FIRST BREATH AFTER COMA

Svagt radiobrus från ett fönster, snett upp till höger.
Andra våningen och fönstret står öppet på glänt.
Vind i tunn gardin, till radiobruset kanske.
Därinne: ett bord och två pinnstolar.
En vas med tulpaner på vaxduk.

Nemo rostar bröd.

Rymden utanför och allt det där.
En satellit på behörigt avstånd.
Snart augustinatt igen.
Lampor i träden, kulörta lyktor, får inte in signalen.

Sanin klättrar i träd om natten och äter körsbär.

Dunja sitter i ett fönsterbräde och röker, cigarett efter cigarett och lyssnar på repiga LP-skivor från sjuttiotalet.

Hemma, tiden stannar.
Ett spöke gråter.
Floder blir busiga och letar sin väg upp för en kulle för att titta på solnedgången.
En gång bara, en gång solnedgång.
Och så får det bli.

Natten vänder rygg, blåtyget spricker av små ljusa hål.

Nemo rostar bröd, och dricker oboy.

Plåtaskar med allt det där som är glömt nu.
Dunjas bror står på en jordhög i sin uniform.
Det är borta nu.

Sanins fingrar är röda och munnen med.

Små jazzbarer i Budapest där taket aldrig blir för lågt trots källare.
Cappucino med mjukt skum.
Sova i det skummet nuförtiden.

Trasiga gitarrer och Jimi Hendrix.

En rad av drömmar i vaderade orginalförpackningar.
En rad av tummade rädslor som sköld.

Dunja saknar sin bror.
Nemo tröttnar aldrig på rostat bröd.
Sanin börjar få magknip nu.
Men körsbären tar aldrig slut nätter som de här.