Vi vill inte dö utan ärr, Göran

3.
2.
1.

Räknar ner, för det tjugohundratolfte året sedan Jesus dog med blodiga händer på det där korset, är just på väg att fly sin väg, som en nattfjäril.

Och jag gör det med dig, Göran.

Skålar i champagne, och blir grön i ansiktet av allt lösgodis jag tryckt i käften, Göran.
Skriver listor på möjliga gym jag kan joina efter årsskiftet, och pizzabud jag kan ringa imorgon när mitt huvud är ett ravedisko från -93, och helt utbränt.
Hoppas på räkstuvning i avokadohalvorna, snart ska jag och Sylvia Plath gå på bal och få gratiskläder från några av de mer fashionabla klädskaparna i New York. (Vi kan kalla dem designers)

Designers, ja, men det gör vi, vi klipper till det nya året.
Av råtyg, ekologiskt och rättvisemärkt från Paraguay.
Sömmarna består av klyschiga förhoppningar: glädje, framgång et.c. et.c., i all oändlighet.
Själva saxen är ett löfte om alla trådar som ska kapas.
Nålarna, om det fantastiska haute couture-plagg som ska skapas.
Åt helvete med HM, åt helvete med förväntningarna om att gå till Le Pain Francais.
Åt helvete med examen, åt helvete med förväntningarna om att det ALLTID ska finnas en ost i kylen.
Åt helvete med den sortens kläder som gör dig ledsen och fet, Göran, du förtjänar bättre än så.
Något av Alexander McQueen kanske, något sådant, något som uttrycker hur verkligt UNIK du verkligen är, Göran.

Hyr aldrig mer en Beckfilm, kolla på Hitchcock, för FAN GÖRAN.

Och igår såg jag en dokumentär om Twiggy och sen Lady Gaga och när jag såg den om Lady Gaga började jag gråta, lite grann bara, för hon är så fantastisk och i hela världen är det nog bara Lady Gaga som skulle förstå nån som mig, eller nån som dig, Göran.

Tvättråd: 40 grader, med likafärgade plagg. Inget sköljmedel.

(Vi vill inte dö utan ärr, Göran.)

Year of No Light

Det är natt första gången jag ser honom på insidan igen.
Maneten. Med blåaktiga, glänsande trådar i mörkret.

Han bor i mig nu.

Första gången jag träffade honom utanför mig var också en natt, och det regnade, och jag satt ensam på en strand i gul bikini. Jag grävde ner tårna i sanden, den var fuktig och kall, den kändes som kall hud, efter ett bad, övergiven. Strax efteråt dök han upp, snett bakom mig.
Han viskade snuskiga saker i mitt öra, med smak av buskishumor.
Maneten. Den här gången hette han Andrew.
Han var slemmig och utan ben, men han gav mig i alla fall någonting att orientera mig efter, och jag trodde jag visste vart ytan låg. Så jag följde med honom tillbaka till motellet, så låg vi.

Och nu är det natt igen, och K. sover i sängen intill. Han har vant sig nu, vid det där otäcka ljudet, som han pratar om. Och då drämmer jag näven i väggen bara, hårt, gång på gång på gång på gång på gång på gång tills dörren öppnar.

C är där och de tar mig till grusgropen.

1 % of Monster

[This is for you K, music for a forgotten future]

Ibland när jag går ner för gatorna, ibland när jag går ner för gatorna tänker jag: det är mitt ansikte de saknar, om de ser det smälta av, det är, det är det som är problemet.
Att vem jag är bakom huden, det är liksom ändå inte speciellt viktigt, om jag inte har det där: ansiktet som folk tar för mig. Om du fattar.

Men jag tänker i alla fall, ibland när jag går ner för gatorna: jag är en procent av hundra ett monster.

Och jag tänker: jag är en  s u p e r s t a r.

