjad vid fötterna,
dömd till att gå i mina egna fotspår tills jag inte
orkar mer.
Jag vet ingenting om livet.
Jag står utanför,
tittar på,
skriver upp i mina anteckningsblock om andras liv,
om hur jag tror att liven är, men i själva verket
vet jag
ingenting.

Jag vill tro att det jag skriver är viktigt,
sant,
men det är det inte,
allt är lögn och tomt och uppblåst.
Jag får inte tillgång till livet, för de vet att jag aldrig skulle klara det i alla fall.
Redan nu liksom – att sluta på ett sjukhem, ett dårhus.
Vad har du varit med om, lilla flicka?
Ingenting, skulle jag skrika,
ingenting och så skulle jag skära mina handleder randiga.

Varför dömer jag mig själv till det här?
Ickelivet.
Kommer jag att tvinga mig att stå utanför hela livet?
Hela livet som jag inte levde.
Jag är för rädd för att ångra mig, att inte ha det jag har.

Det jag har.
Vill jag ens ha det?
Jag vet inte.
Hur skulle jag kunna veta det?
Jag har ju alltid haft det.
Alltid har det funnits.

Varför är jag så rädd?
Varför känner jag inte igen mig själv?
Varför är jag så rädd?
Vad är jag rädd för?
Varför har jag sådan ångest?

Jag ska inte ge upp, för jag skulle aldrig förlåta mig själv för det.
Men varför är jag så rädd?
Varför känner jag mig så liten, så lusig, så ovärd att faktiskt få delta i livet?

Jag grät när jag skrev det då. Satt här, på samma stol, vid samma skrivbord, med samma drömmar, såg samma himmel genom fönstret, såg samma mark.

Det var november. Och kanske var det där, då, när jag skrev det där, som jag verkligen bestämde mig. För att försöka. För att nu finns det inga ursäkter kvar, nu finns det ingenstans att gömma sig. Nu drar mitt hjärta ut i krig, fågeln med hala vingar försöker lära sig flyga, försöker ta sig ut. Nu rasar kriget i mig och jag är allierad med mig själv, med mitt hjärta och mina drömmar.

Kanske var det där, då, mellan ångesten och tårarna och det självdestruktiva hatet som bubblade inom mig, men som jag återigen lyckades tygla, som jag bestämde mig,
för att aldrig hata mig själv så igen,
ty min kropp är det mest fantastiska jag kommer äga,
ty drömmarna jag är dömd till är de vackraste jag kommer få,
ty jag är det bästa som hänt mig,
om jag bara fattar det själv
och verkligen tar det på allvar.

Dömer jag mig fortfarande till ickelivet?
Nej, jag dömer mig själv till livet varje dag.
Varje dag dömer jag mig att välja mitt liv just för den dagen.
Ibland är jag en bra domare. Ibland en sämre.

Är jag fortfarande kedjad till fötterna?
Nej, jag är så fri jag vill vara.
Så fri jag vågar, så fri jag orkar.
Ibland vågar jag inte och ibland orkar jag inte.
Men ibland vågar jag och orkar med.

Är jag fortfarande rädd?
Ja, fullkomligt livrädd. Men jag gör det ändå.

Kommer jag att ge upp?
Aldrig.