Bitar som går genom huden

Hittar dem här och överallt.
I min byrålåda.
På havet.

Det finns så mycket.
Som en storm, bitarna bara väller in, väller över och jag vet att det finns en historia att berätta.
Men jag vet inte vilken och jag vet inte hur.
Jag vet inte vart den kommer leda och det gör mig rädd.
Därför avstår jag.

Men om jag skulle liksom Brecht låta anarkin råda på pappret.
Då kanske.
Man ska inte fastna i dramaturgiska begrepp.
Det är ett gödningsmedel som är letalt i stora doser.
Och ännu ska vi inte dö.

Skulle någon lyssna?
Var skulle det leda?
Jag vill inte att det ska tolkas som att det är självbiografiskt.
Kanske ska jag vänta innan jag lägger klart mosaiken.