Liten traktor plöjer

1.
En dag tar liten superhjälte tag i gräsmattans kanter,
rycker och drar,
så att pojken på picknickfilten trillar av,
med prickigkorvsmörgåsar flygande omkring sig,
och de med marmelad.
Och sedan tar hon den fläktande himlen,
bägge hörnen,
och drar och drar, tills solen kommer åter.
Tills dagen kommer åter: då ser hon den i ögonen och säger: du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå, okej?
Stanna här med mig.
Och picknickpojken måste äta samma mackor han redan ätit en gång.
Eller: femtontusentrehundrafemtiofem.
Det är många dagar för en och samma macka.

2.
På en gata glittrar splittrorna efter en flaska som, vi kan kalla honom K., kastade efter,
vi kan kalla /henne/ O. (som i osynlig, för det är så han tänker: du är osynlig för mig nu, O., det var det han tänkte när han kastade flaskan).
Splitter och några pysande ölbubblor som letar sig till ytan, i droppen, intill bajset, skräpet,
asfalten, smutsen, tidningspappret, plastförpackningarna, den tappade vanten, det tappade ansiktet, splittror osv. osv.
Natten.

3.
Vi kallar henne E.P.
Rädd, för himlen är inte en trappa.
Rädd, när Central Park en dag är borta.
När allt det där som fanns inte längre finns.
Äh! Det är uttjatat.
Det är vad det var, men det är också det som är poängen.
Gråtande spöken, osv. osv.

4.
Åh traktorn!
Åh traktorn kom tillbaka och plöj in i bröstbenet på mig.
På mig! Eller på O. (fast det är svårt, för O syns liksom inte, och det är vida känt att det är svårt att plöja saker som inte syns). Plöj upp bröstbenet på oss!
Också oss som är så hårda och okänslosamma så att folk alltid tror att där måste det dölja sig massa mjukhet och känslor just för att det är hårt och kargt.
Och ja - knöla ner mig i en sportbag tack.
Låt mig vara där ett tag, tills jag fått härliga skrynklor och då - ge mig en sherry (det är jag fan värd!)

5.
Vad mer, vad annars?
Åh, diskububblor bara, på handen.
Inget att fästa någon vikt vid.
Total frihet når man aldrig, typ.
So - why bother.