En sista stund på jorden

Liten klick gröt på morgonen.
Tipset, 150 kronor på ett system, 150 på ett annat.
Vänta, L., vi ändrar det.
Du får tippa själv idag.

Lite teve.
Allt är så ljust.
Mormor drar ner persienner, ljus sipprar in ändå.
Slglasögon, bomull runt kanterna: ljuset letar sig in vid näsan.
Funkar inte.
L. åker och köper lite natt i en påse.
Funkar inte.

Eftermiddag.

Andetagen lätta som helium, svåra att hålla kvar.
Flyttkartongerna har packat sig själv och står travade i alla hans vener.
Snart redo. Klockan närmar sig nio.
Klockan, sekunderna nu ser han: egentligen är dom små, små ulliga djur med flera ögon.
Eller, kanske inte direkt djur, men varelser.
Varelser med flera ögon, pigga ögon.
Sånna som kuttrar.

På väggarna finns bara mörka rutor efter tavlorna där solen inte kommit åt att bleka.
Beigegula, ljusgula, mörkare och hål för häftstiften.
Har aldrig tänkt förrut på att det fakstiskt är bleka maskrosor på bården.

Månen stiger som en vaniljdröm ner från rymden, och bakom den gula fasaden.
Gatlyktorna, igen tänds de när ingen tycks tjuvtitta.
El rusar genom metallskrovet.

Snart halv elva, sekundvarelserna springer, men ibland vilar dom också,
till exempel där det finns plats bredvid honom på kudden.

Inga ord.
Det är svårt.
Rösten ligger liksom nedpackad i en flyttkartong,
en som är ganska långt ner i högen.
Inga ord, men ljud.

Och det räcker.
Mormor kommer.
Mormor lyssnar och stryker över kind.

Om hon bara kunde ge honom en puss.

... uss

... uss

Mormor fattar och ger honom pussar, två stycken, på vänster kind.
Sedan vilar hon huvudet mot hans.
Sedan, efter en stund, sätter hon sig upp igen och håller honom i handen.
Hon fick kramp av att sitta så där böjd.

Ringer L, ringer I.

Och jo, de där maskrosorna, de där bleka på tapeten.
Det är hjärtslagen.
De blir fröbollar som brister.
Ett fönster som han alltid sett men ändå inte står öppet på vid gavel.
Fröna dansar ut och upp och bort och bort till månen och drar den närmre.

Solglasögonen på filten på hans ben.

Maskrosor som mognar, ett för ett.
Bara tre till.
I. kommer.
Bara tre till.
I. sitter och håller andra hand.
Bara tre till.
Maskrosor lossnar, ett för ett.
L. kommer.
Tar på fot.
Maskros borta.
Blek tapet, allt blekt, förutom tavelskuggorna då.

Månen står på hans balkong, tar honom i famnen.
Kartongerna var inte så tunga som han trodde.
Allt har han i en mycket liten cirkusvagn som ett par sekundvarelser drar bakom sig.
"Ge sig av", säger månen, men en lessen cigarr i mungipan.
"Vidare", och drar ett bloss.

Morfar säger ingenting, men tackar inte nej när månen ger honom cigarren.
Han som aldrig brukar röka.