Uppenbart, varför inte

1.
Det är så uppenbart, att det här är en sophög som borde brinna.
Lite koldioxid hit, lite giftiga gaser dit: sedan borta.
Sedan: vidare, vidare och framåt, framåt.
Faktiskt.

2.
Som blåmärken på armen.
Små nålar i tungan samtidigt som vi dansar schottis.
Att helt och hållet vara någon annan.
Att vara helt och under något hårt.
Att vara under stel plast, att få andetagen tillbakakastade i ansiktet.
Åter: men är det inte så.
Vi skriver historierna från vårt liv på baksidan av ett kvitto från Coop.
Som vi sedan tappar på bussen.

3.
Skulle ringt idag med.
Det här kanske inte är helt rätt, för mig eller för honom.
Kanske inte är vad vi behöver.
Borde inte ens tänka i de banorna.
Åh, vad tänker man - snusstället, vid hals och nyckelben.
Den där ensamma lilla parken som nog inte ens var en park nära den andra parken som nog var en park.
Den med katten.
Kedjor kring armen.
Som om: som om: det vore en hals.
Eller.

4.
Vandrar tillbaka bland sidorna.
Röd halsduk, klackar mot sandsten.
Strand och bilsus i öronen.
Små snäckor borrar sig ner under täcket, mot natten.
Och där bodde Ariel.
Och där bodde Horan, i bilden intill.
Röda ögon av alla tvålar.
Borttvättat leende.
Det är så uppenbart att det här aldrig kommer funka att man lika gärna kunde gå och dö.
Vad annars liksom - björkar.

Men visst, stanna ni här med era björkar.
Om det är det ni vill.