Det är från mig det gnistrar, om de inte fattar det,
det är jag som ger gatlamporna elektricitet, om de inte fattar det,
det är jag som ser till att ljuset fortsätter lysa,
månen vara blek,
hundarna bajsa,
om de inte fattar det,

j a g   ä r  e n  s u p e r s t a r, eller en blivande

och så tänker alla andra kanske också, men skillnaden är att jag kommer fortsätta tänka så,
så hårt, så hårt,
benkrossande hårt,
tills lögnen blir sanning.

För det har Stefani G. sagt åt mig att göra.

Yes I Am A Long Way From Home

1.

Ja, jag är en bit bort. En bit från hem. En bit från hemkomst.
Jag är en stund från morgon, en bit från natt.
Jag är hopplöst vilsen på ett stort varuhus som i stort sett säljer allt man nånsin skulle behöva,
om man ville leva detta livet,
en bit från hemkomst,
under ett gulrandigt parasoll om somrarna för 179 kronor,
och med träljusstakar, naturfärgade, med små plastkransar för en femtiolapp,
om man nöjer sig med märkesschampo som de säljer billigare här av någon anledning,
extra parti av sill, om det är vad man vill,
billiga sneakers och snickers och en träningsmaskin som hjälper dig svettas bort kalorierna sen, senare,
i ett sånt varuhus, där allt finns, kom jag bort och har ännu inte hittat exit.

2.

Men i ett rum i periferin hittar jag de som kommer att rädda mig sen.
Katie
Maya
Dorian
Jonna
bastardvärmaren
Sarah K.
Helmut
killen som ser ut som en colaburk
fantastiska islänningar
basister
fantastiska visionärer mellan temperentsfulla tallar uppe i Norrland
florence
alla
alla
som räddar mig, sen, senare.
De som finns i framtiden och som tar mig till det där stället, fabriken.

3.

Det är en fabrik, men vad är det som fabriceras där egentligen.
Jag har inte sett ett enda rullande band på flera månader, jag har inte sett en enda produkt,
inte en enda kartong med färdiga varor.
Men jag får mat. Pågenbröd, med mycket smör och ost.
Jag får soppa, och de säger åt mig att äta upp allt.
Ät, maggot, säger de.
Ät, maggot, så du inte blir en mal.
Och jag äter, så att jag inte ska bli en mal.

4.

Ibland kallar de den för något annat också.
Fabriken.
För inte bara blir man en enhet, helhet, självständighet.
Inte bara blir man en hel människa, man blir också en dansande människa.
Tills tårarna och svetten rinner ner, och blandas upp med det andra, med det som är vi,
tills allt som en gång var knutna nävar har blivit dansande som försvunnit in i väggarna.
Ibland kallar de den för akademin.
Och jag dansar med och glömmer allt och sedan vill jag trycka på replay.

5.

Det finns en som bor i väggen också, som har lärt sig det där med kamoflage.
Mimikry.
De försöker fånga honom ibland.
För trots att alla är vänner här, är det inte meningen att man ska stanna här för alltid.
Det var det aldrig, inte ens från början.
Det är en tillfällig flyktort, navelsträng.
Det är allt, sedan vidare.


6.

Så klart att inte alla alltid är glada heller.
Glasvinge bråkar ibland med Dorian och Maya och Katie om Carol.
Carol.
Carol som var en av de första som fabriken lyckades med.
Carol som blev en enhet som inte var beroende av de andra enheterna, en självständighet, en helhet.
Carol som dog ensam i sin lägenhet. Och upptäcktes först tre år senare.
Carol, som blev så självständig att ingen under tre år förstod att hon låg och ruttnade i sin lägenhet.
Det bråkar glasvinge om ibland.
En natt väcker glasvinge mig och säger att vi borde rymma.
Men jag vet inte.
För om jag ska hitta hem, om jag ska få vara med om det där med hemkomst,
så måste jag nog stanna.
Även om jag blir den ensammaste som nånsin gått och tittat på extrapriskap i ett varuhus stort som globen.