Innan vargarna

Det är alltid ett krig.
Ett krig som finns.
Ett krig som inte finns.
Ett krig om kriget,
kriget som krigar för att få finnas,
kriget som krigar för ett erkännande,
inuti mig.

Det är alltid ett krig
och ibland vill jag bara dö i massorna.
Ligga bland de andra liken i leran,
bli kött som blir jord igen.
Man orkar inte alltid kriga.

Just nu orkar jag inte kriga och de senaste dagarna har tärt.
Vargarna stryker kring mig,
jag sitter vid min lägereld,
är på flykt och snart, snart,
när elden slocknat,
så kommer de att attackera mig,
och min önskan kommer att uppfyllas,
kommer att dö namnlös i massorna.

Utan ansikte.

Men innan vargarna har hunnit så långt,
innan sista vedträet har brunnit ut till aska och ingenting,
så tar mitt hjärta svärdet igen,
rustar för det eviga kriget som finns och inte finns,
och jag reser mig upp i natten.