Black bird

Igår blev det för mycket.
Jag reducerades.
Blev en före detta människa.
Blev ett djur.

Stapplade ner för trappan,
bort från människorna och spriten
i lägenheten.
Bort från.
Till.

Jag rasade ihop i en liten hög i ett hörn,
satt på en trappa
med teglet skrapande mot min rygg.
Min dyblöta skjorta.
Det regnade.
Det regnade och regnet rann från mitt hår,
min klänning blev förstörd,
mitt smink var sedan länge utsköljt
hade lagt sig som en skugga över ansiktet.

Det regnade och där på trappan,
där spricker jag,
går jag sönder.
Där blir jag ett med regnet.

För att.
För att.

Just det.
Det kommer en punkt där.
Jag vet inte varför.
Är främling för mig själv.
Men egentligen vet jag.

Kan bara inte prata om det.
Har aldrig kunnat och har aldrig planerat att det ska få lämna mig.
Inte i form av ord från mig till en riktig människa.

Men hur många år orkar man springa ifrån sina inre demoner?
Det finns en grön liten dörr till helvetet i mitt huvud och jag kan inte få bort det.
Ingen kan.
För att.

Och jag blir så tom också.
Så ekande tom i mig själv.

Idag bär jag svart och tänker tillbaka.
Tillbaka, för fram vågar jag inte.