I regnet smälter jag (och en liten kinesisk pojke) som papperssvalorna vi brukade vika tillsammans och kasta från broarna

1.
Under broar brinner papperssvalorna som ingen längre bryr sig om.
Det har aldrig varit efterfrågan på tidningspapper, och förresten - förresten blir det dy i alla fall.
När regnet faller så blir de till en osmaklig röra, på marken.
Fåglarna som en gång brann, kastades ut med öppna vingar från Älvsborgsbrons högsta punkt ligger där nu, smälta: utsökt pappersmassa.
Trycksvärtan som rinner genom vitheten: som dålig självkänsla, eller bara sorg.

2.
Där finns en rondell ovan staden.
Ser på bilarna nedan, nedan, nedan som rasar förbi som monster.
River upp köttiga sår, det är så det låter.
Händerna runt stål, runt stål, runt stål.
Knogarna vitnar. Om någon skulle stanna.
Det gör de inte.
Hem och äta ostmacka.

3.
Spik på väggen, spik på foten.
I magtrakten har en nässelfabrik slagit sig till ro.
I närheten finns en korvkiosk där korvgubbens fru mest står och smygäter rostad lök hela dagarna medan bostongurkan står och blir skämd.
I regnet föredrar mänskorna kebab.
Alltid, alltid denna kebab.

4.
Hittar en peruk, och ett par, ett par solglasögon.
Mina ögon är inte mina längre.
Mina händer är inte mina längre.
Mina lungor är inte mina längre (så jag kan lika gärna röka).
Inget som var mitt är längre mitt.
Eller kanske: jag vill inte längre ha det.

5.
Och det är därför jag en dag stänger dörren om mig, hänger ansiktet på den där spiken,
drar på mig peruken och bestämmer mig för att öppna fönstret.
Det gör jag för att där finns något annat, nått nytt.
Nått som inte smakar beskt.
Nått som inte är som en böld i halsen,
vad det nu är,
någon slags könssjukdom kanske,
nått som inte är som det.
Hela nätterna är jag ute och dansar och dricker pissgula tårar tills jag inte längre svettas.
Fast det är inte sant.
Det skulle kunna vara sant, men det är det inte.

6.
Istället står jag alltså i fönsterkarmen.
Jag håller en liten, liten kinesisk pojke i handen,
han är ungefär bara tjugo centimeter lång, från tåspets till den lilla tofsen som alltid står konstigt upp när han sover.
Han har tagit av sig sin kockmössa, för han driver nämligen en liten, liten kinaresaurang under min röda byrå i hallen.
Men nu får det vara nog säger han.
Han är trött på dålig dricks och dammråttor som kommer och går som de vill.
Det får vara nog nu.
Vi håller varandra i handen; eller snarare, jag håller honom i armen och han omfamnar min högra tumme med både armar och ben.
Vi kliver upp och vi kliver ut.

7.
Och vi hamnar igen alldeles i närheten av ett hav.
Det är ganska fascinerande.
Pösiga karlar och damer vilar sig i solstolarna.
Men det är ingen plats för oss, så vi drar vidare.

8.
Vi drar vidare och vi drar bort.
För i oss finns en enda längtan: att inte känna någon, att inte veta något.
Att glömma vilka vi varit och håller på att bli.
Att försvinna helt, men dyka upp någon annanstans.
Leva vidare, där, nöjd.
Kanske jobba på en korvfabrik.